En vecka på Lipari del VII – vulkanisk ost & en nyp-mig-i-armen-solnedgång

Hej igen från Lipari! Vi är framme vid vår näst sista kväll på ön.

Och vid dygnets bästa tid dessutom – aperitivo!

Vi hade ju badat hela dagen på Spiaggia de la Forbice, så hungriga som vi var hade vi dukat fram en massa gott. Chips, bröd, oliver, salami, små tomater som var söta som godisar och parmesan.

Och så en slags vulkanisk Ricotta som jag hittat i ostdisken och bestämt mig för att testa. Väldigt god. Fick verkligen upp ögonen för den här osten på vår resa, som på Sicilien finns i så himla många fler varianter än den man köper i en bytta här i Sverige. Rökt, grottlagrad, saltad etc.

Och så satt vi och snackade, sippade på lemonad och hade det allmänt härligt.

Vi kikade bort mot fastlandet (eller ja, Sicilien, egentligen en ö då?) i horisonten.

Och på havet som färgats guldigt nedanför. Detta himmelrike på jorden alltså.

<3

Men sedan blev det plötsligt bråttom. Vi städade snabbt ihop.

Hoppade upp på moppen och körde upp längs den slingrande vägen till vår lägenhet.

Och åkte till en kyrka uppe på berget vid namn Chiesa Vecchia di Quattropani som vi hade hört skulle vara en bra plats att se solnedgången från.

Vi hann precis i tid.

Men när solen några minuter senare försvunnit ned bakom Salina i horisonten bestämde vi oss för att utforska den lilla oliv- och fikonträdlund som omgav kyrkan.

Lille jeg.

Och Acquacalda borta i fjärran, där vi badat dagen innan.

Och öarna Panarea och Ginostra ute i havet.

Det var så fint att man nästan behövde nypa sig i armen.

Vi gick runt och ba “SER du detta?!”

<3

Så glad för att få ha upplevt denna resa. Hade det nästan oförskämt bra.

Sedan gick vi en runda till bland fikonträden.

Plockade med mig några fikon som såg mogna ut till morgondagens frukost.

Och sedan gick vi till utsiktsplatsen en sista gång.

Magnus satte sig och kollade ut medan jag smet in i kyrkan och tände ett ljus för min mormor som somnat in tidigare i sommar.

Ett fint avslut på en fin dag i Italien.

En vecka på Lipari del VI – Spiaggia de la Forbice & ett bra sommarprat

Vi är framme vid torsdagen på Lipari, vår näst sista hela dag på ön, och för första gången på hela vistelsen vaknade vi till ett helt klart väder. Inte ens det vanliga dis som brukar vara runt medelhavet, och vi kunde urskilja Sicilien långt borta i horisonten.

Vi bröt frukosttraditionen något och gjorde äggröra.

Lite vitlöksstekt bröd till, plus färsk frukt.

Luigi kom på besök i vanlig ordning.

Och så hängde vi resten av förmiddagen hemma på terassen.

Jag låg i hängmattan och så drack vi lemonad. Så underskattad dryck ändå? Plus enkel av svepa ihop? Bara att pressa saften från några citroner, röra i lite socker och sedan späda ut med vatten. Så gott när det nästan kryper i hårbotten av syrligheten.

Och så lyssnade vi på sommarprat. Denna dag Katarina Wennstams, som jag tycker var himla bra. Speciellt hur hon satte fingret på vad som skavt i mig när det kommer till fascinationen kring de kvinnomord som skett de senaste åren. Om medierapporteringen och om alla mord- och rättegångspoddar där man i detalj grottar ned sig och göttar sig i kvinnomord. Om hur morden behandlas som deckare och om hur kvinnors kroppar aldrig tillhör dem själva, inte ens när de är döda. Tycker alla borde lyssna!

Sedan var det dags för lunch.

Som denna dag var lite mer ambitiös än tidigare dagar. Pasta pomodoro, med riven pecorino.

Sedan gav vi oss ut på vägarna igen. Denna gång mot Lipari by, och sedan vidare till San Salvatore, en by på öns sydspets.

Där parkerade vi moppen i skuggan intill en gul Fiat.

Och promenerade ner mot havet längs en stig kantad av olivträd.

Magnus hade nämligen hittat en strand på Instagram som vi ville kolla in. Och långt där nere låg den – Spiaggia de la Forbice!

Vi vandrade ned genom vad som kändes som en djungel.

Och till slut kom vi fram till den lilla stranden.

Som vi var nästan helt ensamma på.

Har ni sett något så fint eller

Vi lade oss som vanligt långt bort i ena änden.

Och så läste vi och badade om vartannat.

Vattnet var heeelt kristallklart.

Och en bit ut fanns det klippor som man kunde dyka ifrån.

