Ett levnadsår

Idag fyller jag 23 år. Har knappt vant mig vid att vara 22 men om jag ska vara ärlig så är jag rätt glad att mitt år som 22-åring äntligen är slut. Det har hänt så mycket under det här året att det hade kunnat fylla ett helt liv. Jag har flyttat till en ny stad, börjat på mitt första riktiga jobb, byggt upp nya bekantskapskretsar, hittat nya intressen och blivit tryggare i mig själv som person, men också varit med om hur allt har rasat när min mamma blev sjuk.

Ibland har jag tänkt att en människa omöjligt kan klara mer, men på något sätt har det gått ändå. Jag har åldrats säkert hundra år samtidigt som jag känner mig mindre vuxen än jag någonsin gjort. Kanske är det bara så livet är, eller så blir det här levnadsåret annorlunda. Vi får se.

Stockholm

Vilket jävla dygn det har varit. Pappa ringde mig igår på jobbet och frågade mig om jag var okej, och i samma veva insåg att jag att sorlet utanför fönstret var helikoptrar som cirkulerade över Drottninggatan några hundra meter bort. När vi vågade lämna kontoret på kvällen sedan promenerade jag och Miranda till Södermalm via Västerbron eftersom kollektivtrafiken låg nere och ytterligare några timmar senare somnade jag hemma i min säng i Stockholm istället för Malmö som egentligen var planen.

Fan vad obehagligt detta är. Samtidigt är det också så fint hur Stockholmare slutit upp för varandra under detta fruktansvärda och startat intiativ som #openstockholm och gjort allt de kan för att underlätta för de tusentals människor som hamnat mitt i detta. Men mest är det fruktansvärt för de människors vars familjemedlemmar inte längre finns med dem. Fan alltså. Denna jävla ondska.

Måndag

Godmorgon! Är tillbaka i Stockholm igen sedan igår. Jag har varit hemma i Umeå i helgen för min mammas begravning och det har varit fruktansvärt jobbigt, men ändå lite som ett avslut. Eller ett avslut var det nog inte, för när tar sorg egentligen slut? