Viktor J Fremling

När Viktor J Fremling började jobba som sjöman i Franska Polynesien tog han med sig sin första kamera ombord. Det blev början på den resa som skulle ta honom till förstaplatsen i en av världens största fototävlingar. Nu visas hans bildserie Twins på NAU Gallery i Stockholm.

Den kamera som Viktor J Fremling hade i handen när han steg ombord på segelfartyget i Franska Polynesien skulle ta honom längre än han kunnat ana. Men även om Viktors karriär på pappret ser spikrak ut så var verkligheten betydligt krokigare än så. Han växte upp i Täby utanför Stockholm med en pappa i reklambranschen och en mamma som åkte jorden runt som journalist för Sida. Även Viktor hade sitt sikte på reklambranschen. Han läste media på gymnasiet och efter att han gjort lumpen utbildade han sig i Psyops, ett förband för psykologiska operationer som han lite skämtsamt beskriver som en reklambyrå i krig. Efter lumpen började han läsa kvällskurser i reklam på Berghs och Beckmans i Stockholm, men när det var dags att söka till heltidsutbildningarna tog det stopp.

– Det är först nu som jag har kommit varför, säger han. Jag kände verkligen ångest över det här med att göra reklam och kommunikation för saker som jag egentligen inte tycker är kul eller är intresserad av. Så när jag väl skulle söka till de här utbildningarna gick det bara inte.

När han släppt tankarna på reklam visste han inte vad han skulle göra, men hoppade på ett sommarjobb som redigerare och formgivare på Ålandstidningen.

– Det var kul, men efter ett tag var det som att sitta och spela Tetris. Så fick jag höra att det fanns jobb som sjöman på en båt i Franska Polynesien och slängde iväg en ansökan. I slutet av sommaren hörde de av sig och en vecka senare satt jag på ett flyg till Tahiti. Det var då jag fick med mig min första kamera.

Nästan omedvetet började Viktor att skildra vardagslivet som sjöman med sin kamera. Han tog kort på det mesta, på besättningen, palmer och krabbor. Stämningen ombord beskriver han som någonstans mellan paradiset och helvetet.

– Det var en ganska speciell stämning ombord. Men när jag fotade så kände jag ändå att jag kunde sig mig själv i bilderna. Jag kände mig som de där sjömännen som jag fotograferat.

Han pekar på en svartvit bild av en väderbiten sjöman med en cigg i mungipan som sitter uppsatt på väggen.

– Det var sådär man kände sig. Där satt man uppe på däck, solbränd och med rynkor i pannan trots att man var tjugotvå år. Som att man var med i en Holywoodfilm från fyrtiotalet. Det var så häftigt att jag kunde fånga den där filmiska känslan på bild. Det var då jag kände att det kanske var foto jag skulle hålla på med.

Från bildserien Twins. Foto: Viktor J Fremling
Från bildserien Twins. Foto: Viktor J Fremling

Viktor började kolla på fotoskolor i Sverige och fastnade för Biskops-Arnö. Han seglade med båten över Stilla Havet, men när de kommit fram till Panama sade han upp sig för att hinna hem och skicka in sin ansökan.

– Av de femtontusenbilder jag tog på båten blev kanske elva stycken bra. Men jag chansade och skickade in dem till skolan. Och kom in.

Biskops-Arnö ligger utanför Bålsta en bit norr om Stockholm och Viktor beskriver skolan som en ö i skogen.

– När jag kom in var jag medveten om att de flesta redan hade gått en förberedande utbildning och kunde det tekniska. Men de första lektionerna var ändå ett tufft uppvaknande. Själv hade jag ju bara mina häftiga sjömansbilder. Man blev ganska hårt indoktrinerad i vad som var rätt och först när man kunde göra det rätta så fick man börja med sitt eget. Så någonstans i mitten så funderade jag på om det här verkligen var rätt för mig eller om jag skulle hoppa av. Men jag bestämde mig för att gå kvar.

Det beslutet skulle bli nästa steg på den resa som skulle ta Viktor dit han är idag. En receptionist på skolan skickade ut ett mail om Google Photography Prize, en tävling där studenter från hela världen kunde medverka. Viktor hade just blivit klar med en bildserie där han fotograferat elitsimhopparen Christoffer Eskilsson och fått bra kritik från både lärare och elever. Han bestämde sig för att skicka in sina bilder. Det gjorde tjugotusen studenter från nära hundrafemtio länder också.

– Efter några månader fick jag ett mail där det stod att jag var topp hundra och skulle vinna en telefon. Sedan hörde de av sig och berättade att jag var topp tio och skulle åka till London för att ställa ut på Saatchi Gallery. Så jag åkte dit och fick ställa ut mina bilder tillsammans med de andra finalisterna. När de sedan skulle tillkännage vinnaren klev några chefer från Google och Saatchi upp på en scen och sa mitt namn. Det första jag tänkte var att fan, finns det flera Viktors här? Men så kom det fram nyhetsfotografer och jag fick mikrofoner upptryckta i ansiktet. Det var stort. Men det var nog inte förrän långt senare som jag verkligen kunde ta det till mig. Jag hade ju bara satt min första uppgift i skolan och så hamnade jag där.

