Den sista dagen i Angsjön

För några veckor sedan, när det inte var måndag och senaugusti och jobb, vaknade jag och Magnus upp i ett blåtapetserat rum i min familjs sommarstuga i Angsjön.

Efter lite snoozande smög jag ut med morgonkaffet ner till sjön, som var helt spegelblank.

När jag hörde att Magnus harvat sig upp ur sängen gick jag tillbaka till stugan.

Och gjorde honom sällskap på altanen. Vi dukade fram frukost.

Bland annat ett perfekt kokt ägg som köpte på vägen till stugan dagen innan.

Och så en skiva surdegsbröd med ost, melon, juice och såklart mer kaffe.

Medan Magnus var snäll och diskade undan tog jag sedan en titt i gamla fotoalbum från min mormor. Som dåtidens Instagram, med små bildbeskrivningar som mormor skrivit, som “Efter middagen med Vivianne och Gösta” och “Åkte längdskidor idag med Ellen (← min syster alltså). Hon pratade hela tiden”.

Rockade en härlig frisyr som ni ser.

Sedan spenderade vi resten av förmiddagen med att spela kort.

Tills molnen skingrades och solen tittade fram.

Och eftersom sjön var helt spegelblank tyckte vi att det var dags för en vända till med kanoten.

Så ut på sjön åkte vi, i riktning mot campingen även denna gång.

Och så parkerade vi på vid flytbryggan igen.

Vi badade.

Och solade.

Och badade lite igen.

Är inte detta livet så säg.

Någon timme senare var det dags för lunch, så vi paddlade hemåt.

Där vi konkade upp kanoten på land igen.

Och fixade i köket.

Och en liten stund senare dukade vi upp pasta med Pesto Arrabiata.

Världens enklaste och godaste lunch.

Samtidigt som vi åt lyssnade vi på Adam Tenstas sommarprat som var på i bakgrunden.

Och efteråt åt vi det somrigaste som finns till efterrätt – nämligen jordgubbar och grädde.

Strax senare var det dags för oss att packa ihop och lämna stugan för att vi hade ett plan tillbaka till Stockholm att hinna med. Och med det så var också det här årets stugvistelse över.

I mitt huvud just nu

Godmorgon! 

Hoppas ni haft en fin vecka. Själv har jag haft en rätt intensiv men ändå härlig första-veckan-tillbaka-på-jobbet-vecka. Jag har bland annat hunnit komma igång med lite träning efter många semesterveckor av vila, jag har bakat surdegsbröd, hunnit med en kräftskiva och lite senare idag ska jag på Magnus brors bröllop. För första gången på flera år har jag den där riktiga höstkänslan, med en känsla av nystart och med mappar på datorn fyllda av saker som inspirerar. Ser liksom fram emot hösten med pirr i magen, vilket jag inte hade kunnat tro för bara några veckor sedan.

Mest av allt är jag sugen på att äntligen få sätta tänderna i riktiga projekt hemma i köket. Jag vill pickla, lägga in, fermentera, baka och laga en massa goda maträtter och grytor. I våras råkade jag ju dock förstöra vår gamla gjutjärnsgryta som vi fyndade på loppis för en hundring för några år sedan. När jag skulle grovrengöra den med salt slog sig botten och blev helt rund, så nu när säsongen av mustiga linsgrytor är här igen har jag kikat runt efter vad som ska få ersätta den. Igår klickade jag hem en klassisk variant från Staub som jag hoppas ska hålla för evigt, medan den gamla istället får förpassas till att grädda surdeg i.

Och som alltid när man kommer hem efter sommarresor och sånt så inser man ju hur mycket man skulle vilja göra om hemma. Just nu skulle jag mest vilja få in lite färg, gärna i form av konst, och den senaste tiden har jag finkammat internet i jakt på tavlor, väggbonader och mattor. Hittade bland annat dessa fina från LRNCE.

Föll också helt för dessa buketter som jag såg på Instagram förra helgen från en dansk it-happening, då Frederik Bille Brahe (som ligger bakom både Atelier September och Apollo Bar) och supercoola supermodellen Caroline Brasch gifte sig. Vill försöka kopiera detta rakt av och ha här hemma nu på sensommaren. 

Och på tal om bröllop så måste jag ju också visa alla bilder jag sparade ned från Instagram i somras när mitt all-time favoritpar Thibaud och Devid gifte sig i södra Frankrike. Har aldrig haft ett sug att gifta mig men är kanske beredd att ändra mig på den punkten efter att ha sett bilderna därifrån. Allt från inbjudan till menykort till kläder till plats vad såå fint. Precis lagom uppstyrt men också stökigt, med avslappnad stämning och så mycket snygga människor med fina kläder att det var helt sjukt. 

En vecka på Lipari del VII – vulkanisk ost & en nyp-mig-i-armen-solnedgång

Hej igen från Lipari! Vi är framme vid vår näst sista kväll på ön.

Och vid dygnets bästa tid dessutom – aperitivo!

Vi hade ju badat hela dagen på Spiaggia de la Forbice, så hungriga som vi var hade vi dukat fram en massa gott. Chips, bröd, oliver, salami, små tomater som var söta som godisar och parmesan.

Och så en slags vulkanisk Ricotta som jag hittat i ostdisken och bestämt mig för att testa. Väldigt god. Fick verkligen upp ögonen för den här osten på vår resa, som på Sicilien finns i så himla många fler varianter än den man köper i en bytta här i Sverige. Rökt, grottlagrad, saltad etc.

Och så satt vi och snackade, sippade på lemonad och hade det allmänt härligt.

Vi kikade bort mot fastlandet (eller ja, Sicilien, egentligen en ö då?) i horisonten.

