"Jävla bögjävlar!"

Den kostymklädda mannen hade dykt upp som från ingenstans. En taxi hade bromsat in ungefär 20 meter bort från mig och Magnus på den folktomma gatan mitt på Södermalm en sen höstkväll för snart två år sedan och ut hade han klivit, skrikit åt oss och sedan försvunnit in i sin port.

Bara knappt ett år tidigare hade jag börjat acceptera att jag var homosexuell. Jag kom ut ganska sent – jag var hela 19 år – men efter att ha försökt förtränga och förneka det under hela min tonårstid hade jag tillslut fått inse fakta. Jag gillade killar. Inte tjejer, som jag så länge önskat och försökt tvinga fram, utan killar.

Tiden innan och just efter jag kommit ut var den värsta i mitt liv och ofta mådde jag så pass dåligt att jag inte ville leva längre. Jag ville inte dö, men samtidigt kunde jag inte se hur jag någonsin skulle orka leva igen. För trots att majoriteten av min uppväxt skedde under 2000-talet hade jag konstant matats av samhällets heteronormativa föreställningar. Som kille skulle du träffa en tjej och sedan skulle ni gifta er och skaffa barn. Allt annat var otänkbart. Men sakta men säkert, några månader efter att jag svinfull och gråtande först kommit ut för en av mina närmsta vänner, hade jag tillslut börjat acceptera mig själv som den jag var. Det var också i samband med det som jag träffade Magnus, som skulle bli min första och hittills enda pojkvän. Med honom fick jag se hur fantastiskt livet kunde vara. Vi var okej och jag var okej, precis som jag är.

Men så kom den där höstkvällen på Södermalm och jag kommer ihåg känslorna i det ögonblicket precis som det vore igår. Först chocken och förvåningen. Var det mig han ropade åt? Vad har jag gjort? Någon sekund senare kom ilskan och strax efter det ledsamheten och maktlösheten. Det spelade ingen roll vad jag gjorde eller vad jag svarade för han var redan borta. Han hade försvunnit in i sin port, bortom syn- och räckhåll.

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte tog åt mig, men det gör jag. Varje jag möter homohat känns det som att luften går ur mig och som att någon raderar mitt människovärde och förlamar hela mig. Men det värsta är just maktlösheten. Det finns ingenting jag kan göra och oavsett hur mycket jag än lär mig att acceptera mig själv kommer det alltid finnas de som hatar sådana som mig. Jag kan inte göra något när en ledig lägenhet helt plötsligt blir upptagen på grund av ”familjeangelägenheter” när hyresvärden får reda de två killarna som ska bo där, jag och Magnus, inte är kompisar utan ett par. Jag kan inte göra något när kommentarsfältet till en tidningsartikel om mig och Magnus från Idoltiden fullkomligt svämmar över av folk som skulle berätta hur fel vi är som älskar varandra.

Jag kan inte göra något. Men något måste göras.

Idag är det IDAHOT, den internationella dagen mot homofobi, transfobi och bifobi, som syftar till att uppmärksamma det förtryck som HBTQ-personer bemöter både internationellt men också här i Sverige. I en rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor framkommer det till exempel att över 40% av alla svenska homosexuella eller bisexuella ungdomar har någon gång övervägt att ta sitt liv. För en av de mest utsatta grupperna, transpersoner, ligger siffran på över 60%. En tredjedel av alla HBTQ-ungdomar har någon gång valt att inte gå utomhus på grund av rädsla för att bli illa behandlad och 36% av alla homo- och bisexuella har någon gång blivit utsatta för våld på grund av sin sexualitet. Förstår ni vilka sjuka siffror det är?

Hatet mot HBTQ-förtrycket dödar människor här och nu och det är något som måste tas på allvar. I ett samhällsklimat som dessutom blir allt hårdare är det viktigare än någonsin att vi kämpar för allas rätt till att vara sig själv eftersom att de ofta är de redan mest utsattas rättigheter som ryker först. Något måste göras och förändring måste ske. Det kommer inte hända över en natt men idag är en bra dag att börja.

Comments

  1. Josefin

    Måste bara slänga iväg en kommentar när jag inte ha hängt med i din blogg pga skolan. Först och främst vill jag bara säga grattis och stort lycka till i Stockholm & nya stället!

    Sen till inlägget. Jag håller med dig i varenda ord. Det måste ske en förändring och det är nu, och du och Magnus har verkligen ändrat många åsikter om homosexuella förhållanden har jag hört, för ni är så himla fina och bra.

