Mitt 2017 – januari till mars

Om några dagar tar 2017 slut. Det här året varit så otroligt speciellt. På vissa sätt har det varit det längsta i mitt liv och på andra sätt det kortaste, och under dessa tolv månader har det känts som att jag åldrats kanske 100 år. Därför kändes det också som att det var på sin plats för en riktig summering, eftersom att det för det mesta bara swishat förbi och jag famlat för att få grepp och hålla mig på benen. Så här kommer den första delen – januari till mars.

Jag och Magnus spenderade vår nyår och de efterföljande dagarna i Umeå. Minns att året startade långsamt, och att jag inte hade den där riktigt nyårskänslan som en brukar ha i kroppen.

När vi kom tillbaka till Stockholm visade jag upp mina julklappar. Bland annat detta kit från Aesop.

Vi åt frukostar.

Och promenerade runt ett snöigt Stockholm.

Spenderade mina helgmorgnar med denna.

Och helgkvällar med Clara.

I mitten på januari kom mina systrar på besök över en helg. Tanken var från början att mamma också skulle följt med, men hennes (som vi trodde då) långdragna lunginflammation ville inte ge med sig, så istället blev det vi tre.

Vi gick runt lite i butiker.

Och på Fotografiska och kollade på utställningen We have a dream.

En kväll åt vi middag på Supper, och sedan åkte de norrut igen.

Jag och Magnus vinkade av Amanda som skulle ta sitt pick och pack och flytta tillbaka till New York.

Gick omkring och bara mådde hemma.

Och runtomkring i Stockholm, som visade sig från sin bästa sida.

Vi gjorde typiska januarisaker som att rensa ut garderoben.

Vilket resulterade i fyllda kassar där vissa åkte till Myrorna och vissa åkte upp på vinden i karantän.

Och någonstans i slutet på månaden fick jag veta att mamma hade cancer, i levern. Jag började åka fram och tillbaka mellan Stockholm och Umeå och var ständigt i ovisshet, utan koll på någonting. Samtidigt försökte jag att inte slukas av allt som pågick och gjorde mitt bästa för att livet skulle fortgå.

Mitt i allt kom Fashion Week. Jag var rätt omtumlad men valde att gå på en visning ändå, vilket i efterhand inte var så smart. Gick mest omkring som ett töcken, kände mig obekväm och trött, både psykiskt och fysiskt.

Så istället gjorde jag mest sånt som jag visste att jag mådde bra av resten av månaden. Som att äta god mat.

Köpa fina Aesoptvålar.

Äta mer god mat.

Och såklart vara en massa med Magnus, min klippa.

En kväll var vi på Mosebacke och såg Leon som hade helt fantastisk konsert.

Men sedan kom beskedet att min mammas cancer var långt gången, hade spridit sig från levern till lungor och inre organ och var obotlig.

Jag åkte hem till Umeå för att krama om familjen och gråta och livet stannade helt. Vi fick veta att cancern var väldigt aggressiv och i och med att den satt i levern skulle det gå rätt fort innan allt var över. De följande veckorna spenderade jag mestadels hemma i Umeå med korta avbrott i Stockholm då och då för att packa om väskor och försöka bearbeta.

En helg tyckte mamma och pappa att jag skulle vara kvar i Stockholm, eftersom de inte ville att vi skulle stanna upp våra liv helt och hållet. Så jag spenderade några dagar i ett isigt Stockholm. Åkte in till stan och strosade runt.

Följde med Miranda på Mattias 25-årsfest.

Och spenderade resten av tiden med Clara, som höll mig sällskap när Magnus jobbade.

Men när jag kom tillbaka till Umeå gick allt väldigt snabbt och mamma blev väldigt mycket sämre mycket snabbt. Någon dag senare, på hennes 55:e födelsedagseftermiddag, somnade hon in och lämnade kvar ett stort hål i våra hjärtan.

Tiden efteråt var så jävla jobbig och vi gjorde vad vi kunde för att mäkta med. Hela familjen åkte ut till skogen utanför Umeå och tog långa promenader i vintersolen.

Gjorde samma sak med Magnus så fort jag orkade. Minns att jag tyckte så mycket om dessa vinterpromenader, men också att jag tyckte att det var så himla jobbigt att våren inte kommit tidigare. Mamma hade pratat om att hon inte var orolig för att lämna oss, utan kände sig trygg med att vi barn redan hade ordnat upp våra liv. Däremot ville hon hinna uppleva våren. Sitta på balkongen i den nya lägenhet som hon och pappa köpt men inte hunnit få tillträde till, och känna vårsolen mot huden.

En dag när jag inte orkade vara ledsen gick jag och Magnus på Bildmuseet. Vi kollade på ljusinstallationer, både konstverk och sådana som marssolen skapade, och bara försökte andas.

Så småningom åkte jag tillbaka till Stockholm igen.

Och omgav mig av människor jag tycker om. Som Miranda och Clara. De var såna jävla klippor för mig.

Var hemma i Umeå mycket och hjälpte pappa och mina syskon att packa ihop vårt barndomshem inför flytten. När jag väl var i Stockholm försökte jag se till att vara utomhus, så promenerade runt mycket i en stad som sakta började tina upp efter vintern.


Jag och Magnus gick på Moderna och såg Marina Abramovićs utställning. Kommer ihåg att jag tyckte det var så svårt att parera i den oerhörda sorg jag befann mig i, men bestämde mig för att försöka göra vad som kändes bäst för stunden. Som att fortsätta jobba i den mån jag orkade, hitta på saker i den mån jag orkade, blogga i den mån jag orkade.

Är så tacksam över hur fin Magnus var. Lät mig vara ledsen när jag var ledsen, lät mig vara glad när jag var glad, följde med mig på utflykter och låg hemma med mig de dagar jag inte orkade något. Utan att döma, alltid redo att ta emot mig om jag skulle falla.

Och i slutet av månaden åkte vi tillbaka upp till Umeå för att gå på min mammas begravning. Det var bland det jobbigaste jag någonsin varit med om, men också en väldigt fin stund och nästan, nästan, som ett avslut på det allra värsta.

Comments

  1. Johanna

    Det blir det, sakta men säkert. Ta hand om dig! <3

  2. Sandra Leone

    Jättefin summering och så fint skrivet.
    Förlorade också någon till cancer tidigt det här året och det har varit overkligt att genomgå födelsedagar och jul utan den här personen.

    1. Eric - smdlnd

      Fy vad jobbigt. Vet precis vad du menar, det känns liksom inte som att saker och ting är på riktigt. Hoppas att du har haft en fin jul ändå, trots allt <3

  3. Teresia

    Så fint skrivet. Svårt att inte få tårar i ögonen.

    1. Eric - smdlnd

      <3

  4. elina

    Vilken fin summering <3

    1. Eric - smdlnd

      <3

  5. Johanna

    Fint! Tack för du fyller i luckorna ❤️

    1. Eric - smdlnd

      <3

  6. Johanna

    Vad fint skrivet. Jag hade ett liknande år som ditt för snart tre år sedan då min mamma också fick cancer i levern, och ja, det gick ju på samma sätt som för din mamma. Minns att allt var så jobbigt att göra för första gången utan henne, men att när det hade gått ett år kunde jag andas på riktigt igen. Man är ledsen när man är ledsen och glad när man är glad. Fint.

    1. Eric - smdlnd

      Beklagar, det är en sån grym sjukdom. Och ja, det här året har verkligen varit tufft och som du säger är allt det första som mest jobbigt. Fint att höra att det blir lättare med tiden, eller i alla fall lättare att hantera. <3

Leave a comment