Och i takt med att solen stod som högst blev det också varmt varmt varmt. Magnus flyttade till skuggan.

Och jag ned i vattnet.

Sedan var det till slut dags att packa ihop vårt pick och pack och vandra tillbaka till moppen igen.

Längs snåriga stigar med utsikt över ön Vulcano i fjärran.

Tills vi till slut var uppe vid civilisationen igen.

Fler inlägg från Lipari:

En vecka på Lipari del I – En långsam semestermorgon
En vecka på Lipari del II – Stenstränder & spektakulära vyer
En vecka på Lipari del III – Vind, vågor & Valle Muria
En vecka på Lipari del IV – White beach & veckans finaste kväll
En vecka på Lipari del V – buffelmozzarellor, badskor & blåslagna ryggar

 

En vecka på Lipari del V – buffelmozzarellor, badskor & blåslagna ryggar

Godmorgon från vår tredje dag på Lipari! Vi vaknade precis som vanligt upp med den här utsikten utanför fönstret, dock något tidigare än vi gjort innan.

För vi skulle nämligen ut på hajk! Vi hade blivit tipsade av vår Airbnb-värd om ett känt vandringsspår som startade i byn vi bodde i, och som slutade nästan 5 kilometer bort i byn Pianoconte.

Efter någon minuts promenad såg vi vårt hus nedanför, med ön Salina i bakgrunden.

Hurtig :)

Vi hade inga planer på att vandra hela vägen till Pianoconte, så när stigen delade sig vek vi av och gick nedåt mot havet istället.

Passerade bland annat en övergiven stuga längs stigen.

Och möttes av makalös vy efter makalös vy medan vi vandrade. Planen var att försöka komma så nära klipporna och havet nedanför som möjligt, men så råkade jag sticka mig en taggig växt som gjorde att hela min hand svullnade upp bultade frenetiskt och vi fick vända tillbaka hem istället ¯\_(ツ)_/¯

Väl hemma stuvade vi fram frukost, som följde samma mönster som tidigare dagar. Kaffe, ett kokt ägg, yoghurt med flingor plus någon slags topping. Denna gång aprikos och pistagenötter.

Lemonad till såklart, eftersom att det ju ändå var semester.

Post-hike-gäspning.

Sedan hängde vi hemma på terassen resten av förmiddagen.

Spanade på fartyg som gled förbi på havet utanför.

Och läste. Hade vid det här laget kommit fram till min tredje semesterbok – Flickorna av Emma Cline. Vilken bok va. Ska försöka knåpa ihop ett inlägg där jag recenserar böckerna jag läst igenom hittills på semestern. Håll utkik!

Sedan gick vi på upptäcksfärd i trädgården. Plockade lite citroner bland annat.

Och spanade på fikon som tyvärr inte hunnit bli mogna.

Sedan var det dags för lunch. Vi hade köpt buffelmozarella på vår närmsta supermercado som vi åt med basilika, tomat, olivolja och lite svartpeppar. Kanske den enklaste och godaste lunchen som finns.

Vitlöksstekt bröd till också.

Sedan hoppade vi på vår lilla vespa igen.

Och åkte till stranden. Närmare bestämt till Acquacalda, den mysiga lilla byn ett stenkast från vårt hus.

Där havet var helt knallblått.

Och stranden nästan helt tom. Vi promenerade en bit för att hitta en bra plats att spendera vår eftermiddag på.

Och till slut hamnade vi längst bort, precis intill den lilla betongpiren vi upptäckt dagen innan.

Magnus hade fixat varsitt par strandskor till oss. Inte en dag för tidigt, och äntligen kunde vi gå obehindrat bland stenarna.

Resten av eftermiddagen badade vi bland vågorna och undvek maneter som låg och guppade som små rosa plastpåsar i vattnet. Magnus flög omkring som en vante i vattnet och var helt blåslagen efteråt.

Och så solade vi, läste och drack iskall cola om vartannat.

Några timmar senare hade vi ledsnat på att bada, så vi förflyttade oss upp på betongpiren bredvid.

Med utsikt över hela Acquacalda nedanför.

Och på säkert avstånd från vågorna som brusade nedanför.

Men till sist, efter ytterligare någon timme till, var det dags att bege oss hemåt. Så vi promenerade till moppen.

Och susade iväg, förbi ännu fler helt galna vyer hela vägen hem.

Lagom till dygnets bästa tid – aperitivo.

Vi dukade fram snacks. Pecorino, pistagenötter, vitlöksstekt bröd och så oliver till mig och salami till Magnus.

Plus en öl till mig och lemonad till Magnus som var designated driver.

Hade kunnat stanna i denna stund förevigt och aldrig varit missnöjd.

