Inför Gather: Tankeapoteket

Till veckan är det dags för Gather festival. Förutom konserter, föreläsningar och workshops kommer det även gå att delta i så kallade Solution Labs. Dessa leds av Tankeapoteket som grundats av två tjejer vid namn Johanna Öhlén Meschke och Anja Melander. Vi mötte dem på deras kontor för att prata om vikten av dialog, människans utveckling och huruvida företag ska ha ett etiskt ansvar för nya innovationer eller ej. Vi fick såklart även höra vad vi kan förvänta oss av festivalen.

De möter mig utanför Fotografiskas entré. Mitt inne i en av utställningslokalerna, bakom en glasdörr, finns deras kontor. De jobbar sedan två år tillbaka med Fotografiskas expansion och föreslog att det var lika bra att de bara flyttade in där. Sagt och gjort. Deras kontor är avskalat och innehåller inte mycket förutom ett stort bord, knallgröna stolar och en stor white board. Likt utställningsrummet utanför är det högt i tak och de fönster som finns är enorma. Kanske är det inte helt oväntat att samtalet med två som arbetar med dialog flyter på väldigt lätt. Vi kallpratar lite om jobb och om när de första gången träffades under master-utbildningen på Handels, men kommer rätt snabbt in på morgonens tema: Tankeapoteket.

Vad är Tankeapoteket, och vad gör en social designbyrå?
Anja: Vi letade länge efter ett begrepp som skulle förklara vad Tankeapoteket är, men kom fram till att vi fick benämna oss själva då vi inte hittade något existerande. Johanna kommer från arkitektur och jag från psykologi och det vi jobbar med är att skapa upplevelser. Det vi sysslar med är således social design och på den vägen är det. Vi säger nu att vi jobbar i gränslandet mellan psykologi, design och ekonomi, och där jobbar med att skapa upplevelser som förhöjer det mänskliga mötet, både vad gäller privatpersoner och företag.

Ni pratar mycket om vikten av dialog och har skapat något ni kallar dialogens DNA. Varför är det viktigt med intressanta samtal?
Anja: Vi tycker att det i grund och botten bara finns en sak som människor vill ha, och det är social validering. Att känna sig sedd, hörd och förstådd. Så vi utgick från den premissen när vi tog fram dialogens DNA. Vi pratar hela tiden, men det finns en tanke om att samtal inte är någonting man lär sig utan något man bara kan från början. Vi tror istället att det är någonting man måste öva sig på, precis som man måste lära sig allt annat i livet. Detta ledde till en tanke om att man kanske kan testa att ta fram nya koncept där människor i olika nivåer av relationer kan utvecklas vidare. Vår första konversationsmiddag bestod av människor som alla var tre grader ifrån vårt nätverk och som aldrig hade träffat varandra. De skulle ställas inför olika typer av frågor de förhoppningsvis inte tidigare tänkt på, men utan att det kändes jobbigt. Det var oerhört häftigt att se att man på två timmar och en bit spenatpasta kan få främlingar att lära känna varandra. Vi kände att: varför spenderar vi så mycket tid i kallsnack när man på två timmar kan skapa vänner för livet? Det blev ett frö som ledde till tanken om Tankeapoteket. Vi gick till Handels rektor och sa att han och ledningens ska kunna fatta många svåra beslut tillsammans, men ifrågasatte hur väl de egentligen känner varandra. Han frågade vad vi hade för förslag och så gjorde vi samma sak för dem. Därifrån spred det sig.
Johanna: Under middagen för Handels ledning kände vi för första gången att det fungerar på riktigt. De stela gubbarna som verkade ha kommit dit med tankar som ”varför håller ni inte på med finans” gick ut och kindpussade varandra och sa “tack, vilken grej” efteråt. Det var en total förändring i energinivå. Och för att bara kommentera det vi vill göra i stort: man säger ofta att mångfald i organisationer leder till innovation, att ha flera olika discipliner som samarbetar. Ett problem är att mångfald är svårt. Man kommer från olika bakgrunder och har olika perspektiv. Dialog är enligt oss sättet att förstå dessa grundvärderingar och låta människor komma varandra närmare på ett djupare plan, skapa relationer, för att sedan våga vara innovativa tillsammans. Det är en tät och intim koppling mellan dialog, psykologisk säkerhet och att vara innovativ eller kreativ.

