Italien del V – Positano, en lunchrepris & den sista solnedgången

Hej på er! Idag åker jag tillbaka till Stockholm efter en sista semestertripp till Umeå. Har verkligen försökt att vila de här sista dagarna, för nu känns det som att när vårt flyg landar på Arlanda så landar det också rakt tillbaka i verkligheten. Imorgon börjar jag jobba, och Magnus med, fast på ett nytt jobb. Med kontorstider och lediga helger, så för första gången kommer vi att vara synkade i vår ledighet. Känns fint och bra. Ser väldigt mycket fram emot den här hösten.

Tänkte att vi kollar på den näst sista dagen i Italien. Har en del bilder kvar, både därifrån, från vår Skånetripp och några dagar här i Sommarstockholm, men jag tänker att vi lika gärna kan låta sommaren få hänga kvar lite, trots att jag börjar jobba imorgon. För än är det inte höst, trots allas hemkomst från festivaler, Gotland och semesterresor och gud vet vad. Vi har fortfarande några veckors värme och sol kvar innan löven börjar falla och kylan återvänder.

I alla fall, efter frukost (croissant och espresso som vanligt) hoppade vi på vår moppe igen och gav oss ut på vägarna. Vi insåg ju vilken lyx det var att kunna åka var som helst, så vi hade bestämt oss för att förlänga hyrandet ytterligare en dag.

Efter lite felkörning och ev någon trafikförseelse (hehe), började vi åka tvärsöver Sorrentohalvön för att utforska kusten på andra sidan. En knapp halvtimme senare byttes kringelkrokiga bergsvägar mot havsutsikt.

Och strax efter det var vi framme vid Amalfi drive, den bilväg som går längs Amalfikusten.

Var helt mållös av utsikten, som vid varje krök blev mer och mer häpnadsväckande. På riktigt, hur kan ett land se ut så här?

Har nog aldrig åkt på en vackrare väg, och inte heller på en mer obehaglig. Snäva kurvor, bergsväggar åt ena sidan och gassande sol från det öppna havet åt den andra. Kändes lite som att det var bäddat för en olycka, och mycket riktigt, på grund av ovan nämnda, plus oljig asfalt och en hård inbromsning av bilen framför oss, resulterade resan i lite skrapsår, både på moppe och ben.

Så lite skärrade, men ändå rätt okej, nådde vi till slut fram till utflyktens mål – Positano.

Det vill säga den kanske mest vykortiga staden av alla städer, med färgglada hus som klättrade upp på bergsväggarna.

Vi parkerade moppen och började vandra ner mot stranden i den 30-gradiga värmen.

Som var knökfull men såklart väldigt idyllisk. Blev liksom helt matt över hur vackert allt var.

Vi slog oss ned på brännheta småstenar, badade lite och läste. Jag var inne på bok nummer två för semestern, Ett litet liv, som några av er kommenterat att jag borde sparat till sist men som jag inte kunde hålla mig ifrån. Så fruktansvärt stark bok, fick då och då ta pauser för att ens liksom orka ta in allt.

Sedan, efter några timmar, när det började närma sig lunchtid, kände vi att vi upplevt det vi velat av Positano. Det kändes ju mångt och mycket som lite av en kuliss, som när en väl sett det så har en sett det som går att se. Så vi vandrade upp för trapporna tillbaka till där vår moppe stod parkerad.

Och så började vi försöka leta oss uppåt de slingrande smala vägarna upp.

Tills människorna på stranden var små som myror och vi kom upp på Amalfi drive igen.

Sedan lämnade vi Amalfikusten och vände vi tillbaka mot Sorrento.

En stund senare var vi tillbaka i vår favorithamn igen, Marina Grande.

Och slog oss ned på O’Puledrone (igen) för att äta lunch.

Brukar sällan gå tillbaka till samma ställe två gånger på en och samma semester, men varken jag eller Magnus hade kunnat släppa vongolen vi ätit vår första kväll, så ännu en sådan fick det bli.

Sedan hoppade vi på moppen igen.

Och åkte till stranden. Samma som dagen innan, fast denna gång skippade vi lagunen och lade oss direkt på klipporna vid havet.

Vi solade och badade, hoppade lite från klipporna och läste.

Flyttade runt lite då och då för att anpassa oss efter solen och skuggorna den lämnade efter sig när den förflyttade sig över himlen.

Och så fortskred resten av eftermiddagen. Med korta avbrott för bad och utforskande av de vassa klipporna såklart.

Vilket resulterade både skrapsår och saltigt hår.

Hade kunnat stanna där för evigt, men vår moppe skulle lämnas igen och vi skulle äta middag, så vi föste ihop vårt pick och pack och lämnade klipporna.

Och så åkte vi tillbaka på den slingriga vägarna mot Sorrento en sista gång.

När vi var tillbaka i lägenheten stod solen lågt på himlen.

Och ljuset låg gyllene över havet. Vi var tvungna att stå kvar ett tag och titta, försöka fånga ett mentalt utsnitt att spara till de mörka vintermånaderna.

Sedan gick vi en trapp ned till restaurangen i samma hus som vår lägenhet som vi fått rekommenderade, men som serverade överkokt gnocchi till mig och äggstannig pasta till Magnus. Trist.

Men fin utsikt hade de i alla fall, med panoramafönster ut över marinan.

Men det hade ju vi också, så vi gick upp och satte oss på vår balkong. Dukade upp parmesan, oliver och lemonad.

Och spelade vändtia.

Tills solen gått ner och vi nästan somnat sittande. Slut på italiendag.

Fler inlägg från Italien
Italien del I – Väntan, vyer & livets vongole
Italien del II – En torsdag som började taffligt men som slutade på topp
Italien del III – Slingrande vägar & skymda stenstränder
Italien del IV – Fiordo di Crapolla, tusen trappsteg & en tryffelpasta

Comments

  1. elise

    sista fotot <3 <3

    1. Eric - smdlnd

      🙏🏼🙏🏼🙏🏼

Leave a comment