Italien del VI – 13 bilder från den sista dagen

Godmorgon! När jag skriver det här är det en sådan himla deppig dag, med regn som smattrar utanför och ett mörker som aldrig riktigt vill lägga sig, trots att solen gått upp för länge sedan. Strax ska jag iväg in till stan för att möta upp Magnus som behövde jobba idag inför Fashion Week, men när det här publiceras är det söndag och förhoppningsvis sol.

Men vi kollar på en annan söndag, nämligen vår sista dag i Italien. Inte lika bildskön som de övriga dagarna, men ändå väldigt härlig. Var rätt slut efter en dryg veckas ledighet, trots mer eller mindre konstant vila. Men det var ju också första gången på hela första halvan av 2017 som jag faktiskt vilade upp mig ordentligt och då mycket av det som legat och skvalpat under våren fick börja bubbla upp. Egentligen var det nog ganska bra, för någon gång måste det ju hanteras och jag var ju bättre utrustad för att hantera än vad jag varit tidigare, med mer ork och ett stabilare psyke, men det tar ju på krafterna ändå. Så när sista dagen var kommen kändes det ändå rätt skönt att snart få åka hem igen.

Men först skulle en halv dag i värmen bockas av. Vi dukade upp frukost på balkongen för sista gången, med utsikt över Marinan nedanför. Åt croissanter, yoghurt med nektariner och quinoapuffar plus kaffe ur färgglada muggar.

Sedan plockade vi ihop lite lätt i lägenheten innan vi gick ner för den snirkliga vägen mot stranden en sista gång.

Italien alltså, så fint så fint.

Klockan var inte så mycket än, så solen hade knappt letat sig fram över klippväggarna, men vi dumpade våra grejer på den tomma stranden ändå och gjorde sånt som en kan göra trots brist på gassande sol.

Som att bada, kolla på krabbor och smådjur som kröp bland stenarna och att simma ut till vågbrytarna ute i vattnet där vi kunde ligga och sola lite.

Och så åt vi matsäck i form av de nektariner vi hade kvar i lägenheten, läste (såklart) och pratade om vad vi tyckt om resan. Vad som varit bäst (den gömda naturpoolen och hajken ned till Fiordo di Crapolla) och vad som varit sämst (middagen kvällen innan och att vi inte hyrt en moppe från dag 1). Överlag en sådan himla bra resa, och så väldigt välbehövlig.

Men även de bästa av resor tar ju slut någon gång, och så även denna. Så när klockan närmade sig 12 och utcheckningstid, packade vi ihop våra grejer och lämnade stranden som sakteliga började fyllas med folk.

Och så checkade vi ut och kånkade med våra väskor i den 30-gradiga värmen hela vägen till tågstationen en sista gång för att ta tåget till Neapel.

Och en svettig tågresa, följt av en svettig bussresa och två försenade flyg var vi till slut hemma, efter 5 himla bra dagar i Italien.

Fler inlägg från Italien
Italien del I – Väntan, vyer & livets vongole
Italien del II – En torsdag som började taffligt men som slutade på topp
Italien del III – Slingrande vägar & skymda stenstränder
Italien del IV – Fiordo di Crapolla, tusen trappsteg & en tryffelpasta
Italien del V – Positano, en lunchrepris & den sista solnedgången

Italien del V – Positano, en lunchrepris & den sista solnedgången

Hej på er! Idag åker jag tillbaka till Stockholm efter en sista semestertripp till Umeå. Har verkligen försökt att vila de här sista dagarna, för nu känns det som att när vårt flyg landar på Arlanda så landar det också rakt tillbaka i verkligheten. Imorgon börjar jag jobba, och Magnus med, fast på ett nytt jobb. Med kontorstider och lediga helger, så för första gången kommer vi att vara synkade i vår ledighet. Känns fint och bra. Ser väldigt mycket fram emot den här hösten.

Tänkte att vi kollar på den näst sista dagen i Italien. Har en del bilder kvar, både därifrån, från vår Skånetripp och några dagar här i Sommarstockholm, men jag tänker att vi lika gärna kan låta sommaren få hänga kvar lite, trots att jag börjar jobba imorgon. För än är det inte höst, trots allas hemkomst från festivaler, Gotland och semesterresor och gud vet vad. Vi har fortfarande några veckors värme och sol kvar innan löven börjar falla och kylan återvänder.

I alla fall, efter frukost (croissant och espresso som vanligt) hoppade vi på vår moppe igen och gav oss ut på vägarna. Vi insåg ju vilken lyx det var att kunna åka var som helst, så vi hade bestämt oss för att förlänga hyrandet ytterligare en dag.