Skulle ni säga att det är en bra tid för det ni gör nu?
Johanna: Absolut! I början hade vi svårt att förklara vad vi gjorde. Att prata om design som ett bredare begrepp där fokus inte ligger på en form eller ett objekt, utan snarare på ett sätt att lösa problem, var något som började precis då. Numer köper de flesta däremot att design kan vara något större än hur en viss kopp ser ut. De förstår att det istället kan handla om hur vi kan få till innovation och hur man kan skapa grupper där människor jobbar optimalt. Exempelvis hur vi ska försöka lösa ”wicked problems”, så som fetma eller naturkatastrofer, vilka är så komplexa att man måste ha olika discipliner som samarbetar för att komma fram till lösningar. Det är väl egentligen systemteori kan man säga och det är någonting som de flesta har hört talas om nu och som de flesta köper in på, vilket gör vårt jobb lite lättare.

Jag inleder nästa fråga med att man ofta brukar säga att människor är svåra att förändra och vill höra deras tankar om detta. Efter en liten stunds fundering säger Johanna att hon absolut håller med om att det är svårt att förändra människor och att det är oerhört svårt bara att förändra sig själv. Hon fortsätter och säger att det, även om man vet exakt vad man vill, eller behöver göra föra att åstadkomma en förändring, är svårt. Hon tror dock att det finns verktyg, och sätt att tänka som hjälper en att systematisera en förändring om man vill åstadkomma den. Exempelvis att ge sig själv tillräckligt med tid att reflektera. Anja fortsätter och säger att hon inte tror att det går att förändra folk, men att det går att förändra sig själv. Hennes erfarenhet säger att det måste komma inifrån och att minsta lilla försök att ändra någon utifrån bara är onödigt lidande, både för personen som försöker förändra och för personen som inte vill förändras.

Jag kan se det hos många av mina vänner – det finns en extrem trötthet i att alltid maximera.

Man brukar säga att millennials utgör en ”generation Me”, tror ni på att det är så?
Anja: Jag skulle absolut inte säga att det handlar om att det finns en generation Me-del av befolkningen, utan snarare att det finns en del av befolkningen som inte nöjer sig med vad som helst. Man söker längre, både vad gäller karriär, partner och vänner, och man nöjer sig inte. Jag tänker snarare att det är en generation som inte tar det säkra före det osäkra. De ifrågasätter allting och det är det som verkar inåtvänt, men snarare är det bara ett kritiskt förhållningssätt. Jag är ju dock såklart färgadi och med att jag tillhör gruppen och vill gärna se den positivt.
Johanna: Jag tror att det finns många olika teorier om detta. Det finns en del forskning som visar på att man skaffar familj och barn tidigare för att ha en trygg grund, någon typ av riktlinje. Jag kan ändå förstå att man säger ”generation Me”. Man är väl mer individualist än kollektivist på grund av de anledningar som Anja nämnde ovan, vilket ju i sig är både positivt och negativt.

Jag flikar in att det ställer mer krav och Johanna håller med om att det ställer mer krav på omgivningen, vilket hon tror är någonting positivt. Det är även självreflekterande, vilket gör att det ställer högre krav på individen. Om man ständigt söker, håller alla dörrar öppna och ser möjligheter blir det också en svårare värld att navigera i. Hon fortsätter att hon kan se det hos många av sina vänner, att det finns en extrem trötthet i att alltid maximera. För någonstans är det så vi ser det: om man är lyckad så har man lyckats maximera alla sina val.
– Har man den inställningen rent psykologiskt, att man alltid ska försöka maximera sina val, är det ju också lättare att tänka att man har gjort ett sämre val, i och med att alla människor jämför sig med andra. Och det är, som en konsekvens, något man måste lära sig att leva med.

