NONONO

NONONO är bandet som bestämde sig för att säga nej för att kunna säga ja. När Radar träffar Tobias Jimson, Michel Flygare och Stina Wäppling i studion i Årsta berättar de om längtan efter det kompromisslösa skapandet och musikvideon till den senaste singeln Pumpin Blood.

Efter att musikproducentduon Michel Flygare och Tobias Jimson hamnat i samarbeten som inte slutade väl bestämde de sig för att säga nej. Nej till det som inte kändes bra och ja till det som kändes bra.

– Tobias och jag hamnade i samarbeten och projekt som i slutändan inte var sunt för någon, säger Michel. Till slut bestämde vi oss för att säga nej till det som vi spontant kände att vi inte ville göra. Minsta tvivel så skulle vi hellre säga nej än jag.

– Det är det som är grunden till det här bandet, säger Tobias. Vi ville hitta något där vi inte behövde kompromissa och där vi själva kunde komma till uttryck.

Tobias och Michel har länge varit en del av musikbranschen som låtskrivare, producenter och musiker. De båda träffades i musiksammanhang för snart tio år och sedan dess har de mer eller mindre jobbat tillsammans hela tiden. Under sin musikaliska identitet Astma & Rocwell har de skrivit låtar och producerat åt band och artister som Ison & Fille, Petter, Beatrice Eli och Icona Pop. De har tidigare gett ut producentalbumet From DLX With Love och bandet NONONO växte fram ur planerna på ett andra.

– Egentligen hade vi inte tänkt att det här skulle bli ett band, berättar Tobias. Tanken var att vi skulle göra ett producentalbum som det vi gjort tidigare, men att vi skulle gå bort ifrån rapen och bara ha sång. Men när vi träffade Stina så kändes det så bra att vi bestämde oss för att starta ett band.

Tobias och Michel träffade Stina genom en barndomsvän till Tobias som också jobbade med musik. Stina hade hållit på med musiken sedan barnsben, men inte helt tagit steget in i musikbranschen. Efter några år av psykologistudier i Brighton och sporadiskt låtskrivande åt andra bestämde hon sig till slut för att satsa på musiken. Men att hon skulle både skriva och sjunga den själv.

Jag insåg att om jag ska jobba med musik  ville jag både skriva och sjunga den själv, eftersom det är ett så pass personligt utryckssätt .

När Stina, Tobias och Michel först bestämde sig för att spela in någonting tillsammans fanns det inga tankar på att starta ett band ihop, utan NONONO växte fram genom musiken.

– Låtarna kom innan vi bestämde att vi skulle ha ett projekt tillsammans, säger Stina. Det var inte så att vi bestämde att vi skulle ha ett projekt tillsammans och sedan satte oss ned och bestämde vilken typ av musik vi skulle spela.

– I början visste vi inte vad låtarna skulle vara till, fortsätter Tobias. Men det var utifrån dem som vi hittade vi det vi gillade och ville bygga vidare på.

NoNoNo_080
Michel Flygare, Stina Wäppling och Tobias Jimson

Det är svårt att sätta en etikett på den musiken som NONONO spelar. De poppiga tonerna tyngs ned av djupa beats som svävar iväg till skira melodier. Den senaste singeln Pumpin Blood är en sorglöst somrig låt med visslingar och enkla melodier, medan den tidigare singeln Like the Wind är betydligt tyngre och mörkare. Bandet är medvetna om att deras musik drar åt lite olika håll, men tycker ändå att de får den att hålla samman.

– Man hör att det är vi, även om låtarna kommer från olika världar, säger Stina.

– Låtskrivarmässigt har vi inte tänkt så mycket på det, men produktionsmässigt har vi vissa återkommande element som håller ihop det, säger Michel. Man vill ju ändå ha en helhet.

– När vi väl har en låt så försöker vi bara få in den bland de andra, säger Tobias. Rent låtskrivarmässigt så har vi försökt skriva rätt klassiska låtar, men ändå få någon edge i produktionen, något skevt, något som sticker ut och som gör det intressant.

