Brev 5 (veuve clicquot)

Hannah,
jag är i din stad, en främling som planlöst skyndar fram i tunna kläder mellan höghus och över fält för att till slut hamna vid havet. I timmar står jag sedan och låter vinden slå mig på käften, slita mig i håret. Tittar med fuktiga ögon på brottstycken av is som bryter sig loss och driver med strömmen. Först när mörkret sänker sig över trädtopparna rör jag mig inåt land, som ett skadeskjutet djur som ohjälpligt söker sig till björnnästet, självmant faller på knä framför bestens tassar. I ett oändligt ögonblick står jag på gatan nedanför ditt fönster. Tända stearinljus. En skugga fladdrar förbi på andra sidan glaset.

Minns du när vi halsade champagne och spelade rysk roulette med G’s dammiga colt lightning? I ögonvrån såg jag hur hon, som en dröm om ett minne med vaga konturer, betraktade oss genom en glipa i dörren. Först flera år senare när jag återvänder för att stilla stormen i bröstet får jag reda på att revolvern är laddad. En patron. Jag tror att hon är iväg någonstans med kappan böljande bakom sig som antihjälten av antihjältar, men när jag står där med tyngden av metall och död i handen öppnas en dörr bakom mig. Jag vänder mig inte om, men hennes röst, så outhärdligt långsam, får alla mina nerver att spännas åt, vibrera. Som över en svag linje från andra sidan världen krälar hennes ord. “För alla eventualiteter.” Det är vad hon säger. Jag ser ju aldrig hennes ansikte, där, då, men så här föreställer jag mig det: munnen ett sprucket hål, en hårslinga klistrad över den feberfuktiga kinden, kokaindraperade pupiller. Inte ens då hatar jag henne.
När du och jag, någon annan dag på någon annan plats, sitter i ett skitigt badkar och den där mannen som liknar din pappa skamlöst placerar ena handen i mina trosor och den andra kring din hals trycker jag min torra mun mot din mjuka, viskar in i ditt öppna, våta gap: “du visste, när du pressade mynningen mot tinningen och tryckte av”, och ett rått skratt, ohejdbart och våldsamt, flyr någonstans ur ditt innersta och tar sin tillflykt i mig. Jag vet inte om outhärdlighet har någon smak men jag vet att det smakade som söt tjära. Ett tjockt, drypande lager över all logik. Men om det alltid blåser, Hannah, så existerar inte vinden.

X
din Johanna

Brev 4 (jag är en annan)

Johanna.
Jag sitter på balkongen i Gs lägenhet med en upphittad flaska Johnnie Walker. Flingor av vit snö landar i mitt hår.. Fågeldun från en gigantisk rovfågel någonstans över mig. Jag följer skuggorna när de rusar över marken. Det har varit en sömnlös natt.

Igår, hos dödsboförvaltaren: Tjejen i disken visade mig till en äldre herre som satt bakom sitt skrivbord och skalade jordnötter med flottiga fingrar utan att visa minsta tillstymmelse av intresse för min ankomst. Trist skäggstubb och ännu tristare flint. När hon sa “Pierre” tittade han slött upp från sitt idisslande och mötte min blick, grymtade något och plockade fram ett litet brunt kuvert ur en byrålåda. Någonting knöt sig som en hand runt mitt hjärta. Kuvertet var adresserat till “Mina kära små barn”.

Jag tog kuvertet efter Pierres ihåliga försäkran att lägenheten verkligen var testamenterad till oss.
“Kände du henne?” frågade jag honom dumt.
Han grymtade till svar, varefter han sneglade upp med en elak glimt i de små vattniga ögonen. Självklart kände han henne.

Tre våningar ner börjar människor röra sig till jobbet, de segar sig fram mellan de smältande snömassorna likt trötta vinterlarver. Jag tar en klunk av whiskyn. Den värmer inte, rinner bara ner i min strupe, i min stelfrusna stumma kropp. Insikten: jag hatar Guinevere.
Jag hatar henne för att varje avdankad fransos med faderligt bekräftelsebehov kände henne, medan allt jag vet är att hon hade usel whiskysmak.

Kärlek eller vad du än vill,
Hannah

Brev 2 (Lady of Situations)

Johanna,
Jag kom hem, jag såg ditt brev, kände igen din handstil, och lät brevet ligga kvar på köksbordet. Jag väntade tills skymningsmörkret kom och sakta sänkte sig som en stor hand över himlen utanför. Jag räknade mina synder.
Jag tänkte, att jag inte ville minnas för att jag ville inte veta hur mycket vi har förlorat.
Sedan öppnade jag ditt brev.

Kan du förstå mig om jag säger att det första jag tänkte var att jag inte bryr det minsta om Guineveres död? Hon var ju, framför allt, DIN hobby, och dessutom har jag redan för länge sedan spritt allt som påminner om henne för vinden. Men, sedan dyker de plötsligt upp, oombedda och lika förrädiskt sammetslena som släta stenar i dyningen. Minnena.

I Köpenhamn, vid kajen: Vi åt nån glass tror jag. Det var vår. Du satt på kanten och tittade på henne ett tag där hon stod och rökte braj på andra sidan och doppade tån i det mörka vattnet. Hon var nervös för nåt, det långa håret piskade ilsket i vinden och det lilla fårade ansiktet var ännu mer slutet än vanligt. Antagligen hade hon helt glömt att vi var där. Och då sa du, långsamt som när man knyter näven inför ett slag, “Du har hennes mun”.
Jag hatade dig för det förstås. Kastade min glass i vattnet och lämnade dig att vakta odjuret ensam. Men jag förstod nog, då också, att du sa så för att du inte ville vara ensam. Guinevere finns i oss båda, en vass skärva som kastar brutna reflektioner på allt som borde vara helt.

Så ja, jag minns. Och trots att jag kan tänka mig att hon är vacker som död, lady of situations, med rynkorna utslätade, som sandformationer bortsvepta efter en plötslig våg – trots att jag har velat hennes död länge – så slår sorgen upp i mig i full blom nu, och för med sig samma kväljande doft av vita liljor som säkert fyller rummen även hos dig.

Johanna. Tror du att det är som det brukade vara förr? Att jag är din syster och orkar hålla dig när allt rämnar under oss? Har du någonsin sett en fallande kropp fånga en annan fallande kropp?
Livet är redan för stort, för våldsamt, för gränslöst. Det är såhär: Du blundar i mörkret, tror du går rakt in i en öppen famn. Men så är det en kyrkogård. Du vet vad jag menar.

Jag är aldrig mer barnet i solen.
Jag är precis som du.

Vill du verkligen veta mer?

Kärlek, eller vad du än vill,
Hannah