Virpi Pahkinen

Hon har dansat på bergstoppar i Ecuador, i biblioteket i Alexandria och på stäpper i Mongoliet. Nu släpper dansaren och koreografen Virpi Pahkinen en självbiografisk bok om dansen och resorna.

I boken Ormbäraren får man följa med när Virpi Pahkinen åker till en bergsby i Andalusien och in i Amazonas djungel, när hon ställer sig på teaterscenen med Ingmar Bergman och dansar sig svettig på mörka nattklubbar. Man får ta del av dansen, tankarna, känslorna och mötena med människor. Det är Virpis egen berättelse från några av de mest intensiva åren under sitt liv som dansare och koreograf. Sedan hon i den sena tonåren började ta klasser i modern dans har hon blivit en av samtidens mest hyllade dansare och koreografer. Hon har dansat på scener över hela världen och tilldelats en mängd utmärkelser. Hennes karriär rymmer en mängd samarbeten med konstnärer, musiker och kompositörer och hon har koreograferat och dansat i filmer som Atom by Atom, M of Mafra och Bardo 010. Hon har även medverkat i ett flertal av Ingmar Bergmans teateruppsättningar och skapat beställningsverk till några av världens stora danskompanier.

Virpi Pahkinen växte upp i staden Jyväskylä i mellersta Finland. Trots att det där inte fanns mycket dans att se på och bli inspirerad av hade hon tidigt ett intresse av konsten. Den fysiska disciplinen fick hon när hon trotsade sin kroniska astma och tränade både gymnastik och konståkning. Den egna dansen kom in i hennes liv i de sena tonåren.

– När jag gick på gymnasiet upptäckte jag en annons på anslagstavlan där det stod Modern dans. Jag blev nyfiken och började ta klasser. Underbart och märkligt nog hyrde dansskolan sina lokaler i en Mormonkyrka med högt i tak och stora fönster mot gården. Helt annorlunda än de vanliga dansstudiorna med lysrör i någon källare. Jag gjorde min första solokoreografi när jag var arton år. Sedan blev det några år jag inte riktigt visste var jag var på väg. Jag skulle pluggat på universitetet, men istället för att sitta på föreläsningarna utnyttjade jag studentrabatter och satt på konstbio.

Under några år studerade Virpi pianopedagogik på Helsingfors musikkonservatorium, men hoppade av när hon kommit in på Danshögskolans koreografilinje i Stockholm. Efter det har dansen varit hennes liv. Inspirationen till sina koreografier kan hon hämta från så vitt skilda källor som nebulosor, mysticism, klubbmusik och österländsk religion. Hennes danser är både dramatiska och sensuella, expressiva och meditativa och hennes kropp har beskrivits som både en flygande fågel och en blomma som slår ut.

På bild Virpi Pahkinen, ur dansfilmen "Arbor"
Virpi Pahkinen i dansfilmen Arbor. Foto: José Figueroa

Ett tema som återkommit under Virpis karriär är ormen. Sin första koreografi inspirerad av ormar skapade hon 1992 och sedan dess har de följt henne i livet och i dansen. I boken Ormbäraren beskrivs en scen där Virpi besöker en by i Vietnam och äter trai tim con ranett, ett bultande ormhjärta utskuret ur en levande orm och dricker dess blod och galla. Hjärtat sägs innehålla naturligt amfetamin och hon beskriver hur ormkrafterna vänder henne upp och ned utan att släppa henne.

– Min första koreografi inspirerad av ormen hette Cobra Acéphale, en huvudlös kobra. Sedan dess har ormarna följt mig på flera plan – i drömmar, i rörelser och i symbolerna för visdomen och livskraften. Ormens föränderliga former i den metafysiska kalligrafin – slingrandet, ömsandet av skinn och det snabba försvinnandet under sanden, det giftiga och det medicinska, gäckar fantasin.

När jag undrar vad det är som driver henne i dansen säger hon att hon vill nå bortom orden.

– Det finns ett så stort område bortom orden. Det är en själens hemtvist som kopplas till de meningsfulla hemligheterna via dansen.

Hon säger även att dansen är helt skild från skrivandet och att dess kreativa processer sker på helt olika områden i hjärnan.

– Dansen pågår i ordlös hetta. Skrivandet sker i den kallare hjärnan i en slags lagom melankoli. När det gäller dygnsrytmen så skapas dans på kvällen medan skrivandet kan vara som klarast tidigt på morgonen.

I boken berättar även Virpi om sena nätter på dunkla dansgolv. Hon tar med en till klubbar i Stockholm, Beirut och Tel Aviv där hon dansar sig svettig till strömmarna av musik. Men hon ser inga likheter mellan dansen på klubbarna och dansen på scenen.

– Det här är också helt skilda saker. Att gunga med i klubbströmmarna har egentligen ingenting med sceniska framföranden att göra. Det är sällan jag upptäcker något på danssidan under klubbnätterna, men jag inspireras av klubbmusik. Boken handlar om livets motpoler, olika kraftfält och energier. Den ena morgonen går man upp klockan sex för att ta en yogaklass och natten därpå kanske man går och lägger sig klockan sex efter en bra elektro-technosession.

Virpi_Pahkinen_Arbor2©JoséFigueroa
Virpi Pahkinen i dansfilmen Arbor. Foto: José Figueroa

Vid sidan av boken är Virpi även aktuell med dansföreställning Scarabé och två dansfilmer. Scarabé gästspelar i dagarna i Beirut och kommer senare i april att visas på Dansens Hus i Stockholm. I sommar väntar föreställningar i Norge, Serbien och Mexiko. Namnet Scarabé kommer från skalbaggen skarabé, en skalbagge som sågs som helig av de gamla egyptierna och som på hieroglyfernas symbolspråk stod för födelse, tillblivelse och uppståndelse. Virpi själv ser namnet Scarabé som en symbol för transformation.

– Jag läste för inte så länge sedan att forskarna har upptäckt att dyngbaggar navigerar efter ljuset från stjärnorna. Så redan de gamla egyptierna hade rätt att förknippa skarabén till solens rörelser! I koreografin knyter sig kroppen till ett frågetecken och dyker ner i det okända – till spindelgrottan där tystnaden vrids av kotosträngar och till det hemliga bröllopet genom orgelns mörka andning. Med mig på denna dansresa har jag den unge dansaren Oskar Landström. Våra solon går in i varandra, reflekterar och bildar duos i både kamp och meditativa stunder. Musikaliskt gör vi en lång resa – från nyckfulla västafrikanska djembetrummor till strupsång och från etniska flöjter i Ecuador till sofistikerat japansk kotomusik.

Både musik och ljus är viktiga för Virpi i dansen. Inte sällan samarbetar hon med såväl musiker och kompositörer som med ljusdesigners. Musiken till Scarabé är specialskriven av musiker från Japan, Ecuador, Sverige, Norge och Guinea och ljuset kommer att vara både långsamt vandrande och blixtrande.

– René Char säger att i blixten bor i evighetens hjärta, säger Virpi. När det inte finns någon scenografi i en föreställning så är det väldigt viktigt att ljuset skapar nya rum för oss.

Den närmaste framtiden rymmer även premiären av dansfilmerna Arbor och Sahara där Virpi dansar i Saharaöknen och i den danska urskogen. Men om framtiden även inrymmer några drömmar vill hon inte berätta.

– Drömmar ska man vara tyst om.

Den 10 april är det releasefest för Ormbäraren på Riche i Stockholm. Scarabé spelas på Dansens Hus den 17, 19 och 20 april. Den 27 april visas Arbor och Sahara i SVT.