Per Störby

Med popmusiken i den ena handen och konstmusiken i den andra har Per Störby sprängt gränser både för hur musik ska låta och hur en musiker ska se ut. I kväll spelar han tillsammans med sitt band New Tide Orquesta på Kägelbanan i Stockholm.

I sin kombinerade roll som musiker, kompositör och producent skulle Per Störby något av en musikalisk konstnär. Han har kombinerat konst med musik i konstnärskollektivet Zeigeist och barockmusik med tango nuevo i New Tide Orquesta. Han tar på sig smycken och smink när han borde bära svart kostym och improviserar där han borde följa noter. Men han säger att progressiviteten inte är något han strävat efter, utan något som bara kommit med.

– Jag har inte haft som mål att vara gränsöverskridande, berättar han. Jag har inte haft en progressiv tanke i det jag gör eller känt att jag måste göra något nytt. Men jag är nyfiken och gör bara sådant som jag tycker är roligt och intressant. Då har det kommit sig naturligt att också händer någonting nytt.

Musiken har alltid varit en del av Pers liv och han har spelat instrument så länge han kan minnas.

– Det var alltid mycket musik hemma. Jag satt säkert och plinkade på pianot när jag var två år och när jag var åtta började jag spela hos en lärare. Ett av mina första musikminnen är när mamma lyssnade på Lill Lindfors Du är den ende. Den kunde jag sitta och gråta till.

Under tonåren började Per spela i band, något som han beskriver som ett stort steg framåt.

– När jag började spela ihop med andra kände jag att det faktiskt var någonting jag var bra på. Det var väldigt speciellt att spela live för första gången och inse att folk verkligen stod och lyssnade när man spelade. Jag hade inga kompisar när jag var liten, men då började jag få det.

New Tide Orquesta. Foto: Miki Anagrius
New Tide Orquesta. Foto: Miki Anagrius

Som tonåring spelade Per mest popmusik och jazz. Men i mitten av nittiotalet fick han höra kompositören Astor Piazzolla och den musik som kallades tango nuevo. Och blev kär.

– Han spelade underbart på ett instrument som heter bandoneon och jag kände att jag var tvungen att skaffa ett sådant instrument. Det gick inte att få tag i det i Sverige, men jag fick tag i en av en musiker från Argentina. Det är jättesvårt att spela det instrumentet, det finns ingen logik i det. Jag känner fortfarande inte att jag lärt mig det. Men jag har hållit på med musik så länge att det mest handlade om att hitta formen för instrumentet. Det är precis som språk, det blir bara lättare och lättare ju fler språk man lär sig.

I samma sväng bildade Per och några medmusiker bandet New Tango Orquesta vars ursprungliga tanke var att spela just tango nuevo.

– Tangon har hela tiden funnits med som en röd tråd i vårt band och finns fortfarande kvar. Men under de sexton, sjutton år vi spelat ihop har det hänt väldigt mycket musikaliskt. Nu är musiken mycket mer minimalistisk.

Den musikaliska utvecklingen och de många missförstånden kring vilken slags musik de egentligen spelade fick bandet att till slut byta namn från New Tango Orquesta till New Tide Orquesta.

– Vi hade länge tänkt på att byta namn, men bestämde oss till slut för att helt enkelt byta bort ordet tango mot något annat på t. Vi tyckte att tide passade rätt bra. Det är en ny tid nu som faller över oss.

Per berättar att alla i bandet har sina egna roller, någon är ekonomiansvarig och någon är bokningsansvarig. Själv har han förutom rollen som bandoneonspelare även rollen som kompositör.

– Jag har alltid varit den som skriver musiken. Det är fantastiskt att skriva till ett gäng kompisar som man känner så väl. Jag vet vad de kan och vill spela och hur de vill utvecklas.

Trots de starka influenserna från tango och minimalistisk musik är det svårt att sätta en etikett på den musik som New Tide Orquesta spelar. Den som kanske skulle passa bäst är etiketten Experimentellt, den kategori på Manifestgalan som de både nominerats och tagit hem pris i. Och där Per även tagit hem titeln som Årets kompositör.

– Det kändes så skönt att någon förstod att vår musik var experimentell. Det finns liksom ingen genre för den här musiken. Vi brukar alltid säga att vi är outsiders var vi än kommer. När det kommer till konstmusik så finns det så många oskrivna regler. Det är mycket män i svart kostym som spelar efter noter. Och vi är inte sådana. Vi har snarare ett ben i alla läger.

Per Störby. Foto: Miki Anagrius
Per Störby. Foto: Miki Anagrius

Vid sidan av bandet håller Per även liv i sitt betydligt poppigare soloprojekt Pearl Fiction.

– Spela solo gör jag för att det är kul, säger han. Det är lite som att komma tillbaka till legolådan och leka.

Han skriver även musik till mängder av teaterföreställningar och till reklam, filmer och TV. Senast kunde man höra hans låt Time Lapse Variation i svenska Malik Bendjellouls dokumentärfilm Searching for Sugarman som nyligen belönades med en Oscar.

– Det var såklart kul. Framförallt var det kul eftersom vi var med när Malik satt i sin lilla etta och klippte själv. Och från det så tog han steget till att ta emot ett pris inför en massa superkändisar.

När det kommer till inspiration säger Per att han har olika sätt att sätta igång sin kreativitet på.

– Det händer att jag gör musik utifrån en bild, en händelse eller en premiss som man fått av någon annan. Det kan ju vara en regissör som säger att den vill ha musik till en viss scen och så jobbar man utifrån det. Jag älskar att jobba utifrån premisser och ha ramar och regler.

Vad lyssnar du själv på för musik?
– Just nu så har jag och min tjej en tryckarlista på Spotify som vi sätter på och dansar till med Nikki-Lo, vår nyfödda bebis. Men annars lyssnar jag på väldigt olika slags musik. Just nu lyssnar jag en del på Johann Johannsson och igår lyssnade jag på The Knifes nya. Den tyckte jag var fantastiskt bra.

Istället för den svarta kostym som många andra musiker inom konstmusiken brukar bära sätter Per istället på sig smycken, smink och mönster.

– Jag tycker att det är kul med kläder och smink. Det är ett intresse jag har. Jag bryr mig mycket om jämställdhet och genusfrågor och tycker om att frångå normen för hur killar ska se ut. Både jag och min tjej gillar kläder väldigt mycket och brukar låna av varandra. Men egentligen tänker jag inte så mycket på det, det kommer sig naturligt för mig.

Per berättar också att många höjer på ögonbrynen när de kommer till konserthus världen över utan vare sig kostym eller notställ och med en kvinnlig violinist.

– När vi var i Argentina och spelade så var tyckte de att det var så märkligt att vi hade en tjej som spelade violin. Det var så stort där, de bara tappade hakan. De var vana vid att det alltid var en man i sextioårsåldern. Då kände vi hur viktigt det är att bryta normerna.

Idag spelar New Tide Orquesta på Kägelbanan i Stockholm. Efter det väntar spelningar i Polen, Sydkorea, Brasilien, Kanada och USA och en kommande soloskiva. Men mer än så vet inte Per om framtiden.

– Mitt liv är så mycket här och nu just nu.