Tio frågor till Kristoffer Triumf

Kristoffer Triumf är skribenten som blev bartender som blev copywriter som blev standupkomiker som hamnade i TV-branschen. Och som satte det långa samtalet på kartan med podcasten VÄRVET.

Fröet till podcasten VÄRVET såddes när Kristoffer Triumf som tjugotreåring jobbade på Nöjesguiden och satt och skrev ut intervjuband. Han kände sig frustrerad över alla de ord som uttalades och skrevs ned, men sedan bara slängdes. Över de begränsade och ytliga samtalen. Under några år drömde Kristoffer om att starta tidningen Porträtt, en tidning där samtalen skulle vara långa och djuplodande. Det blev aldrig något av den tidningen. Men många år senare skulle det bli en podcast. När Kristoffer i februari 2012 intervjuade komikern Soran Ismail behövde han varken skriva ut intervjubanden eller slänga bort några ord. Samtalet fick ta sin tid. Idag har det blivit över femtio intervjuer med mediamänniskor och kulturpersonligheter och VÄRVET har blivit en av Sveriges mest nedladdade podcasts. Vi ställde tio frågor till Kristoffer för att få veta mer.

Vad var ditt förhållande till radio innan du startade din podcast?

– Jag har alltid älskat radio men de senaste tio åren har jag känt mig bortglömd av Sveriges Radio. För gammal och ibland för smart för P3, för ung och ibland för dum för P1 och inte så intresserad av P4.

Hur kommer det sig att du ville intervjua i din podcast och inte prata om dig själv?

– Att spåna roligt eller göra smarta betraktelser är förmodligen inte min grej, jag blir helt stel av rädsla när jag tänker att jag skulle vicka för Filip eller Fredrik i deras podcast eller ta till exempel Jessika Gedins plats i Spanarna. Och så hade jag hört podcasten WTF with Marc Maron och tänkte att något i den stilen borde jag också kunna göra.

Som jag förstått det så var din första tanke att podcasten skulle handla om avundsjuka. Kan du berätta mer om hur du tänkte då?

– Jag är nyfiken på avund som drivkraft. Jag tycker Maron är som bäst när han är öppen med sin missunnsamhet. Men jag insåg att avund som tema var för begränsande.

Varifrån kommer namnet VÄRVET?

– Det är en synonym till arbete, och namnet sattes av mig eller möjligen min geniale vän Jacob Åström.

För inte alltför länge sedan blev du själv intervjuad av Kristian Luuk i VÄRVET. Hur kändes det?

– Intressant. Han var mycket mer påläst än jag tenderar att vara, så det var både läskigt och smickrande.

Du har sagt i en intervju att du är beroende av att spegla dig i andra människor. Är podcasten ett sätt att göra just det?

– Kanske. Jag har väldigt dålig självinsikt, men det låter rimligt.

VÄRVET kom mitt i en trend av långa djupa samtal. Nu finns de i radio, TV och på scen. Varför tror du att alla vill tala till punkt just nu?

– Det är väl något slags motreaktion, vi har pratat om snuttifiering sedan mitten av nittiotalet, och jag antar att det är en reaktion på det. Jag tror på det autentiska, det ärliga, och jag tror att vår insida är det starkaste kapital vi har idag – kanske för att allt annat är så tillgängligt, hela tiden.

Efter att Sigge Eklund blivit intervjuad i VÄRVET sa han i sin egen podcast att han har svårt för intervjusammanhang där man ska dela in sitt spretiga liv i eror och perioder. Ser du några nackdelar med att formulera sitt liv på det sättet många gör i VÄRVET?

– Nej, det kan jag inte säga. I ögonblicket man återger vad som helst så blir det ju en tolkning, och den tolkningen säger ju också något om personen i fråga.

I intervjun med Kristian Luuk berättade du att du hoppade av din teaterutbildning på en folkhögskola eftersom du inte kom över din scenskräck. Hur är det med din scenskräck idag, när du börjat med standup?

– Den är i princip borta. Men jag har problem med standupen för jag hittar inte riktigt vad jag tycker är roligt längre, och jag har varit slarvig med att ge det tillräckligt mycket tid.

Vad drömmer du om?

– Att inte behöva bekymra mig om pengar och att tolerans och solidaritet kommer på modet.

Här kan du lyssna på VÄRVET.