Anja: Om livet går ut på att ständigt maximera sina val är det ju inte så konstigt att man blir en “generation Me”? Man måste hela tiden blicka inåt och tänka, vad vill jag? Och när besluten blir så viktiga så blir man sin egen chef på ett annat sätt än det tidigare varit, vilket i sin tur leder till ett stort ansvar som kan verka egoistiskt. Det finns vinnare och förlorare på det här. Om man är en vinnare är det på grund av ens fantastiska bedrifter eller ork, och om man misslyckas kan det vara på grund av bristande självkontroll.
Johanna: Man tvingas hela tiden berätta historien om sig själv, förmedla sitt narrativ, och gör man inte det så går det inte att berätta. Det blir svårt både visuellt och i text, vilket ju krävs i alla medier. Man berättar historien för andra, och för sig själv. Gång på gång.

Att höra dem berätta om sina middagar och sitt arbete i stort är inspirerande. De har träffat en salig blandning människor och företag. Jag är nyfiken på om de har några tankar om det finns något utmärkande som kommer att förändras hos oss människor framåt. Johanna säger snabbt att de funderar och pratar väldigt mycket om automatisering. Om vilka jobb som kommer att försvinna och vilka färdigheter  som kommer att behövas hos anställda framåt. Hon säger att hon tror att det kommer att bli allt viktigare att få till fungerande samarbeten i organisationer, och att se till att relationerna finns där. “Samspelet mellan människor är det som datorer inte kan göra. Jag tror att alla som inte uppnått detta kommer att skalas bort”, säger Johanna. Jag ställer motfrågan om de tror att man alltid kan skapa ett bra samspel mellan alla människor? Anja tar vid och säger att hon tror det så länge det finns en vilja. De säger att de ofta pratar om skillnaden mellan dialog och en diskussion.
– I en dialog måste man vara öppen för att ompröva sina åsikter och värderingar, i en diskussion reagerar snarare lyssnaren direkt utan eftertanke. Det krävs att man är tillräckligt självmedveten för att inse att reaktionerna inte är hela sanningen – man är inte sina känslor och kan försöka välja att förstå istället. Det måste dock såklart finnas en vilja från båda sidor att utveckla relationen, och det finns inget enkelt recept.

Jag tycker att folk verkar rätt trötta på att vara en egen atom och att vi därför snarare ser en ny typ av kollektivism, eller kanske snarare en social individualism om man ska säga så.


Vi har redan nämnt det, men man pratar ofta om att vi blir alltmer individualistiska snarare än kollektivistiska, åtminstone i vår del av världen. Tror ni att det gynnar eller skadar vår möjlighet att samarbeta?
Anja: Absolut att vi i väst är individualister, men jag tycker att man ser en motsatsen, exempelvis: Burning Man, alla nya religioner och subkulturer. Jag tycker att folk verkar rätt trötta på att vara en egen atom som inte har något skyddsnät eller kärnfamilj och som inte har något att hålla fast vid när världen förändras så snabbt. Så jag tycker snarare att vi ser en ny typ av kollektivism, eller kanske snarare en social individualism om man ska säga så.
Johanna: Jag tror också det och jag tror att det är vägen framåt. Det ser ju ut som att samhället nu drar ihop sig ännu mer på väldigt många olika fronter. Att det kanske kommer att bli lite jobbigare framöver. Jag har en ganska mörk framtidssyn om jag ska vara ärlig, och jag tror att det här någonstans är svaret på det. Tillsammans är vi starkare.

Tidigare i vår diskussion om en potentiell “generation Me” pratade Anja om att många unga fått tydliga uppfattningar om vad vi vill, vilket Anja också tror leder till att vi inte ser oss i vilken grupp som helst. Hon menar att vi vill vara med människor som ser oss, som hjälper oss att utvecklas och att man söker efter människor som har samma tro, värderingar och samma vilja framåt.
– Precis som H&M och IKEA kan ha väldigt tydliga företagskulturer har ju även Burning-man, och Gagnef för den delen, också det. Det finns tydliga subkulturer som man går till och skriver in sig på.

Blir inte det också ett sätt att skydda sig själv mot allt det oändliga man skulle kunna ta till sig av det som står i motsats till det sammanhanget, alltså liknande som på det sätt filterbubblor uppstår?

