Italien del IV – Fiordo di Crapolla, tusen trappsteg & en tryffelpasta

Vi fortsätter med fredagen i Italien. Efter att vi lämnat strandstopp nummer två för dagen, hoppade vi på moppen och gav oss ut på de slingriga bergsvägarna igen.

Denna gång till byn Torca, där vi parkerade moppen utanför en liten kiosk och började följa skyltarna mot dagens tredje strand.

Som tur var hade solen börjat leta sig från himlen, men det var ändå varmt, och efter ca 20 minuters promenad lämnade vi husen bakom oss och fick syn på havet. Långt där nere låg den, Fiordo di Crapolla.

“Vad har du tvingat med mig på?”

Vi fortsatte vandra. Ned för steniga stigar.

Och över porlande bäckar.

Och till slut kom vi ut ur skogen och såg havet framför oss.

Och efter att vi rundat den sista kröken…

… Möttes vi av detta!

Liksom ärligt? Italien? Vad görs? Kan ha varit det vackraste jag sett.

Vi fortsatte vandra, nu utan skydd från träden så i direkt solljus. 700 trappsteg kvar hintade en liten målad sten om.

Hela tiden hörde vi rasslet av ödlor som sprang och gömde sig i gräset efter att ha legat och värmt sig på stenarna vi vandrade över.

Efter en stund åkte tröjorna av.

Men vi blev ändå varmare och varmare.

Till slut passerade vi dock en krök och fick äntligen lite skugga.

Åt ena hållet låg berget som vi nyss vandrat på men som nu skymde solen.

Och åt andra hållet låg stranden som vi äntligen var framme vid.

Var så slut av värmen samt 1000+ trappsteg att jag skakade, och varannan bild jag tog blev helt suddig.

Men! Vi var framme! Vid stranden, med runda och mjuka stenar och med hus insprängda i berget som är kvarlevor från den gamla romerska fiskeby som en gång låg här.

Vi skyndade att hoppa i vattnet, som var kristallklart och svalt.

Och sedan satt vi vid strandkanten och tittade ut mot havet, där båtar då och då passerade.

Och upp mot klipporna som tornade upp bakom oss.

Var helt tom på ord. Så fruktansvärt vackert bara. Och helt folktomt förutom oss, ett engelskt par och en italiensk fiskare som kom snorklande in från havet och klev upp och satte sig vid en av stugorna.

Sedan badade vi lite till, för att undkomma getingarna som börjat cirkulera kring oss, men lyckades bränna mig på en manet vilket kändes som ett sign att vi skulle börja bege oss tillbaka.

Så vi packade ihop våra grejer.

Vinkade hejdå till stranden.

Och vandrade upp för stigen igen.

Vi stannade till vid kapellet som låg vid stigens början.

Och kollade lite på utsikten och pratade om hur nice det hade varit att ha en yatch här. Allt för att skjuta upp själva vandringen tillbaka.

Men till slut var det dags, så vi började. Solen hade försvunnit bakom bergen, så var inte lika fruktansvärt varmt som på vägen ned, men krävdes ändå någon vilopaus.

Och en till.

Och en till.

Men till slut kom vi fram till kröken som vi passerat på vägen ner och som innebar att det nu bara vara skogsstigar kvar.

Och så gick vi och gick vi. I tystnad. Det enda som hördes var ljudet av vårt flåsande, syrsorna i gräset runtomkring och den italienska radion från huset uppe på kullen som dånade ut över dalen.

Och till slut nådde vi bebyggelse igen, lagom till att solen stod som lägst och kastade ett gyllene ljus över citronträden och vinrankorna runtomkring oss. Förstår ej hur ett land kan vara så vackert.

Efter att vi köpt vatten på kiosken där vi parkerat vår moppe (och hon som jobbat där frågat oss om vi kommit från Crapolla. “I can see that” sade hon) började vi den långa vägen över berget tillbaka till Sorrento igen.

Passerade helt sjuka vyer på vägen, över kusten och Capri i havet utanför.

Och sedan var vi framme i Sorrento, där solen precis var på väg ned och där badstränderna stängt igen för dagen.

Och så satte vi oss på en restaurang, med intorkat svett och möra i kroppen.

Och köpte in friterade zucchiniblommor och Caprese, som Magnus (aka caprese-expert) utnämnde till resans bästa. Han åt minst en varje dag så om någon borde veta så är det ju han.

Och så avslutade vi kvällen med varsin tryffelpasta, med så mycket tryffel att pastan knappt syntes därunder. Bra avslut på en bra dag.

Fler inlägg från Italien
Italien del I – Väntan, vyer & livets vongole
Italien del II – En torsdag som började taffligt men som slutade på topp
Italien del III – Slingrande vägar & skymda stenstränder
Italien del V – Positano, en lunchrepris & den sista solnedgången

Comments

  1. Sonia

    så fina bilder, och älskar att inlägget bara fortsätter och fortsätter.

    1. Eric - smdlnd

      Åh tack, vad snällt! :)

  2. rebecca

    alltså orkar inte detta, så himla fantastiskt. italien är kärlek.

    1. Eric - smdlnd

      Ja italien är så vackert!!

Leave a comment