Brev 7

orchid

Hannah,
jag kan se det framför mig med en skoningslös skärpa: tygets båge som omsluter din kropp likt slokande kronblad, hur du hypnotiserad blickar in i spegeln och ser hur någon annan blickar tillbaka, ut, från andra sidan döden. Det har alltid funnits en viss ofrånkomlig, indexikal likhet mellan dig och G, som ett avtryck från en varg i nysnön. Men Hannah, är du tassen som lämnar spåret eller spåret som lämnas av tassen?

Även jag drömmer. När mörkret faller går det inte längre att urskilja svartsjukans konturer.

Här rör sig tiden långsamt, jordens melodi avtar peu à peu. Jag sitter på något café, dricker kaffe som smakar kaffe (jag önskar att det smakade som tyllmonstret luktar) och tittar genom glaset på människor som tar sig fram över torget med ett sorgligt “Lunchbuffé!” i coelinblått svävandes över sina gestalter. Ingen noterar flodvågen som störtar in och en droppe i taget dränker alla sammanhang, under vattnet fortsätter de sin planmässiga förflyttning framåt som om de kunde andas, luftbubblor flyr från deras halvöppna munnar och stiger mot ytan. Ingen av dem är du.

X
Johanna

Comments

  1. oroshjärta

    åh gud du är tillbaka<3

Leave a comment