Angelina Bergenwall: “jag skapar inte bra bild när jag inte mår bra”

Det finns fotografer som är så skickliga på att porträttera människor att bilden tillåter oss att komma så nära att det nästan känns förbjudet. Angelina Bergenwall är en sådan, en fotograf som gör mer än att bara skrapa på ytan, som vill berätta snarare än förmedla.

När började ditt intresse för fotografi?
– Runt 12 års ålder tror jag. Det handlade nog mest om att mina föräldrar skaffade en liten digitalkamera som var tillräckligt lätt och tålig att jag fick ha med mig den och göra lite som jag ville med den.

Vad inspireras du av?
– Färger. Individer. Jag gillar att boxas in av koncept men också av personen en fotograferar. Jag tycker att folk kan glömma bort ibland att det mest fantastiska och det viktigaste när en porträtterar någon är att personen inte bara är ett subjekt skapat för en bild utan är en person, med egna åsikter och värderingar. Alla har ett sätt att röra sig på, le eller bara en blick som en måste ta vara på. Porträtt blir som bäst när fotografen är ärlig mot den som porträtteras och den som porträtteras känner sig trygg nog att vara ärlig tillbaka.
 
Vad vill du förmedla med dina bilder? 
– Jag tror jag vill berätta snarare än förmedla. Likt ovan så vill jag att bilden ska berätta om personen, eller vad det nu är som porträtteras, och ge betraktaren en större uppfattning och förståelse än vad hen hade innan.
Vilka bilder i din portfolio skulle du säga representerar dig mest?
Vad är du mest nöjd med i din karriär hittills?
– Jag plåtade ett band nu i våras som jag varit ett väldigt, väldigt stort fan av länge. Det var extremt kul. Men jag är som nöjdast när jag hör att det är något som berör, det spelar ingen roll vem det är från egentligen. Sånt får en att vilja fortsätta.

Du filmar också, känner du att du utvecklats mycket inom foto sen du började filma?
– Film är ett sånt komplext och stort medium tycker jag. Speciellt när en kommer från stillbild och inser att det finns så många fler element att ta hänsyn till i film. Tid, ljud, språk och klippning. Jag har väl fått en väldigt stor respekt för båda mediumen. Vissa saker kan förmedlas i stillbild som inte går i film och vice versa. Det är kul med valmöjligheter.
Har du någon favoritfotograf?
– Nej. Inte längre. Jag inspireras mest numera av annat, såsom musiker, skådespelare och regissörer. Jag är ett otroligt stort fan av Björk. Det känns som hon skapar en värld som överskrider gränsen från musik och till något mer. David Lynch, Flying Lotus och Nick Cave är andra favoriter. Det finns något alldeles speciellt med vissa personer, speciellt hos musiker som får mig nästan att känna mig lurad, det känns som de får mig att se bilden de vill att jag ser. Jag tycker att det är fascinerande. Det kanske bara jag som är något besatt men jag är rätt ok med det.
Vad är framtidsdrömmen?
– Jag brukade ha väldigt konkreta prestigemål. Men nu ärligt talat vill jag bara resa fritt och kunna ta bilder som jag vill ta. Det finns såklart mer komplicerade saker att ta hänsyn till både inom branschen och i livet. Men jag vill mest poängtera att frihet är underskattat och att vara fri att skapa till sitt eget tycke är den största lyxen en kan hitta. Jag är ingen “starving artist” i den benämningen att jag tar bättre bild när jag mår sämre, även om jag har otroligt stor respekt för de som faktiskt kan. Jag funkar dock inte på det sättet, jag mår bra av att skapa bild och jag skapar inte bra bild när jag inte mår bra.