Men så skulle vi inte ha det, utan istället duschade vi bort allt saltvatten och svidade om till middagskläder.

Och så susade vi iväg längs bergsvägarna igen.

Till Pianoconte, där vi åt pasta pasta pasta och sippade på Malvasia, som är ett Lipariskt dessertvin, tills solen gått ned. Och med det så var den tredje Liparidagen över.

En vecka på Lipari del IV – White beach & veckans finaste kväll

Godmorgon på er!

Tack för era fina kommentarer på mitt förra inlägg. Vi spenderade vår 4-årsdag i min familjs sommarstuga utanför Bjurholm där vi hade våra kanske bästa dagar hittills i sommar. Jag tycker alltid att det är alltid en blandad känsla att åka hem till Umeå sedan vi flyttade därifrån, med så många kompisar och familjemedlemmar man vill hinna träffa och umgås med att det känns som att tiden i princip aldrig räcker till. Därför var det också ganska skönt att få åka ut till stugan, med knackig internetuppkoppling och ingenting att göra förutom att läsa, paddla kanot och bada. Precis vad som behövdes efter några härliga men också intensiva dagar i Umeå.

Idag är i alla fall jag och Magnus tillbaka i Stockholm igen, och har en dryg vecka till av semester att njuta av. Strax ska vi göra en utflykt till en stockholmspärla jag aldrig besökt tidigare, men först tänkte jag bara kika in här och bjuda på lite fler Italienbilder. Vi kollar:

Efter lunchen vår andra dag på Lipari hoppade vi på vår moppe igen och gav oss av i jakt på en ny strand att besöka. Det var så kopiöst varmt (förstår inte att man aldrig vänjer sig? Speciellt efter den här sommaren?) och då finns det ju inte så mycket annat att göra.

I utkanten av Canneto, där vi badade vår första dag, hade vi dock spanat in en bra en som vi bestämde oss för att besöka. Vi parkerade vespan vid sidan av vägen och promenerade ned längs en sandig stig till vattnet.

För att komma hit. Spiaggia Bianca tror jag den hette, även om den i ärlighetens namn inte var så himla vit. Men fin ändå så klart.

Magnus satte sig i skuggan som vanligt.

Medan jag gick på upptäcksfärd. Att vatten kan vara så himla blått som det är i detta land ändå?

Bakom klippan kunde man ana ännu en strand just bredvid, och så byn Canneto ytterligare en bit bort.

Vi badade en massa. Låg och guppade på rygg i vattnet och sånt som man gör.

Och några timmar senare när solen till slut började krypa ned bakom bergen packade vi ihop.

Promenerade upp för den sandiga vägen.

Och så hejdå till stranden för den här dagen.

Sedan körde vi hemåt.

Passerade bland annat Cave di Pomice, som är en gammal pimpstensgruva på öns östra sida. Tidigare var tydligen pimpsten en av Liparis största exportvaror, fram tills att det blev förbjudet eftersom att utvinningen förstörde naturen på ön. Kvar är bara övergivna industribyggnader och de vita såren i bergen.

Och till slut kom vi fram till Acquacalda. I en skarp kurva såg vi en liten öppning i vägkanten mot havet, som vi bestämde oss för att kolla in.

Den visade sig leda ned hit. Har ni sett något härligare?

Vågorna dånade nedanför oss medan vi tittade ut mot klipporna åt ena hållet.

Och mot byn Acquacalda åt andra hållet.

Nöjd explorer. Hit måste vi igen tänkte vi.

Men först skulle vi hem, så vi hoppade på moppen igen och susade vidare till vår lilla hemby. Självklart med samma road block på vägen till huset.

Och så satte vi oss på terassen.

Drack syrlig lemonad som vi gjort på citroner från trädgården, och löste korsord.

Medan solen kröp ner över himlen.

Sedan var det middagsdags. Vi svängde ihop en jättegod pasta med zucchini, vitlök och citron.

Och så lite bröd som vi grillat snabbt över gaslågan på spisen, plus en tomatsallad med gurka, kapris och oregano. Lokalt vin till så klart, som vi köpt på närmsta supermercado.

Som vi mådde här alltså.

Efter middagen flyttade vi till solstolarna i trädgården för att titta på solnedgången.

Och på havet som brusade nedanför oss. Hade kunnat stanna i detta ögonblick för alltid faktiskt.

Men det går ju inte tyvärr, så vi satte oss på terassen igen, spelade några omgångar vändtia och vips så var den fantastiska Lipari-dagen över.

Fler inlägg från Lipari:

En vecka på Lipari del I – En långsam semestermorgon
En vecka på Lipari del II – Stenstränder & spektakulära vyer
En vecka på Lipari del III – Vind, vågor & Valle Muria