Från bildserien Twins. Foto: Viktor J Fremling
Från bildserien Twins. Foto: Viktor J Fremling

Förstapriset i tävlingen var en resa vart som helst med vilken fotograf som helst. Efter mycket sökande på nätet, samtal, tankar och beslut blev det den tyske fotografen Marti Schoeller. Pengarna han fått från Google gav han till välgörenhet och så åkte han till New York för att hänga med Schoellers i två och en halv vecka.

– Det började med att jag hängde med honom och hans team i en studio i Tribeca i New York. Jag gick in som någon slags assistent och fick vara med vid förberedeler och plåtningarna. Sedan bilade vi ned till Twinsburg i Ohio, där det skulle hållas världens största festival för enäggstvillingar. Vi riggade upp en studio och Martin fotade några tvillingar till en bok som han skulle släppa. Själv kände jag mig först tveksam till att ta bilder, då tvillingar är ett väldigt exploaterat ämne inom fotografi. Men nu var jag ändå i en stad som hette Twinsburg med tvåtusen identiska tvillingar. Jag kände att det var ett tillfälle jag inte kunde missa.

När Viktor fotade tvillingarna visste han inte riktigt vad han skulle ha bilderna till. Men när han skulle söka till tävlingen College Photographer of the Year bestämde han sig för att se om det fanns något bland bilderna av tvillingarna som han skulle kunna skicka in till porträttkategorin.

– Då praktiserade jag på Aftonbladet och bad Magnus Wennman och några andra av deras fotografer att hjälpa mig välja. Det var då vi började hittade det spännande i bilderna. Det växte fram en berättelse. Det slutade med en bildserie som bara var sex bilder. Det handlar om att hitta en balans och en rytm i bilderna. Det fanns många bilder jag tog som blev enskilt starkare, men de föll bort eftersom de inte passade in i serien.

Viktor tog hem priser i tre kategorier i College Photographer of the Year och vann även andra och tredje pris i porträttkategorin i Årets bild, den svenska tävlingen för pressfotografer. Den enda som var bättre där var just Magnus Wennman. Men trots de många utmärkelserna säger Viktor att det viktigaste är att ha ett driv.

– Tävlingar hit eller dit, det spelar egentligen ingen roll. Det handlar om att kunna förvalta de priser man får, att jobba på och ha ett driv. Och att respektera de man ska jobba med eller fota. Man kan inte tänka att man är mer eller mindre värd än dem. De är människor, jag är människa. Det är bara att behandla alla lika.

Viktor själv under festivalen för enäggstvillingar i Twinsburg.
Viktor själv under festivalen för enäggstvillingar i Twinsburg.

Efter tävlingar, utställningar och resor är Viktor nu tillbaka i Stockholm och har tagit examen från skolan. Nu har han startat eget och fotar både på uppdrag och på eget bevåg. När det kommer till skillnaden mellan bilder som konst och bilder i en tidning säger han att han ser en konstnärlig potential i alla bilder han tar.

– Det finns ju potential att göra konst av nästan allting. Det gäller att hitta detaljerna i bilderna och lyfta fram dem på ett intressant sätt. Då kan man lika gärna vilja rama in bilden som att ha den i tidningen. Men jag tycker fortfarande att det känns märkligt att se mina bilder i en utställningskontext. Man bara står där och tittar på dem och ska tänka på om de är bra eller inte.

– Det blev ju lite av en trampolineffekt efter utställningen på Saatchi. Hade inte det hänt hade jag nog skrivit ut bilderna på kontorsskrivaren, satt in dem i billiga ramar, bjudit in mina kompisar och haft en utställning här. Nu måste jag tänka på hur stora upplagor jag ska ha och ha papper som ska hålla i hundra år.

Ända sedan Viktor tog bilderna av sjömännen i Franska Polynesien har han dragits till porträttet som form. Det är också porträtten av simhopparen och tvillingarna som tagit honom dit han är idag. Han berättar att han dras till människors ansikten och att han kan ta tag i människor han träffar ute, be dem stå helt still och ta en bild. När jag undrar hur man bäst får fram en människa på bild så säger han att det beror på hur mycket tid man tar.

– Jobbar jag själv så kan jag lägga ned hur lång tid som helst på det. Det är intressant att bara följa med människor i deras vardag eller när de går ut på krogen. Ska jag fota någon känd person kanske jag bara har fem, tio minuter på mig och då får jag läsa in mig på dem så mycket som jag hinner. Men jag strävar ständigt efter att hitta något som är bortom klichéerna. Hitta de intressanta detaljerna.

Från bildserien Twins. Foto: Viktor J Fremling
Från bildserien Twins. Foto: Viktor J Fremling

Som exempel tar han upp bilderna på tvillingarna.

– När man tittade igenom bilderna började man hitta det spännande i deras utseende. Ibland kunde det bara vara detaljer som deras händer eller fötter. Det gäller att hitta en balans mellan att berätta något och att inte avslöja för mycket. Man ska kunna kolla på bilderna och känna att man inte fick reda på allt, men att man nog kan klura ut det sista själv.

Utställningen Twins med Viktors bilder från Twinsburg visas på NAU Gallery mellan den 25 april och 25 maj.