Rebecka Bebben Andersson

Under tjugofyra timmar mellan lördag och söndag kommer konstnären Rebecka Bebben Andersson att sitta och teckna i ett fönster till Tranan i Stockholm. Radar kommer att live streama performancet och vi har träffat henne för att få veta mer.

Det är femte gången konstnären och arkitekten Rebecka Bebben Andersson ska teckna under ett helt dygn. Hon har tidigare genomfört dygnsteckningar på Kungliga Konsthögskolan, NAU Gallery, Djurgårdsbrunn och Stockholms Auktionsverk. Vid ett litet bord, med en lampa, en samling tuschpennor och en filmkamera som enda sällskap sitter hon och tecknar på en lång pappersrulle. Under tiden växer det fram en bild av hur staden och hennes tankar och känslor kring den förändras under dygnets timmar.

– I början trodde jag att det skulle vara omöjligt. Men så är det ju inte alls. Första gången jag skulle teckna i ett dygn satt jag själv i min ateljé, bara för att testa om det gick. Då såg eller hörde jag inte en annan människa på tjugofyra timmar. Det kändes helt galet. Till slut började jag se en massa saker och färger komma fram på pappret. Grönt, rött, blått och brunt i det svarta. Men det är en annan sak när det är människor som ser en och man har en kamera som filmar en hela tiden. Då skärper man sig mer.

Det bord där Rebecka Bebben Andersson sitter under dygnsteckningarna.
Det bord där Rebecka Bebben Andersson sitter under dygnsteckningarna.

Dygnsteckningarna är en del av det pågående projektet Nolli Sthlm där Rebecka Bebben Andersson kartlägger sin upplevda rörelsefrihet i Stockholm. I kartläggningen undersöker hon hur staden krymper med dygnets timmar. Hur både stadsbilden och hennes eget rörelsemönster blir snävare och snävare ju mörkare det blir och hur såväl belysning och befolkning som hennes egna rädslor och känslor påverkar hur hon kan röra sig i staden.

– Jag hade länge tänkt på hur staden begränsade min frihet. Hur jag hela tiden tänkte på hur jag skulle röra mig i staden om nätterna och var jag inte vågade vara själv. Så tänkte jag att jag borde kartlägga var jag vågade röra mig och inte.

Just nu studerar Rebecka fri konst på mastersnivå vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och har sedan tidigare en kandidatexamen i arkitektur från Kungliga Tekniska Högskolan. Under sina studier i arkitektur kom hon i kontakt med nollikartan. Nollikartan har sedan sjuttonhundratalet använts inom stadsplanering och landskapsarkitektur för att visa vilka platser för är öppna och offentliga och vilka som är stängda och privata. De som är öppna visas med vitt och de som är stängda med svart.

 “Jag tänkte hela tiden på hur jag skulle röra mig i staden om nätterna och var jag inte vågade vara själv”

– Jag tänkte att jag skulle göra en sådan karta över öppna och stängda platser i Stockholm. Innan jag började med den hade jag bott i Stockholm i sex år och visste väldigt mycket om var man vågade och inte vågade gå. Jag kartlade hur jag tänkte mig varje gata i staden vid olika tider på dygnet. Vissa gator försvann helt. Men jag tänkte också att det skulle vara märkligt med en karta som inte ändrade sig över tid, eftersom staden ändrar sig. Jag hade aldrig hållit på med film innan, men tänkte att det inte skulle kunna visas på något annat sätt. Så jag screentryckte en karta för varje timme på dygnet och använde den som manus till den film som jag sedan animerade.

Screentrycken, filmen och tillhörande skulpturer visades i utställningen NOLLI STHLM på NAU Gallery i höstas, där Rebecka även genomförde en av sina dygnsteckningar.

– Dygnsteckningen handlade om att jag ville se hur en teckning skulle förändras av att jag befann mig i stadsrummet under tjugofyra timmar. Hur både jag och teckningen påverkas av att vara i det stadsrum där jag egentligen inte vågar vara på natten. Så jag har testat att sitta vid olika ställen.

En del av Nolli Sthlm handlar också om vem som egentligen äger det offentliga rummet.