Efter lite felkörning och ev någon trafikförseelse (hehe), började vi åka tvärsöver Sorrentohalvön för att utforska kusten på andra sidan. En knapp halvtimme senare byttes kringelkrokiga bergsvägar mot havsutsikt.

Och strax efter det var vi framme vid Amalfi drive, den bilväg som går längs Amalfikusten.

Var helt mållös av utsikten, som vid varje krök blev mer och mer häpnadsväckande. På riktigt, hur kan ett land se ut så här?

Har nog aldrig åkt på en vackrare väg, och inte heller på en mer obehaglig. Snäva kurvor, bergsväggar åt ena sidan och gassande sol från det öppna havet åt den andra. Kändes lite som att det var bäddat för en olycka, och mycket riktigt, på grund av ovan nämnda, plus oljig asfalt och en hård inbromsning av bilen framför oss, resulterade resan i lite skrapsår, både på moppe och ben.

Så lite skärrade, men ändå rätt okej, nådde vi till slut fram till utflyktens mål – Positano.

Det vill säga den kanske mest vykortiga staden av alla städer, med färgglada hus som klättrade upp på bergsväggarna.

Vi parkerade moppen och började vandra ner mot stranden i den 30-gradiga värmen.

Som var knökfull men såklart väldigt idyllisk. Blev liksom helt matt över hur vackert allt var.

Vi slog oss ned på brännheta småstenar, badade lite och läste. Jag var inne på bok nummer två för semestern, Ett litet liv, som några av er kommenterat att jag borde sparat till sist men som jag inte kunde hålla mig ifrån. Så fruktansvärt stark bok, fick då och då ta pauser för att ens liksom orka ta in allt.

Sedan, efter några timmar, när det började närma sig lunchtid, kände vi att vi upplevt det vi velat av Positano. Det kändes ju mångt och mycket som lite av en kuliss, som när en väl sett det så har en sett det som går att se. Så vi vandrade upp för trapporna tillbaka till där vår moppe stod parkerad.

Och så började vi försöka leta oss uppåt de slingrande smala vägarna upp.

Tills människorna på stranden var små som myror och vi kom upp på Amalfi drive igen.

Sedan lämnade vi Amalfikusten och vände vi tillbaka mot Sorrento.

En stund senare var vi tillbaka i vår favorithamn igen, Marina Grande.

Och slog oss ned på O’Puledrone (igen) för att äta lunch.

Brukar sällan gå tillbaka till samma ställe två gånger på en och samma semester, men varken jag eller Magnus hade kunnat släppa vongolen vi ätit vår första kväll, så ännu en sådan fick det bli.

Sedan hoppade vi på moppen igen.

Och åkte till stranden. Samma som dagen innan, fast denna gång skippade vi lagunen och lade oss direkt på klipporna vid havet.

Vi solade och badade, hoppade lite från klipporna och läste.

Flyttade runt lite då och då för att anpassa oss efter solen och skuggorna den lämnade efter sig när den förflyttade sig över himlen.

Och så fortskred resten av eftermiddagen. Med korta avbrott för bad och utforskande av de vassa klipporna såklart.

Vilket resulterade både skrapsår och saltigt hår.

Hade kunnat stanna där för evigt, men vår moppe skulle lämnas igen och vi skulle äta middag, så vi föste ihop vårt pick och pack och lämnade klipporna.

Och så åkte vi tillbaka på den slingriga vägarna mot Sorrento en sista gång.

När vi var tillbaka i lägenheten stod solen lågt på himlen.

Och ljuset låg gyllene över havet. Vi var tvungna att stå kvar ett tag och titta, försöka fånga ett mentalt utsnitt att spara till de mörka vintermånaderna.

Sedan gick vi en trapp ned till restaurangen i samma hus som vår lägenhet som vi fått rekommenderade, men som serverade överkokt gnocchi till mig och äggstannig pasta till Magnus. Trist.

Men fin utsikt hade de i alla fall, med panoramafönster ut över marinan.

Men det hade ju vi också, så vi gick upp och satte oss på vår balkong. Dukade upp parmesan, oliver och lemonad.

Och spelade vändtia.

Tills solen gått ner och vi nästan somnat sittande. Slut på italiendag.

Fler inlägg från Italien
Italien del I – Väntan, vyer & livets vongole
Italien del II – En torsdag som började taffligt men som slutade på topp
Italien del III – Slingrande vägar & skymda stenstränder
Italien del IV – Fiordo di Crapolla, tusen trappsteg & en tryffelpasta

Italien del IV – Fiordo di Crapolla, tusen trappsteg & en tryffelpasta

Vi fortsätter med fredagen i Italien. Efter att vi lämnat strandstopp nummer två för dagen, hoppade vi på moppen och gav oss ut på de slingriga bergsvägarna igen.

