120 battements par minute

Godmorgon!

Om exakt fem dagar lämnar jag jobbet och går på fyra veckor semester (japp har blivit en sån där medelålders person vars största hobby är att räkna ned dagarna till semestern tydligen). Kommer hur som helst bli helt fantastiskt tror jag, och det liksom pirrar i kroppen när jag tänker allt roligt jag och Magnus kommer att hinna med. På lördag morgon tar vi tåget upp till Sundsvall över dagen för att fira studenter för min tremening som är hemma från Australien, och på söndag åker vi ju som sagt till Italien en vecka. Utöver det har inte så mycket hänt när det kommer till semesterplaner sedan jag skrev detta inlägg för någon månad sedan, men tänker samtidigt att det är lite lyxigt att inte behöva planera datum helt exakt. Vi kommer ju liksom att ha tid till allt ändå. Och det är just tid jag ser mest fram emot. Tid att läsa, kanske baka bröd eller något annat mysigt, upptäcka nya badstränder runt om i Stockholm och så klart åka en vända till Umeå.

Än är jag dock inte där, men kanske någon av er. Så tänkte på att passa på att tipsa om en himla bra film att se en regnig sommardag som jag såg förra veckan. Nämligen denna – 120 BPM. 

I 120 BPM får vi följa en grupp AIDS-aktivister i gruppen ACT UP som lever i Paris på det tidiga 90-talet. Den franska regeringen har lovat att hjälpa offren för HIV och AIDS men arbetet är långsamt, nedprioriterat och många av de sjuka känner att regeringen censurerar krisens omfattning. När det kommer fram att medicinföretaget Melton Pharm undanhåller resultaten från forskningen om ny HIV-medicin för att kunna offentliggöra dem på en internationell konferens det kommande året bestämmer sig gruppen för att genomföra en aktion på företagets kontor. 

Trots att aktionen, och de flesta av deras andra aktioner, för det mesta väcker allmänhetens sympatier brottas de också med hur de ska bedriva sin aktivism. Att skapa reaktioner utan att alienera, att upprätthålla en positiv känsla kring kampen mot HIV men samtidigt understryka allvaret i att deras vänner och älskade dör.

Jag älskade verkligen den här filmen. Dels för att det är en av de mest realistiska filmer jag sett, där betraktaren får se sånt som sällan visas på den vita duken, som exempelvis vad som händer med en kropp efter döden, eller det lite obekväma ögonblicket efter sex som ofta klipps bort. Men också för att den vågar vara politiskt. Som alltid med filmer som rör AIDS-vågen på 80- och 90-talet är det smärtsamt att se hur unga HBTQ-människor påverkades av att dem de älskade dog, en efter en, utan att de som satt på makten gjorde något. Till skillnad från exempelvis Torka aldrig tårar utan handskar lyfter också denna film fram andra utsatta, och ofta bortglömda, som narkomaner och prostituerade, samt verkligen understryker politikernas och storföretagens skuld till att så många dog.

Framförallt visar också filmen på makten i fysisk mobilisering. Genom att genomföra aktioner, demonstrera och tåga på gator och torg lyckades grupper som ACT UP vända folkopinionen, driva fram forskning kring nya läkemedel i kampen mot HIV. Kanske finns något av lära av idag, när mycket aktivism består av tomma ord om kärlek istället för att konfrontera de verkliga hoten som rasismen, sexismen och HBTQ-hatet i vårt samhälle. Att vi kanske vågar sticka ut hakan mer åt dem som bär skuld, som SD själva och de partier som validerar deras agenda, även om det kanske skaver och skapar dålig stämning.

Hur som helst en väldigt sevärd film!

Comments

  1. N

    Åh jaa, jag minns att jag såg trailern och ville kolla, men sen glömde jag helt av denna film. Tack för att du påminde!

    1. Eric - smdlnd

      Åh vad kul! Hoppas du kommer gilla den! ☺️

Leave a comment