Levande & döda

Det är dags för ett boktips! Nämligen en av författaren Han Kang som jag läste ut förra veckan. Jag läste ju hennes bok Vegetarianen i somras som en av mina semesterböcker och gillade den jättemycket och efter att jag sett ett superintressant inslag i Babel om henne sprang jag förbi Adlibris efter jobbet och köpte hem denna – Levande och döda!

I Levande och döda kastas läsaren rätt in den massaker som den sydkoreanska regimen utsatte protesterande studenter för under några dagar maj 1980 i universitetsstaden Gwangju.

Man får följa en rad olika personer som på olika sätt har kopplingar till händelserna. De som söker efter en försvunnen vän. De som själva deltog i protesterna. De som dog. De som kämpade mot regimen på andra sätt och de som överlevde och de som försökte glömma.

Precis som i boken Vegetarianen är språket väldigt vackert, nästan poetiskt, samtidigt som att man ständigt häpnar över regimens grymheter och över hur människoliv kan vara så lite värda. Unga människor, vissa knappt i högstadieålder, mördas av den egna staten och lämnar sår i människorna de älskas av runtomkring.

Än idag, då Sydkoreas ses som en modern nation med en välfungerande demokrati, finns dessa sår kvar. Länge var det olagligt att ifrågasätta hur många som dog i massakern, människor kopplade till upproren blev fängslade och torterade och Han Kang har blivit svartlistad i hemlandet på grund av hennes böcker.

Levande och döda är en sån himla brutal och sorglig bok om döden och de levande som blir kvar, om hur mördandet av unga påverkar ett samhälle och det är omöjligt att vara oberörd av den. Läs!

2 × Boktips

Jag har läst två väldigt bra böcker på sistone som jag vill tipsa om!

Först ut är Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead, som jag läste för någon vecka sedan. I boken får vi följa Cora, som växer upp föräldralös slav på ett plantage i Georgia då hennes mamma flydde utan henne när hon var ung. När hon är 16 år gammal dyker Caesar upp och vill att hon ska fly med honom via den underjordiska järnvägen till friheten uppe i norr.

Fyran vilken jobbig bok den här var på så många sätt. I Whiteheads bok blir den underjordiska järnvägen, ett nätverk av människor som hjälpte slavarna att bli fria, en faktiskt järnväg som leder Cora över hela USA i jakt på frihet. Det är en historia om att fly men aldrig kunna vara trygg, om hur det obestridliga människovärdet inte gäller om vissa människor reduceras till något lägre och om den brutala historia som USA bär på men som det alltför sällan faktiskt talas om. Svarta kroppar byggde den rikedom som vita i USA än idag skördar frukterna av medan de själva bor i städer (och ofta i stadsdelar med mycket sämre socioekonomisk status) vars vägar, torg och byggnader är uppkallade efter plantageägare, slaveriförespråkare och beslutsfattare som upprätthöll detta system i över 100 år. Så jävla viktig bok i en tid som idag, med Trump, nazister och rasismens framfart i västvärlden, och som en fruktansvärd påminnelse om den vita människans grymhet och om hur kort vi tyvärr kommit idag. Läs läs läs den!

Bok nummer två är denna – En dag ska jag bygga ett slott av pengar av Evin Ahmad. Boken, som jag läste ut på en kväll, är en berättelse om Evin Ahmads väg från gården i Akalla till skådespelandet på Sveriges största scener. Hon skriver om scenskolan, där hennes klasskompisar kallade sig fattiga samtidigt som de bodde i lägenheter i innerstan som deras föräldrar köpt åt dem, om tyngden som läggs på ens axlar av vetskapen om att ens föräldrar drog upp sina rötter och tvingades lämna allt de hade för att deras barn skulle få ett bättre liv och de motstridiga känslorna som kommer av att lämna en värld för en annan samtidigt en del av sig själv är kvar.

Också en sådan himla bra bok, läste ut hela på en kväll och blev tjock i halsen flera gånger, bland annat i det stycket om hur hennes pappa själv drömmar om skådespeleriet och hur de raserades på grund av att behöva fly för sitt liv. 120 sidor som rymmer så himla många livsöden. Borde läsas av alla.

Två böcker som jag läst

De senaste två veckorna har jag läst två böcker, av den franska författaren Édouard Louis, som jag tyckt väldig mycket om.

Den första, Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är en självbiografisk bok om Édouard Louis uppväxt som homosexuell i ett nordfranskt arbetarklassamhälle. I boken för vi följa Eddys liv i den lilla byn, där den socioekonomiska statusen är låg och livet hårt, och där män har jobbat på samma fabrik i generation efter generation. Samhället är patriarkal värld, där män förväntas vara hårda, dricka pastis och slåss, medan kvinnorna ska vara lugna, tygla sina män och ta hand om sin familj. De som vågar sig sticka utanför denna norm slås tillbaka, inte sällan med våld.

Det märks tidigt att Eddy är annorlunda. Feminin, inte hård. Han går annorlunda än de andra pojkarna, för sig annorlunda och pratar annorlunda. Tidigt försöker han därför passa in i den mall som finns för hur pojkar ska vara. Han söker sig till andra pojkar, gör pojkaktiga saker och försöker ständigt parera i en snäv, maskulin värld, där han inte passar in men inget hellre vill göra.