– När jag sitter någonstans och tecknar är det som att jag har ett uppdrag på platsen och har rätt att vara där. Jag tänker ju inte att det offentliga rummet är mitt, men det är det ju. Det handlar om att känna att man har rätt att vara på ett ställe utan att känna sig skraj.

Rebecka Bebben Andersson. Foto: Erika Svensson
Rebecka Bebben Andersson. Foto: Erika Svensson

Vad tycker du att man ska göra med offentliga platser för att de ska kännas säkrare?
– Det är svårt, men sak man skulle kunna göra rent arkitektoniskt är att blanda olika slags bebyggelse. Det finns så många platser där det bara finns kontor, bara bostäder eller bara folk som är packade och ska till nattbussen. Där finns det ingen som säljer blommor eller har en barnvagn eller åker skateboard. De områden som är ljusa länge på kartan är sådana platser där man gör olika saker. Tänk på Slussen. Det kanske verkar som en osoft plats, men på nätterna finns det människor där som är packade, som städar, säljer korv eller ska ut och resa. Det är bättre om det är är blandade aktiviteter.

I en intervju i höstas fick Rebecka frågan om vad det var hon egentligen var rädd för där i stadens mörker.

– En av skulpturerna på utställningen skulle föreställa känslan man får när man står i en korsning mitt i natten och ska bestämma åt vilket håll man ska gå åt. Rädslan som kommer emot en som en stor svart våg. När jag blev intervjuad av Måns Mosesson från P3 frågade han säkert tio gånger vad det var jag egentligen var rädd för. Och då kunde jag inte säga annat än att det var snubbar. Det är ju därifrån rädslan kommer. Det handlar inte om någon spökhistoria utan om rädslan för snubbar och vad de skulle kunna göra mot en.

“Nu har jag börjat tänka mer på vad det är man är så rädd för och varför man är så rädd”

Efter det blev Rebecka mer och mer intresserad av vad den här rädslan kommer ifrån.

– Medan jag höll på med utställningen tänkte jag väldigt mycket på tidningar som Metro och hur de skrämmer upp en med sina notiser om våldtäkter och killar som sticker kniven i sina tjejer. Det är som att man bygger sitt universum utifrån de här historierna. Står det att något har hänt på Regeringsgatan så tänker man sig att man inte kan gå på Regeringsgatan. När jag började med det här projektet tänkte jag mest på hur sjukt det var att alla tjejer hade platser som de inte vågade gå till på nätterna, men att ingen kille tänkte så. Nu har jag börjat tänka mer på vad det är man är så rädd för och varför man är så rädd. Jag tänker mindre på det offentliga rummet och mer på relationer mellan killar och tjejer.

En närbild på Dygnsteckning IV.
En närbild på Dygnsteckning IV.

Just nu håller Rebecka på med en teckning där hon tecknar av alla artiklar och notiser från Metro som handlar om killar som gör saker mot tjejer. Teckningen kommer att ställas ut på grupputställningen See-Saw II på Temporära konsthallen i Stockholm under sommaren. Vid sidan om utställningarna och utbildningen på Kungliga Konsthögskolan gör hon även mindre arkitektjobb och går en kurs i scenografi vid Stockholms dramatiska högskola och Operhögskolan. Där arbetar hon med en scenografi till operaföreställningen Cosi fan tutte som ska ha premiär på Riksteatern om en månad.

– Det är en helt ny värld för mig. Det är så mycket saker att tänka på och ta hänsyn till när man ska göra scenografin till en operaföreställning. Jag har gjort scenografi för teater förut, men med opera måste man hela tiden följa takten i musiken. Det är en helt annan sak. Men efter det här kommer jag att vara världsbäst på att ringa till folk och styra upp saker, säger Rebecka och skrattar.

Vad vill du göra mer i framtiden?
– Jag vet inte riktigt. Ibland blir jag bara trött på allting och vill bara sitta och göra collage och inte ha någon kontakt med omvärlden. Men däremellan har jag storslagna planer.

Mellan klockan 12 på lördag den 11 maj och klockan 12 söndag den 12 maj kommer Rebecka Bebben Andersson att sitta i fönstret till Restaurang Tranan i Stockholm och teckna. Performancet kallas Dygnsteckning V och genomförs i samarbete med NAU Gallery. Radar Magazine kommer att live streama dygnsteckningen från och med lördag klockan 12.