Brev 7

orchid

Hannah,
jag kan se det framför mig med en skoningslös skärpa: tygets båge som omsluter din kropp likt slokande kronblad, hur du hypnotiserad blickar in i spegeln och ser hur någon annan blickar tillbaka, ut, från andra sidan döden. Det har alltid funnits en viss ofrånkomlig, indexikal likhet mellan dig och G, som ett avtryck från en varg i nysnön. Men Hannah, är du tassen som lämnar spåret eller spåret som lämnas av tassen?

Även jag drömmer. När mörkret faller går det inte längre att urskilja svartsjukans konturer.

Här rör sig tiden långsamt, jordens melodi avtar peu à peu. Jag sitter på något café, dricker kaffe som smakar kaffe (jag önskar att det smakade som tyllmonstret luktar) och tittar genom glaset på människor som tar sig fram över torget med ett sorgligt “Lunchbuffé!” i coelinblått svävandes över sina gestalter. Ingen noterar flodvågen som störtar in och en droppe i taget dränker alla sammanhang, under vattnet fortsätter de sin planmässiga förflyttning framåt som om de kunde andas, luftbubblor flyr från deras halvöppna munnar och stiger mot ytan. Ingen av dem är du.

X
Johanna

Brev 5 (veuve clicquot)

Hannah,
jag är i din stad, en främling som planlöst skyndar fram i tunna kläder mellan höghus och över fält för att till slut hamna vid havet. I timmar står jag sedan och låter vinden slå mig på käften, slita mig i håret. Tittar med fuktiga ögon på brottstycken av is som bryter sig loss och driver med strömmen. Först när mörkret sänker sig över trädtopparna rör jag mig inåt land, som ett skadeskjutet djur som ohjälpligt söker sig till björnnästet, självmant faller på knä framför bestens tassar. I ett oändligt ögonblick står jag på gatan nedanför ditt fönster. Tända stearinljus. En skugga fladdrar förbi på andra sidan glaset.

Minns du när vi halsade champagne och spelade rysk roulette med G’s dammiga colt lightning? I ögonvrån såg jag hur hon, som en dröm om ett minne med vaga konturer, betraktade oss genom en glipa i dörren. Först flera år senare när jag återvänder för att stilla stormen i bröstet får jag reda på att revolvern är laddad. En patron. Jag tror att hon är iväg någonstans med kappan böljande bakom sig som antihjälten av antihjältar, men när jag står där med tyngden av metall och död i handen öppnas en dörr bakom mig. Jag vänder mig inte om, men hennes röst, så outhärdligt långsam, får alla mina nerver att spännas åt, vibrera. Som över en svag linje från andra sidan världen krälar hennes ord. “För alla eventualiteter.” Det är vad hon säger. Jag ser ju aldrig hennes ansikte, där, då, men så här föreställer jag mig det: munnen ett sprucket hål, en hårslinga klistrad över den feberfuktiga kinden, kokaindraperade pupiller. Inte ens då hatar jag henne.
När du och jag, någon annan dag på någon annan plats, sitter i ett skitigt badkar och den där mannen som liknar din pappa skamlöst placerar ena handen i mina trosor och den andra kring din hals trycker jag min torra mun mot din mjuka, viskar in i ditt öppna, våta gap: “du visste, när du pressade mynningen mot tinningen och tryckte av”, och ett rått skratt, ohejdbart och våldsamt, flyr någonstans ur ditt innersta och tar sin tillflykt i mig. Jag vet inte om outhärdlighet har någon smak men jag vet att det smakade som söt tjära. Ett tjockt, drypande lager över all logik. Men om det alltid blåser, Hannah, så existerar inte vinden.

X
din Johanna