Johanna: Jag tror att det stämmer och att det är lite självbevarelsedrift. Det finns ju oändligt många grupper. Nu pratar vi ju om nytorget-personer, men man ska ju vara medveten om att det finns en sjuk variation subgrupper och många där vi anser det vara skadligt att skydda sin åsikt, som exempelvis Trumps anhängare i USA. Men det kanske är just det som är utvecklingen just nu, att det bara blir mer och mer extrema riktningar?
Anja: Ja, jag tror verkligen att det är en “perfect storm” av väldigt mycket som händer just nu, och där spelar medierna en stor roll. En stor del av världen tar nu bara till sig nyheter via Facebook, och Facebook styrs faktiskt inte av en demokratisk enhet utan är ett kommersiellt företag som vill tjäna pengar på reklam. Problemet som potentiellt uppstår är ju att Facebook kommer att kunna skräddarsy och skapa filter-bubblor som gör att olika sidor aldrig möts. Vi upplevde detta tydligt när Trump hade vunnit. Vi satt tillsammans ett gäng med våra Facebook-flöden och det fanns inte en enda som hade en status eller artikel om att det var bra, och detta fastän 60 miljoner människor faktiskt precis hade röstat på honom. Jag personligen tycker att Facebook faktiskt har ett ansvar att tvinga oss att möta andra åsikter, för det är det som skapar tolerans. Just nu känns det som att Facebook eller andra medier inte tar det ansvaret. De kanske inte kan göra det, men vi måste vara medvetna om att när vårt demokratiska samhälle faktiskt styrs av en kommersiell enhet kommer det uppstå intressen som kanske inte är våra.
Johanna: Fram tills nu, innan Facebook, har vi faktiskt haft neutrala tidskrifter som har haft en lyckad affärsmodell där de har kunnat försörja sig själva, och det går vi ju ifrån mer och mer. Så vinklad media är nu vår vardag istället för något som hade kunnat innebära någon typ av objektivitet.
Anja: Det går ju inte att värja sig mot Fake news. Nu i Silicon Valley håller ett tech-företag på att utveckla ett program som kan lära sig samt minnas hur en röst låter och dess fonetik. Den lär sig att översätta ord till text och sedan kan man i, typ som ett Google doc, flytta omkring ord och skapa nya meningar och få min röst att säga det. Samtidigt jobbar ett annat företag i Silicon Valley på att göra samma sak fast för rörlig bild, så då kan programmet gå tillbaka och se/lära sig hur en person är när han rör sig, nyser och när han blir glad. Kombinerar man det med rösten skulle man helt enkelt kunna skapa ett samtal som aldrig ägt rum – och detta samtidigt som folk mer eller mindre inte litar på fakta! Hur ska man kunna ha ett demokratiskt samhälle om man inte litar på fakta, eller massmedia om den kan manipuleras? Då återstår bara det man ser med sina egna ögon. Och om det man ser kanske är ett hologram? Då är det bara det fysiska mötet kvar. Så jag måste ta tag i Johanna och höra henne säga något – overkligt. Nu blev det väldigt cyniskt, men jag tror bara att vi måste vara medvetna om det, för denna problematik kommer att finnas och vi kanske inte kan lita på att medier kommer att ge oss verkligheten.

Det leder in på min nästa fråga: finns det någon innovation eller något forskningsområde ni är extra intresserade av?
Johanna: Jag tycker framförallt kreativitets-forskning är väldigt spännande. Även innovationsforskning där man pratar om exempelvis “negative capability” – att kunna ha så sjukt mycket olika idéer i huvudet och ändå inte hoppa in i förutfattade meningar eller fatta för snabba beslut. Processen av att befinna sig i osäkerhet. Det ställer höga krav på varje individ, men det finns väldigt mycket spännande att läsa om detta.
Anja: Jag tänker mycket på det som jag sa tidigare, det som händer i Silicon Valley och Artificiell Intelligens generellt. Det är spännande att tänka på vilka konsekvenser det får. Det både triggar mig och skrämmer mig, och därför måste jag ta reda på mer. Det är spännande att vi, på samma sätt som vi tidigare pratade om vilket etiskt ansvar sociala medier som Facebook har, nu också måste fråga tech-företag vilket ansvar de har. Har de något ansvar för att den innovation och teknik de tar fram används på rätt sätt, vart går gränsen? De tar in något i en värld som är så oerhört splittrad på något sätt. Borde man inte lära ut etik och moral på Harvard när man pluggar computer science?
Johanna: eller filosofi! För det är ju så grundläggande värderingar som det håller på att ruckas på.
Anja: Ja! Och samtidigt drar man ner på humaniora i vanliga skolor, men för in mer programmering och dylikt. Det skrämmer mig. Att människor kanske kommer att kunna designa och forma vår värld utan att ta ett ansvar för helheten.

