En vecka på Lipari del V – buffelmozzarellor, badskor & blåslagna ryggar

Godmorgon från vår tredje dag på Lipari! Vi vaknade precis som vanligt upp med den här utsikten utanför fönstret, dock något tidigare än vi gjort innan.

För vi skulle nämligen ut på hajk! Vi hade blivit tipsade av vår Airbnb-värd om ett känt vandringsspår som startade i byn vi bodde i, och som slutade nästan 5 kilometer bort i byn Pianoconte.

Efter någon minuts promenad såg vi vårt hus nedanför, med ön Salina i bakgrunden.

Hurtig :)

Vi hade inga planer på att vandra hela vägen till Pianoconte, så när stigen delade sig vek vi av och gick nedåt mot havet istället.

Passerade bland annat en övergiven stuga längs stigen.

Och möttes av makalös vy efter makalös vy medan vi vandrade. Planen var att försöka komma så nära klipporna och havet nedanför som möjligt, men så råkade jag sticka mig en taggig växt som gjorde att hela min hand svullnade upp bultade frenetiskt och vi fick vända tillbaka hem istället ¯\_(ツ)_/¯

Väl hemma stuvade vi fram frukost, som följde samma mönster som tidigare dagar. Kaffe, ett kokt ägg, yoghurt med flingor plus någon slags topping. Denna gång aprikos och pistagenötter.

Lemonad till såklart, eftersom att det ju ändå var semester.

Post-hike-gäspning.

Sedan hängde vi hemma på terassen resten av förmiddagen.

Spanade på fartyg som gled förbi på havet utanför.

Och läste. Hade vid det här laget kommit fram till min tredje semesterbok – Flickorna av Emma Cline. Vilken bok va. Ska försöka knåpa ihop ett inlägg där jag recenserar böckerna jag läst igenom hittills på semestern. Håll utkik!

Sedan gick vi på upptäcksfärd i trädgården. Plockade lite citroner bland annat.

Och spanade på fikon som tyvärr inte hunnit bli mogna.

Sedan var det dags för lunch. Vi hade köpt buffelmozarella på vår närmsta supermercado som vi åt med basilika, tomat, olivolja och lite svartpeppar. Kanske den enklaste och godaste lunchen som finns.

Vitlöksstekt bröd till också.

Sedan hoppade vi på vår lilla vespa igen.

Och åkte till stranden. Närmare bestämt till Acquacalda, den mysiga lilla byn ett stenkast från vårt hus.

Där havet var helt knallblått.

Och stranden nästan helt tom. Vi promenerade en bit för att hitta en bra plats att spendera vår eftermiddag på.

Och till slut hamnade vi längst bort, precis intill den lilla betongpiren vi upptäckt dagen innan.

Magnus hade fixat varsitt par strandskor till oss. Inte en dag för tidigt, och äntligen kunde vi gå obehindrat bland stenarna.

Resten av eftermiddagen badade vi bland vågorna och undvek maneter som låg och guppade som små rosa plastpåsar i vattnet. Magnus flög omkring som en vante i vattnet och var helt blåslagen efteråt.

Och så solade vi, läste och drack iskall cola om vartannat.

Några timmar senare hade vi ledsnat på att bada, så vi förflyttade oss upp på betongpiren bredvid.

Med utsikt över hela Acquacalda nedanför.

Och på säkert avstånd från vågorna som brusade nedanför.

Men till sist, efter ytterligare någon timme till, var det dags att bege oss hemåt. Så vi promenerade till moppen.

Och susade iväg, förbi ännu fler helt galna vyer hela vägen hem.

Lagom till dygnets bästa tid – aperitivo.

Vi dukade fram snacks. Pecorino, pistagenötter, vitlöksstekt bröd och så oliver till mig och salami till Magnus.

Plus en öl till mig och lemonad till Magnus som var designated driver.

Hade kunnat stanna i denna stund förevigt och aldrig varit missnöjd.

Men så skulle vi inte ha det, utan istället duschade vi bort allt saltvatten och svidade om till middagskläder.

Och så susade vi iväg längs bergsvägarna igen.

Till Pianoconte, där vi åt pasta pasta pasta och sippade på Malvasia, som är ett Lipariskt dessertvin, tills solen gått ned. Och med det så var den tredje Liparidagen över.

En vecka på Lipari del IV – White beach & veckans finaste kväll

Godmorgon på er!

Tack för era fina kommentarer på mitt förra inlägg. Vi spenderade vår 4-årsdag i min familjs sommarstuga utanför Bjurholm där vi hade våra kanske bästa dagar hittills i sommar. Jag tycker alltid att det är alltid en blandad känsla att åka hem till Umeå sedan vi flyttade därifrån, med så många kompisar och familjemedlemmar man vill hinna träffa och umgås med att det känns som att tiden i princip aldrig räcker till. Därför var det också ganska skönt att få åka ut till stugan, med knackig internetuppkoppling och ingenting att göra förutom att läsa, paddla kanot och bada. Precis vad som behövdes efter några härliga men också intensiva dagar i Umeå.

