Ragnar Persson

Ödsliga skogar, unga kvinnor som röker, vargar som ylar. Ragnar Perssons bildvärld är både skrämmande och sagolik. Radar har träffat konstnären som inspireras av både hårdrock och Tove Jansson och som snart öppnar en ny utställning i Stockholm.

I Ragnar Perssons bilder samsas mörker och melankoli med hästar och hårdrock, svårmod och svärta med en nästan barnslig kärlek till medium och motiv. Det är en bildvärld som har sin utgångspunkt i barndomens Tavelsjö i de norrländska skogarna.

– Det fanns inte så mycket att influeras av där, berättar Ragnar. Det jag tittade mest på var skivomslag till hårdrocksskivor och punkskivor eller häftiga bilder som jag klippte ut ur någon tidning. Sedan satt jag och försökte rita av dem. Man hade inte så många andra referenser. Hade jag bott i en storstad så kanske min bildvärld hade sett helt annorlunda ut.

Ragnar har tidigare sagt att hans bildvärld kommer från en tid och plats där man smyger ut i skogen, smygröker och tänker att det inte finns någon i hela världen som förstår en.

– Den där känslan av att ingen förstår en har nog alla haft när de växt upp. Det är inte mer speciellt för mig. Men skogsdungarna fanns där och jag rökte rätt mycket. Det var nog de första stapplande stegen mot att bli den man är. Vad det sedan var som folk inte förstod vet jag inte. Man förstod nog inte så mycket själv heller.

Både skogen och tonåringen som röker är återkommande bland Ragnars bilder. Trots att han nu har blivit äldre har han inte helt lämnat den bildvärld som tog sin början i barndomens hårdrocksskivor och skogsdungar. Men den har både utvidgats och utvecklats.

– Det är nog inte så stor skillnad på vad jag inspirerades av då och vad jag inspireras av nu. Men det har också tillkommit tusen influenser. Ens inspiration är ju hela tiden under utveckling och det mesta händer här och nu. Samtidigt har jag inte helt tagit klivet in i vuxenlivet och det gör att influenserna från förr finns kvar.

Ragnar Persson.
Ragnar Persson.

När det kommer till nutida influenser nämner Ragnar konstnärer som Henry Darger, Daniel Johnston, Tove Jansson, Klara Kristalova och fotografen Gerry Johansson.

– Fotografier är nog det som inspirerar mig mest just nu. Dels så fotar jag en del själv och dels så inspirerar det mig i mitt tecknande. Sedan gillar jag att odla saker och har börjat rita mer och mer växter. Jag håller faktiskt på med ett litet fotoprojekt där jag åker hem till folk och fotar deras krukväxter. Vi får se vad det blir av det.

När det kommer till musiken säger Ragnar att han lyssnar mycket på metal när han sitter ritar, men att hans bilder är mer Tove Jansson än heavy metal.

– Det är kul att rita bilder med den estetiken eftersom det är där jag började. Det är en stor del av mig. Men egentligen är det inte så mycket hårdrock i mina bilder. Det är mer naturromantiskt och sagolikt, som Tove Jansson.

Det är inte svårt att urskilja både hårdrocken och Tove Jansson i Ragnars konst. Den är både suggestiv och sagolik, blomstrande och blodig. Minutiöst skildrade detaljer samsas med spontana utfall och svaga blyertsstreck samsas med distinkt svart bläck. Det är en stil som Ragnar ägnat sig åt sedan barnsben, men som det skulle ta långt tid innan han såg som konst.

– Viljan att bli konstnär kom tidigt, men i början hade jag någon slags mytologiserad bild av vad konst skulle vara. Jag gick på konstskola och försökte göra konst som jag trodde att man skulle göra konst. Det blev inte så bra. Så jag satt ändå bara och ritade samma teckningar som jag alltid ritat. Men efter ett tag så insåg jag att de också kunde vara konst. Det är ju ingen annan som dikterar vad som ska vara konst, det är ju jag som dikterar det själv. Då slutade jag försöka göra konst och bara gjorde det jag alltid gjort. Det var då det blev roligt. Och intressant.

När Ragnar insåg att hans teckningar också kunde vara konst hade han redan gått två år på Konstfack i Stockholm. Efter att länge ha velat mellan att hoppa av eller inte bestämde han sig för att bara köra. Han åkte till Island ett halvår och kom sedan tillbaka och slutförde utbildningen i Stockholm.

– De två första åren i Stockholm trivdes jag inte så bra. Det var mycket för att jag inte visste vad jag skulle göra eftersom jag var så dålig på att göra konst som jag trodde att man skulle göra konst. Men sedan så tänkte jag bara att skitsamma, jag kör bara och så får det bli vad det blir.

8
Ragnar Persson.

Bilderna hämtar Ragnar från sig själv och sina minnen, men säger att det till stor del är en blandning av minnen, lögner och intryck.

– En del bilder är väldigt tydligt hämtade från mig själv, som scenerna där någon står och röker i skogen. Det kan också bara handla om en känsla eller en situation. Ibland kan jag också blanda ihop vad jag upplevt och vad jag såg i senaste avsnittet av Game of Thrones, så när jag sitter där och ska rita så kan jag komma på att just det, det här är faktiskt inte någonting ur mitt liv. Men det är ju fortfarande någonting som jag upplevt. Det är det som är härligt med konsten, att man kan ljuga lite.

Ragnars bildvärld är till största delen tecknad. Även om det ibland smyger sig lite vattenfärger och pappersklipp, är skogarna, människorna och blommorna mestadels skildrade i blyerts, bläck och tusch.

