Brev 6

Johanna,

Drömde om insekter inatt. Jag tror det måste vara för att jag testade Gs gamla malätna rockar igår efter att K hade gått. Stod där ensam i hallen, instängd i nåt stort rött tyllmonster och speglade mig med den välbekanta doften i stickande dunster. Kvav och lite sötaktig, tjära och gamla plommon. Det kändes faktiskt som att det skulle ligga något gammalt i en av fickorna om jag stack ner handen och kände. Det värsta var nog att när jag tog av mig rocken fanns obehaget kvar, som om miljontals små insektsägg hade fastnat som sandkorn över hela min hud och kunde kläckas när som helst och blomma ut i fullt fantastiskt vansinne.

Nu är jag livrädd för att somna.

(Det finns EN logik: Att G är död.)

 

Bild 5-23-13 kl. 3.07 PM
Bild 5-23-13 kl. 3.05 PM #43

Brev 4 (jag är en annan)

Johanna.
Jag sitter på balkongen i Gs lägenhet med en upphittad flaska Johnnie Walker. Flingor av vit snö landar i mitt hår.. Fågeldun från en gigantisk rovfågel någonstans över mig. Jag följer skuggorna när de rusar över marken. Det har varit en sömnlös natt.

Igår, hos dödsboförvaltaren: Tjejen i disken visade mig till en äldre herre som satt bakom sitt skrivbord och skalade jordnötter med flottiga fingrar utan att visa minsta tillstymmelse av intresse för min ankomst. Trist skäggstubb och ännu tristare flint. När hon sa “Pierre” tittade han slött upp från sitt idisslande och mötte min blick, grymtade något och plockade fram ett litet brunt kuvert ur en byrålåda. Någonting knöt sig som en hand runt mitt hjärta. Kuvertet var adresserat till “Mina kära små barn”.

Jag tog kuvertet efter Pierres ihåliga försäkran att lägenheten verkligen var testamenterad till oss.
“Kände du henne?” frågade jag honom dumt.
Han grymtade till svar, varefter han sneglade upp med en elak glimt i de små vattniga ögonen. Självklart kände han henne.

Tre våningar ner börjar människor röra sig till jobbet, de segar sig fram mellan de smältande snömassorna likt trötta vinterlarver. Jag tar en klunk av whiskyn. Den värmer inte, rinner bara ner i min strupe, i min stelfrusna stumma kropp. Insikten: jag hatar Guinevere.
Jag hatar henne för att varje avdankad fransos med faderligt bekräftelsebehov kände henne, medan allt jag vet är att hon hade usel whiskysmak.

Kärlek eller vad du än vill,
Hannah

Brev 2 (Lady of Situations)

Johanna,
Jag kom hem, jag såg ditt brev, kände igen din handstil, och lät brevet ligga kvar på köksbordet. Jag väntade tills skymningsmörkret kom och sakta sänkte sig som en stor hand över himlen utanför. Jag räknade mina synder.
Jag tänkte, att jag inte ville minnas för att jag ville inte veta hur mycket vi har förlorat.
Sedan öppnade jag ditt brev.

Kan du förstå mig om jag säger att det första jag tänkte var att jag inte bryr det minsta om Guineveres död? Hon var ju, framför allt, DIN hobby, och dessutom har jag redan för länge sedan spritt allt som påminner om henne för vinden. Men, sedan dyker de plötsligt upp, oombedda och lika förrädiskt sammetslena som släta stenar i dyningen. Minnena.

I Köpenhamn, vid kajen: Vi åt nån glass tror jag. Det var vår. Du satt på kanten och tittade på henne ett tag där hon stod och rökte braj på andra sidan och doppade tån i det mörka vattnet. Hon var nervös för nåt, det långa håret piskade ilsket i vinden och det lilla fårade ansiktet var ännu mer slutet än vanligt. Antagligen hade hon helt glömt att vi var där. Och då sa du, långsamt som när man knyter näven inför ett slag, “Du har hennes mun”.
Jag hatade dig för det förstås. Kastade min glass i vattnet och lämnade dig att vakta odjuret ensam. Men jag förstod nog, då också, att du sa så för att du inte ville vara ensam. Guinevere finns i oss båda, en vass skärva som kastar brutna reflektioner på allt som borde vara helt.

Så ja, jag minns. Och trots att jag kan tänka mig att hon är vacker som död, lady of situations, med rynkorna utslätade, som sandformationer bortsvepta efter en plötslig våg – trots att jag har velat hennes död länge – så slår sorgen upp i mig i full blom nu, och för med sig samma kväljande doft av vita liljor som säkert fyller rummen även hos dig.

Johanna. Tror du att det är som det brukade vara förr? Att jag är din syster och orkar hålla dig när allt rämnar under oss? Har du någonsin sett en fallande kropp fånga en annan fallande kropp?
Livet är redan för stort, för våldsamt, för gränslöst. Det är såhär: Du blundar i mörkret, tror du går rakt in i en öppen famn. Men så är det en kyrkogård. Du vet vad jag menar.

Jag är aldrig mer barnet i solen.
Jag är precis som du.

Vill du verkligen veta mer?

Kärlek, eller vad du än vill,
Hannah