Idag är i alla fall jag och Magnus tillbaka i Stockholm igen, och har en dryg vecka till av semester att njuta av. Strax ska vi göra en utflykt till en stockholmspärla jag aldrig besökt tidigare, men först tänkte jag bara kika in här och bjuda på lite fler Italienbilder. Vi kollar:

Efter lunchen vår andra dag på Lipari hoppade vi på vår moppe igen och gav oss av i jakt på en ny strand att besöka. Det var så kopiöst varmt (förstår inte att man aldrig vänjer sig? Speciellt efter den här sommaren?) och då finns det ju inte så mycket annat att göra.

I utkanten av Canneto, där vi badade vår första dag, hade vi dock spanat in en bra en som vi bestämde oss för att besöka. Vi parkerade vespan vid sidan av vägen och promenerade ned längs en sandig stig till vattnet.

För att komma hit. Spiaggia Bianca tror jag den hette, även om den i ärlighetens namn inte var så himla vit. Men fin ändå så klart.

Magnus satte sig i skuggan som vanligt.

Medan jag gick på upptäcksfärd. Att vatten kan vara så himla blått som det är i detta land ändå?

Bakom klippan kunde man ana ännu en strand just bredvid, och så byn Canneto ytterligare en bit bort.

Vi badade en massa. Låg och guppade på rygg i vattnet och sånt som man gör.

Och några timmar senare när solen till slut började krypa ned bakom bergen packade vi ihop.

Promenerade upp för den sandiga vägen.

Och så hejdå till stranden för den här dagen.

Sedan körde vi hemåt.

Passerade bland annat Cave di Pomice, som är en gammal pimpstensgruva på öns östra sida. Tidigare var tydligen pimpsten en av Liparis största exportvaror, fram tills att det blev förbjudet eftersom att utvinningen förstörde naturen på ön. Kvar är bara övergivna industribyggnader och de vita såren i bergen.

Och till slut kom vi fram till Acquacalda. I en skarp kurva såg vi en liten öppning i vägkanten mot havet, som vi bestämde oss för att kolla in.

Den visade sig leda ned hit. Har ni sett något härligare?

Vågorna dånade nedanför oss medan vi tittade ut mot klipporna åt ena hållet.

Och mot byn Acquacalda åt andra hållet.

Nöjd explorer. Hit måste vi igen tänkte vi.

Men först skulle vi hem, så vi hoppade på moppen igen och susade vidare till vår lilla hemby. Självklart med samma road block på vägen till huset.

Och så satte vi oss på terassen.

Drack syrlig lemonad som vi gjort på citroner från trädgården, och löste korsord.

Medan solen kröp ner över himlen.

Sedan var det middagsdags. Vi svängde ihop en jättegod pasta med zucchini, vitlök och citron.

Och så lite bröd som vi grillat snabbt över gaslågan på spisen, plus en tomatsallad med gurka, kapris och oregano. Lokalt vin till så klart, som vi köpt på närmsta supermercado.

Som vi mådde här alltså.

Efter middagen flyttade vi till solstolarna i trädgården för att titta på solnedgången.

Och på havet som brusade nedanför oss. Hade kunnat stanna i detta ögonblick för alltid faktiskt.

Men det går ju inte tyvärr, så vi satte oss på terassen igen, spelade några omgångar vändtia och vips så var den fantastiska Lipari-dagen över.

Fler inlägg från Lipari:

En vecka på Lipari del I – En långsam semestermorgon
En vecka på Lipari del II – Stenstränder & spektakulära vyer
En vecka på Lipari del III – Vind, vågor & Valle Muria

En vecka på Lipari del III – Vind, vågor & Valle Muria

Vår andra morgon på Lipari vaknade vi redan vid 5 av att det dånade utanför. Trodde först att det var domedagen, eller ösregn, men visade sig bara vara väldigt blåsigt. Till slut lyckades vi somna om och höll tummarna på att det skulle ge med sig tills att vi vaknade nästa gång, men icket.

Vid 8.30 var det fortfarande full storm. Träden utanför lutade av vinden, och hela terassen var full av småskräp och kvistar.

Och havet nedanför var vilt och skummigt.

Så vi fick snällt duka upp frukosten på husets andra, vindskyddade terass. Yoghurt med nektarin, olivolja och flingor.

Bröd och ägg såklart.

Och så kaffe.

Medan vi åt skiftade vädret mellan tunnare och lättare moln, och då och då sken solen igenom spjälorna i taket.

Så efter frukost kände vi att vi nog skulle ha bättre lycka på bra väder om vi inte var uppe i bergen. Vi hoppade på moppen igen.

Och så åkte vi hit, till Spiaggi Valle Muria.

Först moppe en bit ner tills vägen tog slut.