 

Nu lämnar vi cynismen och den mörka framtiden och går över till Gather, som förhoppningsvis skapar ett forum för en ljusare framtid. Ni ska leda två så kallade Solution Labs – vad kan vi förvänta oss av dem?
Anja: Ja alltså vi har ju varit involverade i Gather under två år snart, men fick sedan ansvaret för alla Solutions Labs. Vi håller dem tillsammans med Svenska Institutet i ett samarbete som heter Sweden at Colombia. Vi var i Colombia nu i juni och utforskade framtidens kreativa industrier och då med fokus på mode, tech och nattliv. Förutom att vara ansvariga för alla labs håller vi i två själva: ”Nighttime Economy” och “The Future of Sustainable Fashion”. I det förstnämnda tänkte vi  börja med det vi tycker är absolut roligast, vilket är att göra en spekulativ stund av det. Vi kommer därför att fokusera mycket på experience design och jobba med ljud och ljus för att manipulera människors verklighetsuppfattning. Vi vill få människor att ifrågasätta varför vi gör vissa grejer på natten och inte på dagen. Att kombinera det med att också ifrågasätta hur man ser på staden utifrån och olika städer runt om i världen – hur de ser ut sam vilka som rör sig vart och när. Detta för att helt enkelt luckra upp och bryta normen kring vad det är att vara en natt- eller dagmänniska. Allt detta på fredagen den 15:e.
Johanna: I det andra tar vi ett vidare grepp om mode och hållbarhet. Där så mycket fokus på hållbarhet vad gäller tygerna. Man pratar bomull, tyger och produktion så vi tänkte istället ta en teknologisk vinkel på det och prata om vad som händer när man exempelvis börjar 3D-printa mode, för det påverkar ju också hållbarheten mycket genom alla möjligheter det skapar. Så vi ska prata om de teknologiska förändringar vi ser men också om smart fashion. Vad är det för behov kläder egentligen fyller? Och kan man tänkta nytt kring dessa behov? Även denna kommer att bli väldigt spekulativ då vi ser att just en spekulativ ansats gör att människor öppnar upp för nya möjligheter.
Anja: Nu med ”enchanted objects” och ”internet of things” kan vi faktiskt utrusta nästan allt vi har med teknologi och då börja se till att den teknologin verkligen jobbar för oss snarare än emot oss. Exempelvis har ju Microsoft nu tagit fram en scarf, vars själva tyg känner igen temperatur och helt enkelt drar åt sig och blir tätare när det är kallt och släpper lite i maskorna när det är varmare.

Vad ser ni mest fram emot med Gather?
Anja: Lucy McRae tycker jag ska bli superspännande att se. Det finns så mycket spännande föreläsningar! Jag skulle vilja säga att det är första gången jag är på en tillställning som kombinerar musik, idéer och hack. Det tycker jag ska bli spännande, och att det skapas av en nattklubb-entreprenör. Jag tror att det kommer att bli ett så himla kreativt space som tillåter människor från olika discipliner att mötas, som antagligen aldrig hade mötts annars. Det kan nog verkligen skapa en ny subkultur, och det ser jag fram emot att vara en del av.
Johanna: ja, alla mötena som egentligen är grunden till Gather. Det ska bli spännande att se vad som faller ut ur det. Vi har skapat en egen Gather top 10 lista som du kan se på vår site tankeapoteket.se.

Träffa och samtala med Tankeapoteket på Gather festival. Ange koden GATHERxRADAR så får du nu 20% på hela konferensbiljetten till Gather, inklusive access till alla tre musikfestival-kvällar. Köp på gatherfestival.com/#tickets