Denna gång till byn Torca, där vi parkerade moppen utanför en liten kiosk och började följa skyltarna mot dagens tredje strand.

Som tur var hade solen börjat leta sig från himlen, men det var ändå varmt, och efter ca 20 minuters promenad lämnade vi husen bakom oss och fick syn på havet. Långt där nere låg den, Fiordo di Crapolla.

“Vad har du tvingat med mig på?”

Vi fortsatte vandra. Ned för steniga stigar.

Och över porlande bäckar.

Och till slut kom vi ut ur skogen och såg havet framför oss.

Och efter att vi rundat den sista kröken…

… Möttes vi av detta!

Liksom ärligt? Italien? Vad görs? Kan ha varit det vackraste jag sett.

Vi fortsatte vandra, nu utan skydd från träden så i direkt solljus. 700 trappsteg kvar hintade en liten målad sten om.

Hela tiden hörde vi rasslet av ödlor som sprang och gömde sig i gräset efter att ha legat och värmt sig på stenarna vi vandrade över.

Efter en stund åkte tröjorna av.

Men vi blev ändå varmare och varmare.

Till slut passerade vi dock en krök och fick äntligen lite skugga.

Åt ena hållet låg berget som vi nyss vandrat på men som nu skymde solen.

Och åt andra hållet låg stranden som vi äntligen var framme vid.

Var så slut av värmen samt 1000+ trappsteg att jag skakade, och varannan bild jag tog blev helt suddig.

Men! Vi var framme! Vid stranden, med runda och mjuka stenar och med hus insprängda i berget som är kvarlevor från den gamla romerska fiskeby som en gång låg här.

Vi skyndade att hoppa i vattnet, som var kristallklart och svalt.

Och sedan satt vi vid strandkanten och tittade ut mot havet, där båtar då och då passerade.

Och upp mot klipporna som tornade upp bakom oss.

Var helt tom på ord. Så fruktansvärt vackert bara. Och helt folktomt förutom oss, ett engelskt par och en italiensk fiskare som kom snorklande in från havet och klev upp och satte sig vid en av stugorna.

Sedan badade vi lite till, för att undkomma getingarna som börjat cirkulera kring oss, men lyckades bränna mig på en manet vilket kändes som ett sign att vi skulle börja bege oss tillbaka.

Så vi packade ihop våra grejer.

Vinkade hejdå till stranden.

Och vandrade upp för stigen igen.

Vi stannade till vid kapellet som låg vid stigens början.

Och kollade lite på utsikten och pratade om hur nice det hade varit att ha en yatch här. Allt för att skjuta upp själva vandringen tillbaka.

Men till slut var det dags, så vi började. Solen hade försvunnit bakom bergen, så var inte lika fruktansvärt varmt som på vägen ned, men krävdes ändå någon vilopaus.

Och en till.

Och en till.

Men till slut kom vi fram till kröken som vi passerat på vägen ner och som innebar att det nu bara vara skogsstigar kvar.

Och så gick vi och gick vi. I tystnad. Det enda som hördes var ljudet av vårt flåsande, syrsorna i gräset runtomkring och den italienska radion från huset uppe på kullen som dånade ut över dalen.

Och till slut nådde vi bebyggelse igen, lagom till att solen stod som lägst och kastade ett gyllene ljus över citronträden och vinrankorna runtomkring oss. Förstår ej hur ett land kan vara så vackert.

Efter att vi köpt vatten på kiosken där vi parkerat vår moppe (och hon som jobbat där frågat oss om vi kommit från Crapolla. “I can see that” sade hon) började vi den långa vägen över berget tillbaka till Sorrento igen.

Passerade helt sjuka vyer på vägen, över kusten och Capri i havet utanför.

Och sedan var vi framme i Sorrento, där solen precis var på väg ned och där badstränderna stängt igen för dagen.

Och så satte vi oss på en restaurang, med intorkat svett och möra i kroppen.

Och köpte in friterade zucchiniblommor och Caprese, som Magnus (aka caprese-expert) utnämnde till resans bästa. Han åt minst en varje dag så om någon borde veta så är det ju han.

Och så avslutade vi kvällen med varsin tryffelpasta, med så mycket tryffel att pastan knappt syntes därunder. Bra avslut på en bra dag.