– När vi skriver låter kan vi ibland jobba separat för att sedan sätta samman det tillsammans, säger Stina. Jag skriver bara när jag är hemma ensam, när dörren är låst och persiennerna neddragna. Sedan kan jag komma med en idé som vi sedan formar tillsammans. Eller så utgår vi från ett track som Tobias och Michel har gjort.

– Stina har ju åsikter om produktionen och vi om melodierna, säger Tobias. Men texten lägger vi oss sällan i.

– Stina skriver väldigt fritt och det är bra, lägger Michel till. Hon är inte lika fast i strukturer och format som vi kan vara.

När det kommer till influenser säger de inspireras av olika saker de ser och hör, men att de inte kan komma på något mer specifikt.

– Men man är ju alltid influerad av saker, det går ju inte att komma ifrån. Man påverkas ju alltid av det man ser och hör, säger Michel och Stina fortsätter.

– Vi hade en intervju för ett tag sedan där journalisten berättade att han hade en teori om att den första skivan man köpte och verkligen älskade ligger kvar i en även när man blir äldre. Jag tror nog att de stämmer. Min första skiva var med Martha Wainwrigth. Den ligger nog kvar i mig, även om jag inte tänkt på det. Jag tycker om hennes röst, det är svävig och skön.

– Jag svarade The Cure, säger Michel. Jag har nog ändå kvar en del känsla från det jag lyssnade på då, beats och harmonier och så.

– Jag höll på väldigt mycket med idrott, så musiken kom in i mitt liv rätt sent, berättar Tobias. Men första gången jag kände att jag verkligen drogs till någonting var när de första skivorna med Wu-Tang Clan och Dr. Dre kom. Det var något som verkligen stack ut från livet på landsbygden.

Stina säger att hon inte heller har några specifika influenser när det kommer till sången, men hon håller med de som säger att hennes röst påminner om ett instrument.

– Jag hade inte tänkt på min röst som ett instrument tills någon sade det till mig. Men det är nog så. Jag är inte alls bra på något instrument, så det är rösten som bestämmer hur musiken ska låta. Den som är bra på gitarr vet ju precis hur den ska göra för att bli ett med sin gitarr. Det kan inte jag. Men rösten kan jag bestämma över själv. När jag sjunger vill jag komma åt en atmosfär eller en känsla och få rösten i samklang med ljudbilden. Som ett instrument.

Samma dag som jag träffar bandet i studion har singeln Pumpin Blood släppts och samma kväll ska de få se den färdiga videon som regisserats av Magnus Härdner.

– Det är en glad låt, säger Michel. Nästan för glad. Det blir nog ingen gladare låt än Pumpin Blood.

– Då låten är rätt så käck så ville vi inte att det skulle vara en för käck video, säger Stina. Men Magnus gör ofta videor som anspelar på någon slags melankoli. Han hade en väldigt tydlig bild av hur han uppfattar låten.

– Vi spelade in den i två sjok, fortsätter Michel. En del spelade vi in i Bohuslän med skådespelare och en liten story. Det var en helikopter och en kanin med och Stina gick runt i klänning i tio minusgrader och sjöng på en strand. Sedan hade vi en del där vi står i en livesättning. Det spelade vi in mitt på ett fält i Lidingö i snö och tio minusgrader. Men det blev snyggt, med rök och stroboskop. Jag tror det blir bra.

Den närmaste framtiden ska de fokusera på att göra färdigt skivan som de hoppas kommer att släppas efter sommaren. Hur länge de kommer att hålla på med NONONO vet de inte, men de hoppas att det kommer att vara länge.

– Vi hoppas såklart att det är långsiktigt, säger Tobias. Så länge det är kul så kommer vi köra på. Men den dagen det inte känns bra så får vi tacka nej till och själva och tacka ja till något annat.

Stina nickar.

– Men det känns som att det kommer att kännas bra väldigt länge.