Do It Yourself

DIY är de finaste bokstäverna Kristofer Andersson vet. DIY som i Do It Yourself. Det är också titeln på hans nya bok, där han intervjuat människor som lever och skapar utanför det kulturella etablissemanget, som gör det själva.

DIY är ett subkulturellt uttryck som kan spåras tillbaka till det sena sjuttiotalets punkvåg, ett uttryck för en kultur som hittar sin egen väg bortom konventioner, etablissemang och kommersialism. Men trots sina starka band till punken är det ett begrepp utan slutdatum, något Kristofer Andersson bevisar i sin bok DIY.

Kristofer Andersson är kulturskribent och har skrivit om musik, konst, litteratur och mode sedan 2005. Han var med och startade den kulturella webbtidningen Throw Me Away där han nu är redaktör och har i dagarna släppt boken DIY på bokförlaget Modernista. I boken har Kristofer Andersson intervjuat människor som är en del av den motkultur som en stor del av vår kultur består av idag. Människor som lever och skapar utanför de etablerade normerna och de kapitalistiska systemen.

DIY av Kristofer Andersson.
DIY av Kristofer Andersson.

– DIY har en strikt koscher subkulturell innebörd, med allt vad det innebär, berättar Kristofer. Men jag tycker inte om att vara bokstavstroende. För mig var det viktigare att göra någonting som uppmanade läsaren till att göra något själv. Även om man inte ser sig som en del av den subkultur som är DIY-rörelsen så har dess politik – oberoendet, den lilla skalan och viljan att vara ett alternativ – djupa förgreningar i svenskt musikliv.

Till boken har Kristofer intervjuat hundra musiker, konstnärer, författare, modeskapare och kulturutövare. Personer som trots sina vitt skilda liv och konstarter har något i sitt sätt att vara som tilltalar honom, något han kallar en slags punk. Här finns intervjuer med bland annat Rebecca och Fiona, Aase Berg, Karin Dreijer Andersson, Arvida Byström, Kajsa Ekis Ekman, Erik de Vahl och Tommie X. När jag undrar hur han valde ut vilka han skulle intervjua säger han att han litade på sin smak.

– Inom kulturjournalistiken är smak ofta ett överspelat begrepp. Men jag känner i hela kroppen när någonting är så pass bra att det har makten att förändra liv. Det finns en direkthet – en slags absolut punk – i de här personernas sätt att vara som märks i vad de än tar sig för.

Kristofer är medveten om att urvalet är något som bokstavstroende DIY-människor skulle kunna kritisera, men säger att det inte spelar någon roll.

– De skulle säkert reagera över att Rebecca och Fiona är på bild på bokens omslag tillsammans med bland annat konstnären och fotografen Arvida Byström. Men jag är inte intresserad av regler – jag är intresserad av uttryck och estetisk kraft. Boken handlar inte om DIY-rörelsen, den är en uppmaning. Ett statement.

Andersson_Kristofer_DIY_Foto_Anders_Kilander
Kristofer Andersson. Foto: Anders Kilander

Hur fick du idén till boken?

– Jag och min förläggare Pietro Maglio ville göra kulturjournalistik igen. Som en hyllning och en utveckling av den journalistiska tradition som bäst har exemplifierats av Larm, The Face, Boy’s Own, Bibel, Gilda och Careless Talk Cost Lives. Men vi ville inte göra någon nostalgisk tillbakablick, så i boken hällde vi ned det mest moderna och bästa av vad Sverige hade att erbjuda i kulturväg.

Vems berättelse berörde eller överraskade dig mest?

– Den här boken handlar inte om berättelser. Den handlar om drivkrafter till varför man gör saker, och den handlar om urval. Men Aase Berg rev upp himlarna i sina svar.

Har din bild av DIY inom den samtida kultursfären förändrats under ditt arbete med boken?

– Inte alls. Det här är mer av ett statement än en resa. Det är ett statement mot tanken på att alla behöver gå och se Call Girl samtidigt, att alla ska läsa samma böcker samtidigt och delta i samma diskussioner samtidigt.