Brev 4 (jag är en annan)

Johanna.
Jag sitter på balkongen i Gs lägenhet med en upphittad flaska Johnnie Walker. Flingor av vit snö landar i mitt hår.. Fågeldun från en gigantisk rovfågel någonstans över mig. Jag följer skuggorna när de rusar över marken. Det har varit en sömnlös natt.

Igår, hos dödsboförvaltaren: Tjejen i disken visade mig till en äldre herre som satt bakom sitt skrivbord och skalade jordnötter med flottiga fingrar utan att visa minsta tillstymmelse av intresse för min ankomst. Trist skäggstubb och ännu tristare flint. När hon sa “Pierre” tittade han slött upp från sitt idisslande och mötte min blick, grymtade något och plockade fram ett litet brunt kuvert ur en byrålåda. Någonting knöt sig som en hand runt mitt hjärta. Kuvertet var adresserat till “Mina kära små barn”.

Jag tog kuvertet efter Pierres ihåliga försäkran att lägenheten verkligen var testamenterad till oss.
“Kände du henne?” frågade jag honom dumt.
Han grymtade till svar, varefter han sneglade upp med en elak glimt i de små vattniga ögonen. Självklart kände han henne.

Tre våningar ner börjar människor röra sig till jobbet, de segar sig fram mellan de smältande snömassorna likt trötta vinterlarver. Jag tar en klunk av whiskyn. Den värmer inte, rinner bara ner i min strupe, i min stelfrusna stumma kropp. Insikten: jag hatar Guinevere.
Jag hatar henne för att varje avdankad fransos med faderligt bekräftelsebehov kände henne, medan allt jag vet är att hon hade usel whiskysmak.

Kärlek eller vad du än vill,
Hannah

Brev 2 (Lady of Situations)

Johanna,
Jag kom hem, jag såg ditt brev, kände igen din handstil, och lät brevet ligga kvar på köksbordet. Jag väntade tills skymningsmörkret kom och sakta sänkte sig som en stor hand över himlen utanför. Jag räknade mina synder.
Jag tänkte, att jag inte ville minnas för att jag ville inte veta hur mycket vi har förlorat.
Sedan öppnade jag ditt brev.

Kan du förstå mig om jag säger att det första jag tänkte var att jag inte bryr det minsta om Guineveres död? Hon var ju, framför allt, DIN hobby, och dessutom har jag redan för länge sedan spritt allt som påminner om henne för vinden. Men, sedan dyker de plötsligt upp, oombedda och lika förrädiskt sammetslena som släta stenar i dyningen. Minnena.

I Köpenhamn, vid kajen: Vi åt nån glass tror jag. Det var vår. Du satt på kanten och tittade på henne ett tag där hon stod och rökte braj på andra sidan och doppade tån i det mörka vattnet. Hon var nervös för nåt, det långa håret piskade ilsket i vinden och det lilla fårade ansiktet var ännu mer slutet än vanligt. Antagligen hade hon helt glömt att vi var där. Och då sa du, långsamt som när man knyter näven inför ett slag, “Du har hennes mun”.
Jag hatade dig för det förstås. Kastade min glass i vattnet och lämnade dig att vakta odjuret ensam. Men jag förstod nog, då också, att du sa så för att du inte ville vara ensam. Guinevere finns i oss båda, en vass skärva som kastar brutna reflektioner på allt som borde vara helt.

Så ja, jag minns. Och trots att jag kan tänka mig att hon är vacker som död, lady of situations, med rynkorna utslätade, som sandformationer bortsvepta efter en plötslig våg – trots att jag har velat hennes död länge – så slår sorgen upp i mig i full blom nu, och för med sig samma kväljande doft av vita liljor som säkert fyller rummen även hos dig.

Johanna. Tror du att det är som det brukade vara förr? Att jag är din syster och orkar hålla dig när allt rämnar under oss? Har du någonsin sett en fallande kropp fånga en annan fallande kropp?
Livet är redan för stort, för våldsamt, för gränslöst. Det är såhär: Du blundar i mörkret, tror du går rakt in i en öppen famn. Men så är det en kyrkogård. Du vet vad jag menar.

Jag är aldrig mer barnet i solen.
Jag är precis som du.

Vill du verkligen veta mer?

Kärlek, eller vad du än vill,
Hannah

Brev 1 (de odödas sång)

Hannah,
jag vet ingenting längre. När vi svor att aldrig mer kontakta varandra, skar fingertopparna öppna och fäste våra signaturer mörkröda och våta på pappret så var det, från min sida, med de mest renhjärtade intentioner. För en vecka sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det här brevet skulle skrivas, men nu när du och jag är de enda som fortfarande finns kvar, fångade i tidens famn, ser jag ingen annan utväg. Du måste förstå det. Ingen annan kan jag prata med om det som betyder något; profetiornas bok, de odödas sång, Guineveres död. Du är den enda. Jag vet inte om du vill veta, men jag ska berätta för dig. Detta är det sista minnet: Guinevere i sängen. Sjok av hår svävar omkring i rummet som fåglar i trans. Jag kanske fabulerar. Det är så banalt, så odramatiskt. Solkatter. En doft av blommor som bara nästan döljer stråket av aceton, sjukdom. Min hand skakar, långsamt placerar jag den i hennes. På våningen ovan spelar någon piano, en tunn, falsk pojkröst tränger igenom golv och väggar. Alla ytor är täckta av damm. Vi säger ingenting, det finns ingen sorg och därför inget behov av tröst. Det är så enkelt, som en mjuk utandning, som att dricka ett glas vatten när törsten river i bröstet. Hennes ögon är slutna hela tiden. Det enda som markerar övergången är en episod av oregelbundna andetag. Sedan är det över. Planeten fortsätter oberört att rotera.

Och nu?

Ibland tänker jag att du är den enda som har sett vem jag är; på marmorgolvet i Château de Pierrefonds när vi var barn, hur du tog min hand, hur du läste mina tankar. Trängde igenom alla lager och planterade ett frö av ljus i den mörkaste delen av mitt medvetande. Detta är allt. Åh, jag bryr mig inte om vad som händer mig! Det är en lögn men jag bryr mig inte om att det är en lögn! Jag har eldat upp min del av kontraktet, sprungit genom Göteborg, den här förbannade staden som jag inte tycker om men inte heller lyckas hata, med sotiga fingrar och en skrämd vårsol i ögonen. Mitt huvud är en rymd av konturlösa tankar, sångerna ekar inuti mig, ljusgrå, vaga. ALLT rämnar, glider mellan mina fingrar, faller till marken och förgås i miljontals, spröda bitar. Vad ser jag i dem, Hannah? En reflektion av ingenting. Jag behöver dig. Vi tar vid där du och jag slutar, vi är den sista berättelsen som måste antecknas. Jag hoppas att du är tillräckligt orädd och dåraktig för att svara. Jag väntar. Med kärlek och förtvivlan.

X
din Johanna