Och på havet som färgats guldigt nedanför. Detta himmelrike på jorden alltså.

<3

Men sedan blev det plötsligt bråttom. Vi städade snabbt ihop.

Hoppade upp på moppen och körde upp längs den slingrande vägen till vår lägenhet.

Och åkte till en kyrka uppe på berget vid namn Chiesa Vecchia di Quattropani som vi hade hört skulle vara en bra plats att se solnedgången från.

Vi hann precis i tid.

Men när solen några minuter senare försvunnit ned bakom Salina i horisonten bestämde vi oss för att utforska den lilla oliv- och fikonträdlund som omgav kyrkan.

Lille jeg.

Och Acquacalda borta i fjärran, där vi badat dagen innan.

Och öarna Panarea och Ginostra ute i havet.

Det var så fint att man nästan behövde nypa sig i armen.

Vi gick runt och ba “SER du detta?!”

<3

Så glad för att få ha upplevt denna resa. Hade det nästan oförskämt bra.

Sedan gick vi en runda till bland fikonträden.

Plockade med mig några fikon som såg mogna ut till morgondagens frukost.

Och sedan gick vi till utsiktsplatsen en sista gång.

Magnus satte sig och kollade ut medan jag smet in i kyrkan och tände ett ljus för min mormor som somnat in tidigare i sommar.

Ett fint avslut på en fin dag i Italien.

Homonationalism

Jag läste en sån himla bra bok förra veckan som jag bara måste tipsa om, speciellt så här i valtider. Nämligen denna – Homonationalism av Anna-Maria Sörberg!

I den här boken går Sörberg igenom hur sexualitetspolitik och främst HBTQ-frågor har börjat användas mer och mer som slagträ i de nynationalistiska rörelserna som svept världen över sedan början på 2000-talet. Hon tar avstamp i Holland där nationalistiska partier som PPV använder sig av HBTQ-frågor för att utmåla muslimer som det huvudsakliga hotet mot Europa och de värderingar som de menar är våra.

Genom att spela på den holländska självbilden om att vara ett öppet och tolerant land (trots att många undersökningar visar på exempelvis ett utbrett förakt mot femininet och könsöverskridande beteende) och använder den, precis som på andra platser i världen, som ett sätt att holländare med så kallade “holländska och europeiska värderingar”, från “de andra”, det vill säga muslimer.

Hon gör även en mellanlandningar i Frankrike, där Front National på senare år lyckats (mycket tack vare sitt frekventa utmålande av muslimer som ett hot mot HBTQ-rättigheter) bli ett av de största partierna bland homosexuella män, men också till Israel, som också använder sexualpolitiken som ett sätt att utmåla sig som Mellanösterns enda ”fria” land. 

Trots att det sedan 90-talet har hänt väldigt lite landet när det kommer till faktiska rättigheter för HBTQ-personer används rörelsen frekvent i imagebyggandet av Israel som mellanösterns mest HBTQ-vänliga land. Genom att bland annat satsa väldigt mycket pengar på Tel Aviv Pride (2016 satsade exempelvis den israeliska staten drygt 10 gånger mer på pridefestivalen i staden än vad de stöttade samtliga HBTQ-organisationer det året) kan de styra medierapporteringen från att handla om krig och konflikter till att istället handla om hur öppna och “fria” de är, till skillnad från sina grannländer i området (och då i synnerhet Palestina).

Men sexualpolitiken som bricka i ett politisk spel kan också utnyttjas åt en motsatt riktning. I länder som tidigare varit kolonialiserade eller hyser ett förakt mot väst, som exempelvis i vissa delar av den afrikanska kontinenten eller i Ryssland, används inskränkande av HBTQ-rättigheter som ett sätt att ytterligare distansera sig från det som vi i väst målat upp som “västerländska värderingar” och därmed befästa en nationell samhörighet.

Men det som jag framförallt fastnar vid i boken är Sörbergs analys om hur HBTQ-rörelsens radikalitet försvunnit i takt med att framstegen blivit fler. För många (främst homosexuella och vita män, såklart) har ändstationen i rättighetskampen varit det samkönade äktenskapet, och trots att detta numera är en realitet i USA är fortfarande HBTQ-personer bland de mest utsatta i samhället både ekonomiskt och socialt. Medan mycket av HBTQ-rörelsens idag övergått till att handla om representation och mångfald snarare än om omfördelning av kapital och förbättrade levnadsvillkor för utsatta minoriteter, finns fortfarande stora problem för HBTQ-personer runt om i världen.

För som aktivisten Dernell L. Moore beskriver i boken – rätten till äktenskap är ett viktigt steg som ger fler rättigheter än att bara få manifestera sin kärlek, men de flesta rör säkerhet och trygghet för kapital och tillgångar och för de som har ingetdera spelar dessa en obetydlig roll. Därför blir också politik som enbart kretsar kring mångfald och representation uddlös och förskjuter frågan från faktiskt förändring, något som faktiskt behövs mest.

Jag att detta var en väldigt intressant och framförallt viktig bok, eftersom tendenserna går att se även här i Sverige. I år mer än någonsin tidigare har det pratats mycket om “svenska värderingar” och hur “svenskar” är, speciellt från partier och politiska företrädare som aldrig tidigare drivit eller intresserat sig för dessa kamper, som ett led i att svartmåla muslimer som flytt hit. Många vill vifta med regnbågsflaggor och gå i Pridetåg samtidigt som de skyller problemen på “de andra”, men genom att förstå mekanismerna bakom är det också lättare att ifrågasätta och inte svepas med när dessa vindar blåser.

Allt som allt en så bra bok. Läs!