– Jag gillar enkelheten i tecknandet. Man behöver inte kladda med färger eller lära sig hur man ska blanda en oljefärg, du behöver inte vänta på att någonting torkar. Man sätter sig bara ned och kan göra allting här och nu.

I Ragnars bilder tar sig enkelheten uttryck i en självklar spontanitet. Även i de mest bildsköna teckningarna finns det spår av misstag och konstnärlig kreativitet. En svart fläck här, en tejpbit där, ett hål som skulle kunna vara ett brännmärke. Sådant som till en början blev fel, men som i slutändan blev en del av bilden.

– Ibland så har man gjort någonting i en teckning som blev fel och inte går att ta tillbaka. Då är det en utväg att bara stryka över det med tusch eller limma över det med bit av samma papper. Det blir ju inget fel när bilden är klar, då är det ju en del av bilden. Det är de bra felen som ger en edge till bilden. Det är inte intressant att titta på en perfekt bild.

3
Ragnar Persson.

Många av Ragnar motiv återkommer ständigt bland hans bilder. Hästarna, fåglarna, de unga kvinnorna, de kala träden. De blir som statister och scenografier i en teater vars handling inte har någon början eller något slut.

– Jag ritar mycket samma bilder. Dels så tycker jag om att rita vissa bilder och dels är jag rätt så dålig på att rita. Det tar väldigt lång tid. Ibland kan jag sitta med en teckning i flera dagar och när jag sedan är klar kan jag göra samma teckning på tio minuter. Då brukar den bli mycket bättre. Men jag hade inte kunnat göra teckningen på tio minuter om jag inte lagt ned fyra dagar på den innan.

– Det händer också att jag sitter och maler med ett motiv tills jag känner mig helt klar med det. Då är det som att jag har ritat ut det och tömt det på energi. De bästa bilderna är dem jag gör i mitten, när man fortfarande inte har fått in hela motivet, men ändå börjar få en känsla för det. När de blir lite dåliga, men ändå lite bra.

Många av Ragnars bilder är samlade i böcker och fanzines som han till stor del står bakom själv. Han har tryckt upp en egen dagstidning med sina bilder och satt dem på t-shirts och skivomslag. Nyligen släpptes boken Ur skogen där Ragnar tillsammans med Daniel Söderberg samlat tankar och intryck kring skogen från tjugo utvalda konstnärer, fotografer, författare och musiker och snart släpper han ett fanzine i form av box med ett tjugotal tryck i.

– Det mesta jag gör är på eget bevåg. Det är nog något jag har med mig från min uppväxt, då man var tvungen att göra saker själv eftersom det inte fanns något annat att tillgå. Ville man göra något så fick man göra det själv. Det är också det jag är bäst på, att slutföra saker.

9
Ragnar Persson.

Ragnars självständighet har också lett till att han sällan gör beställningsjobb.

– Det tar mycket kraft och blir rätt så dåligt. Jag är inte så bra på att få fram det fina i någon annans tankar.

Han bryr sig inte heller särskilt mycket om vad andra tycker och tänker om hans konst.

– Jag blir ju såklart glad när någon säger att de gillar det jag gör, det vore ju konstigt att säga något annat. Men jag blir inte ledsen när någon säger att det jag gör är dåligt. För ett tag sedan så googlade jag mig själv och det första jag hittade var någon tråd där det står saker som ”this guy sucks” och ”he can’t fucking draw”. Men jag blir inte ledsen, för det är ju bara någons åsikt. Och alla har rätt till en åsikt. Om någon tycker att det jag gör är dåligt så har jag ju ändå nått fram till den personen på något sätt.

Ragnar har också haft en mängd utställningar både i Sverige och utomlands. Förutom utställningen i Stockholm rymmer den närmaste tiden även utställningar i Berlin, Köpenhamn, Skövde och Tokyo, två fanzines och ett kommande boksläpp. Men nästa år vill han ägna sig åt helt andra saker.

– Det skulle vara kul att få fördjupa sig lite mer i tredimensionella saker. Kanske bygga något. Eller hålla på med porslin. Det finns någonting härligt med konst som blir till bruksföremål. Till en tidigare utställning på Galleri Steinsland Berliner tryckte jag en matta som jag lade ut över golvet så att folk fick gå på konsten. I mitten var det en stor Madonna som hade både snusfläckar och rödvinsfläckar på sig efter vernissagen. Sådant tycker jag om.

7
Ragnar Persson.

Utställningen som nu öppnar på Galleri Steinsland Berliner kallas Glåmiga dagar/Svarta nätter och visar bilder från en mörk tid i Ragnars liv.

– Det har varit lite tungt på sistone. Det har varit stressigt med jobb och utställningar och jag har inte hunnit vara så mycket med min tjej och mitt barn. Det har känts som en mörk och dimmig tillvaro. Utställningen är ett utsnitt av det. Samtidig är ju livet aldrig bara mörkt så utställningen visar både det mörka och det ljusa, framsidor och baksidor, ute och inne.

Ragnar berättar också att han trots den mörka tiden ändå lever det liv han drömde om där han stod och smygrökte i skogdungen.

– För någon månad sedan när jag satt hemma och ritade så tog jag en paus, gick och köpte en glass, gick tillbaka hem, satte på en ny skiva, tog en folköl och fortsatte rita. Då tänkte jag ändå att fy fan vad bra det här är. Hade jag kunnat skicka ett brev till mig själv när jag var fjorton så hade jag älskat den jag är nu. Det är helt fantastiskt att få sitta och rita, käka en glass och dricka en folköl. Det var exakt det jag drömde om då.

Glåmiga dagar/Svarta nätter visas på Galleri Steinsland Berliner från 12 april till 1 maj.