Och sedan resten av vägen till fots.

Det var så så fint, höll på att smälla av.

Ju närmre vattnet vi kom och i takt med att vegetationen blev glesare, började även vinden öka.

Och till slut var vi framme.

Kolla bara, vilken dröm.

Världens finaste avskilda lilla strand (även om vågorna verkligen dånade och drämde in mot land) med höga klippor som bara störtdök ner i havet.

Fanns till och med en liten bar som sålde öl.

Vi bestämde oss för att utforska stranden lite, och så gick vi mot stenröset i ena änden av stranden.

Vi vågade oss en lite närmre vattnet, men vågorna var verkligen helt vilda så blev inget bad.

Och till slut, när vi klättrat så långt vi vågade över klippiga stenar vände vi tillbaka.

Och slog upp läger på en vindskyddad plats.

Där vi solade, svalkade fötterna i vågorna och lyssnade på Victoria Silvstedts sommarprat. Väldigt intressant, kan rekommendera starkt.

Sedan, några timmar senare packade vi ihop våra grejer och gick den långa promenaden upp till vår moppe igen.

Och så åkte vi in till Lipari by för att äta lunch.

Genom trånga gränder.

Tills vi kom hit, till Gilberto e Vera, som vi blivit rekommenderade. Vi åt varsin svingoda panini för 5 euro styck, min med aubergine, tomat, mozzarella och kapris t ex.

Och sedan gick en vända i småbåtshamnen för att se den i dagsljus också.

Vi köpte gelato och kollade på stora båtar ute i havet.

Och på lyxiga hotell längs vattnet.

Sedan, efter en kort paus under ett parasoll pga en plötslig regnskur, promenerade vi tillbaka mot moppen igen genom byns smala gränder.

En vecka på Lipari del II – Stenstränder & spektakulära vyer

På eftermiddagen av vår första dag på Lipari, efter att vi ätit lunch och häckat hemma i huset vi hyrt, kändes det som att det var dags för lite utforskande av ön. Vi hoppade på vår klarblå vespa, och så puttrade vi upp längs de smala gatorna upp till den stora vägen som ledde runt ön.

Och så körde vi iväg, längs en massa snirkliga krokar, förbi stenbrott och vindlande vyer.

Vi hade bara rest med handbaggage (ända imponerade för en veckas vistelse) och behövde därför hitta en butik där de sålde solskydd, vilket var lättare sagt än gjort mitt i siestan. Men efter en liten stund, i denna lilla byn Canneto, hittade vi till slut en liten strandbutik som var öppen.

Och efteråt kände vi att staden också fick duga som första strandstopp. Vi lade oss längst bort, lite mer avskilt, med den här vyn åt ena hållet.

Och den här åt andra.

Bakom oss stod en Fiat 500, vilket ju är den kanske mest italienska bil som finns.

Och sen så badade vi, solade och spanade på båtar ute i havet.

Som alla stränder på Lipari så bestod även denna av småsten, så alla försök till att gå omkring slutade så småningom i att vi bara satt i vattenbrynet och svalkade oss.

Och så lyssnade Magnus på poddar medan jag läste vidare på min bok av Jonas Brun.

Några timmar senare, när jag blivit ungefär lika solbränd som ett A4-papper, fick det räcka med strandande för en dag.

Så vi packade ihop och gick tillbaka till moppen.

Vi fortsatte längs vägen som gick hela vägen runt ön tills vi kom till Lipari by där vi stannade för att handla lite snacks till kvällen.

Och sedan fortsatte vi hemåt.

Vi var tvungna att stanna titt som tätt pga helt otrolig utsikt.

Kolla bara.

Förstår inte att en sådan här plats kan finnas.

Vi fortsatte en bit till innan ännu ett stopp.

För att kunna titta ut över detta. Kom igen.

Fick nypa mig i armen nästan.

Och till slut, efter alla stopp och omvägar, kom vi till slut hem igen.

Vi satte oss på terassen och dukade upp snacks + öl. Salami till Magnus, och oliver och kapris från ön till mig.

Skål!

Hade detta sjuka som utsikt, medan vi spelade kort, löste korsord och lyssande på musik.

Men till slut var vi tvungna att lämna detta heaven on earth för att äta middag.

Upp på moppen igen.

Och så tillbaka in till Lipari by.

Så mysigt. Och nästan helt tomt på gatorna under vår promenad ned mot småbåtshamnen där restaurangen låg.

Vi hade blivit tipsade om en restaurang i hamnen som hette Al Pescatore, vars specialitet var bland annat fisk och pasta. Åt en förrätt i form av helstekta miniräkor.

Och så den sicilianska rätten Pasta alla Norma till varmrätt, som är en pasta med aubergine, tomat och lagrad ricottaost som är riven ovanpå. SÅ gott, måste försöka mig på detta hemma någon gång.

Ett perfekt slut på vår första riktiga Liparidag.