Fler inlägg från Italien
Italien del I – Väntan, vyer & livets vongole
Italien del II – En torsdag som började taffligt men som slutade på topp
Italien del III – Slingrande vägar & skymda stenstränder
Italien del V – Positano, en lunchrepris & den sista solnedgången

Italien del III – Slingrande vägar & skymda stenstränder

Godmorgon! Igår kväll landade jag i Stockholm igen efter nästan en vecka i skåneland. Det var vårt sista semesteräventyr för den här sommaren, och bortsett från några dagar i Umeå nästa vecka kommer resten av sommardagarna spenderas här i Stockholm. Det känns fint, har saknat att vara här. Sommarstockholm är ändå bästa Stockholm.

Hur som helst, vi fortsätter med Italienbilder! Från vår tredje dag på resan, då vi äntligen hade fått tag på en vespa! Kul!

Så vi gav oss ut på äventyr. Via slingrande vägar med bergen åt ena sidan och havet åt den andra, till Capo di Sorrento, udden som ligger utanför Sorrento och som var platsen för vårt första stopp för dagen. Och så parkerade vi vår moppe under ett olivträd och promenerade ner för en smal kullerstensteg omgiven i riktning mot havet.

Trots att klockan var strax efter 10 var det säkert trettio grader varmt, men Magnus var semestersnygg som alltid.

Efter en dryg kvart av promenerande var vi framme vid utflyktsmålet – Bagni di Regina Giovanna, en gömd liten lagun vid vandringsstigens slut.

Så fruktansvärt fint plats. Helt avskild, som trots att det ska vara ett rätt populärt utflyktsmål var nästan helt folktomt sånär som på ett gäng italienska locals. Plus oss då. Så himla skönt efter några dagar på överbefolkande, trånga stränder inne i staden.

Vi kastade kläderna och hoppade i det svalkande och kristallklara vattnet.

Och så badade vi. Simmade ut genom öppningen till havet och tillbaka.

Låg i vattenbrynet och solade.

Och låg på klipporna och läste lite till ljudet av vågorna från passerande båtar som då och då vällde in.

Förstår ej hur ett land kan vara fullt av så fruktansvärt vackra platser?

Efter några timmar började våra magar att kurra, så vi packade ihop våra grejer och gick upp för stentrappan till vandringsstigen igen.

Vi kollade lite på utsikten.

Och på klipporna runt omkring, där folk låg och solade, badade och semestrade.

Sedan vandrade vi runt lite bland klipporna på halvön.

Spanade lite på ruinerna av Villa di Pollio Felice, en föredetta romersk villa som låg här ute men som numera är mer av en passage ner till vattnet.

Sedan vinkade vi hejdå till klipporna och vandrade hela vägen upp till moppen.

Och susade tillbaka mot Sorrento på vägar med livets kanske sjukaste utsikt.

För att slå oss ned på en av uteserveringarna vid vår favorithamn – Marina Grande. Denna gång på restaurangen längst ut vid foten av fiskebåtspiren.

Där vi köpte varsin skaldjurstallrik till lunch. Magnus med stekta räkor, och min en blandning med calamari, räkor och fisk. Direkt från havet utanför. Mhm.

Sedan hoppade vi på moppen och gav oss iväg upp för slingrande bergsvägarna igen.

En dryg timme senare, efter några stopp för vätska och “gaaaah”-utbristande utsiktsstopp, var vi framme vid Nerano, där dagens strand #2 fanns.

Och efter att ha betalat 10 euro för en parkeringsbiljett/inträde åkte vi ner för en dal som såg ut att vara tagen ur Jurassic Park.

Och så parkerade vi mopeden och gick sista biten…

… hit! Till Baia di Recommone!

Som var en liten avskild stenstrand, hyfsat tom på folk och omgiven av klippväggar åt ena hållet.

Och en house-dunkande beach club med rika ryssar åt den andra.

Men det störde inte oss så mycket, utan vi bredde ut vår handduk på de varma stenarna och läste i våra böcker.

Tog paus för lite bad och spanande på motorbåtarna som åkte skytteltrafik mellan beach cluben och lyxjachterna som låg förtöjda i havet utanför.

Och så läste vi lite till. Semester alltså. Så gött att kunna bara kunna göra ingenting.

När dagen gick över till eftermiddagen och solen gick längre och längre ner bakom klippväggarna kände vi oss färdiga med solande och läsande för dagen och hoppade på moppen igen.

Vi åkte förbi ännu fler sjuka vyer.

Och gjorde en kort paus i en bergsby för att köpa lite mer vatten innan vi susade vidare till vårt sista strandstopp för dagen. Men det får ni se i ett annat inlägg.

Fler inlägg från Italien
Italien del I – Väntan, vyer & livets vongole
Italien del II – En torsdag som började taffligt men som slutade på topp
Italien del IV – Fiordo di Crapolla, tusen trappsteg & en tryffelpasta
Italien del V – Positano, en lunchrepris & den sista solnedgången