Det blir tydligt hur Eddy Bellegueule, eller Éduoard Louis som han numera heter (efter ett namnbyte, för att ytterligare förtydliga just detta uppbrott), vill göra upp med sitt förflutna. Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är en rak och ärlig skildring av arbetarklassen och dess rasism, sexism och homofobi, men också av hur våldet är något som klassamhällets strukturer tvingar fram. Människor som klandras av andra och av sig själva för deras livssituation och öden, men försätts samtidigt i bojor nästan omöjliga att bryta sig loss ur.

Boken är en smärtsam historia om våld, att inte höra hemma och till sist vilja fly, om det någonsin går att fly från sin historia helt och hållet?

Édouard Louis andra bok, Våldets historia, är också en självbiografisk bok som kretsar kring våld, men mer specifikt den våldsamma händelse som drabbade honom en julaftonsnatt och det som följde månaderna efter.

Boken handlar om hur Louis en kväll på väg hem över Place de la République och stöter på Reda. De går hem ihop och efter att de legat sker en rad händelser som gör att allting eskalerar och slutar i mordhot och våldtäkt. I takt med att han återberättar historien, för folk i hans närhet, familj, polis och läkare, får en som läsare en inblick i eftermälet av ett sådant trauma.

En får följa Louis när han berättar om det han varit med om och vad som sker när olika personer får ta del av hans historia. Både de rent psykologiska effekterna av att behöva återberätta och därmed återuppleva genom polisförhör och läkarbesök.

Men också om vad som händer med en historias ägandeskap när den uttalas högt.

Våldets historia är en sån himla, himla bra bok. Edouard Louis skriver helt fantastiskt, om rasism, våld och fattigdom, och väcker tankar om livsöden och om vad det egentligen innebär att vara offer och förövare. Läs den!

Vad läser ni just nu?

SaveSave

Ett litet liv

Jag tycker att det är så svårt att recensera något som redan är så hyllat och läst av så många, men jag känner ändå att jag måste skriva något om den här boken, Ett litet liv, som jag har läst under de senaste veckorna och som verkligen skakade om mig. Inte för att den på något sätt var en perfekt bok (det hade lätt kunnat redigerats bort rätt många sidor) utan för att den verkligen påverkade mig så djupt och fortfarande hänger sig kvar. Det är en av de absolut tyngsta böckerna jag läst, och helt ärligt var jag inte riktigt beredd på att bli så pass tagen.

I boken får vi följa fyra killar, Willem, Malcolm, JB och Jude, som just lämnat collegeåren bakom sig och äntrat en vuxen tillvaro i New York med hela livet framför sig. Precis som för i princip alla unga brottas de med tankar om vad som förväntas av dem och vad de själva vill åstadkomma i sitt liv. Det finns egentligen inget som avslöjar vilken tidpunkt boken utspelar sig i, genom hela boken känns det som att allt pågår i någon slags nutid, men Yanagihara sätter verkligen fingret vår tids tankar kring vad som anses som lyckat och hur en ska och inte ska leva sitt liv. Om strävan, ambitioner och vår generations vägran att acceptera något som inte är självvalt.

I bokens början skiftar perspektivet mellan de olika vännerna och som läsare får en följa hur de orienterar sig genom tillvaron, med tillbakablickar från deras liv och oro inför deras framtid. Länge känns boken som coming-of-age-roman, och Yanagihara lyckas verkligen med konststycket att få en att relatera med varenda en av karaktärerna och deras känslor om otillräcklighet och rädsla för att livets utmaningar och tristess långsamt tar död på något inom en.

Men ju längre boken fortskrider desto mer riktas fokus mot Jude, som ingen av vännerna vet särskilt mycket om men som alla vet har gått igenom något fruktansvärt. Judes hela tillvaro handlar väldigt mycket om att till alla pris dölja den delen av honom, och aldrig låta någon, inte ens hans närmsta vänner, få veta vad som egentligen har hänt. Vad det är som har gjort honom halt, att han aldrig vill visa sig utan kläder och vad som ligger bakom att han ibland får så kraftiga bensmärtor att han inte går att få kontakt med förrän anfallet gått över.

Genom historien får en dock bit för bit veta saker om hans förflutna, som ibland är så mörka och jobbiga att en måste ta pauser för att kunna fortsätta läsa vidare, men som ändå gör att en klamrar sig fast, oförmögen att inte läsa vidare.

Vi får följa Jude genom livet och hur vänner runt omkring ständigt kämpar med hjälpa någon som kanske vill eller kan ta emot den hjälpen han får. Som älskar någon som inte vill eller kan bli älskad. Jag blir ständigt förundrad över hur målande och vackert Yanagihara beskriver hjälplösheten och känslorna som de flesta kanske upplevt men som kan vara så oerhört svåra att sätta ord på.

Ett litet liv är verkligen vad just titeln säger; ett liv. Fast inte särskilt litet, utan snarare något omvälvande och stort. Jag tror inte att jag läst en bok som verkligen får mig att tänka och känna så intensivt som just denna, och ibland tänker jag att jag levt flera livstider genom boken. Karaktärerna hänger sig kvar i ens huvud, insikter och tankar ur boken har fått mig att omvärdera min egen värld och livet och människorna omkring mig. Mest känner jag, precis karaktären Willem beskriver, en enorm vördnad inför livet. Hur stort och hur svårt det är och hur brutalt det kan vara, men att vi ändå inte ger upp. Och hur det lika delar är fint men också oerhört sorgligt att det ska behöva vara så.

Kanske den bästa bok jag läst, och kan verkligen rekommendera den till varenda en.