    Jag hade ett nationella prov i engelska här om veckan där man skulle skriva om ett speciellt ämne och vad man kan bättra inom det. Jag valde LGBTQ issues och lyfte verkligen fram att vi alla är människor, vi älskar olika saker, vi älskar olika människor och vi är olika skapta, och jag förstår inte och kommer aldrig förstå vad som är fel med att vara den man är och älska den man älskar. Varje människa har rätt att leva ett liv där man inte känner sig förtryckt eller mindre värd på grund av sin läggning. Men jag tror vi är på god väg inom acceptansen till homosexuella par och sådant.

    Det jag vill säga är iallafall att dem där procenten du räknade upp är sjuka, och att jag hoppas med hela mitt hjärta att vårat samhälle går i rätt håll där vi i framtiden inte ska skämmas eller hånas för den man är. Alla har samma värde. Ha en underbar dag Eric!

    1. Eric

      Tack snälla! :)
      Ja det är hemskt, men som du säger så går vi förhoppningsvis åt rätt håll! Kram!

  2. Bra skrivit och jag kan verkligen inte förstå varför folk ska vara så ignoranta och trångsynta!?

  3. Så himla ledsamt och frustrerande! Ingen förtjänar att få höra sådana kommentarer. Tack för att du delar med dig <3 En kan ju tycka att en storstad som Stockholm borde vara lite mer open minded, men jag upplever precis som du blickarna dagligen på Götgatan och blir lika förvånad och lika obekväm varje gång. Jag hatar att det påverkar mig så mycket. Ibland i det vardagliga livet så är det som att en glömmer bort annorlundaheten, vi är ju bara på väg till jobbet och ska kyssa varandra hejdå på tunnelbanan precis som vilket par som helst, och när jag sedan tittar upp och ser blickarna som hastigt viker undan så inser jag att, just det, vi är inte som ni. Det gör mig ledsen. Som att jag måste bevisa att det är på riktigt och likadant och räknas precis lika mycket som alla andras kärlek. Men att vara "out there" och visa upp vår kärlek är det bästa vi kan göra tror jag för att normalisera det. Och att bli förbannade och göra väsen när vi utsätts för homohat eller diskriminering!

    1. Eric

      Så sant! För eller senare blir en påmind om att en inte är som alla andra. Men som du säger är det nog att vara öppen det bästa för att normalisera det. Tids nog blir det en förändring!

  4. Cecilia

    Jag blir så arg. Och ledsen. Kan verkligen inte förstå hur kärlek kan provocera.

    Känner igen mig i så otroligt mycket. Jag är själv just 19 och har efter många år av förnekande äntligen kommit ut. Det är så underbart, men samtidigt så läskigt. Än så länge har jag inte mötts av något homohat riktat direkt till mig – och har väl inte riktigt förstått att det skulle kunna ske heller – men samtidigt inser jag att jag med tiden kommer tvingas förstå. Jag kommer tvingas förstå att min kärlek är en risk, att jag genom att komma ut har gjort mig själv till en måltavla.

    Blir så arg över det.

    1. Eric

      Ja det är verkligen så hemskt och jobbigt ibland. Men samtidigt är ju alternativet värre. Att gömma en så stor del av sig själv tar på krafterna och för min del mår jag så mycket bättre av att få vara mig själv. Så på något vänster är det ju ändå värt det, även om det såklart är tufft emellanåt. Men förhoppningsvis fortsätter samhället förändras i rätt riktning. Kram!

  5. Saga

    Fy fan för dom svinen, men shit vad fint du skriver! Sen vet du ju att du och Magnus äger❤️

    1. Eric

      <3

  6. Hannah

    TACK för detta fantastiska inlägg. delar det på min fb och blogg om jag får(?), det var mig både välbehövligt och peppigt att läsa. så bra att du påminner om denna viktiga dag! och ps tycker du och magnus är världsfina.

    1. Eric

      Tack själv! Självklart får du dela! Kram :)

  7. elin

    heja heja heja!!! så himla bra och vettig text

  8. Jenny

    Hej! Jag har precis hittat hit till din blogg via “Polichinelle” och jag vill bara säga att jag gillar den så himla mycket. Förutom att designen och dina bilder är grymma så verkar du vara en så himla fin och vettig person. Det är skrämmande att dessa vidriga åsikter florerar i vårt samhälle idag och det gör mig otroligt arg och ledsen på riktigt. All lycka till dig och Magnus, ni är så fina tillsammans!

    1. Eric

      Tack snälla! <3

  9. Amanda

    Du är en så världsbra person Eric, precis som du är, och din och Magnus kärlek är bland det finaste jag vet.

    1. Eric

      ❤️❤️❤️

  10. Cicci

    Så jäkla viktig och fint skriven text <3 Och fyfan för samhället vi lever i alltså!

Leave a comment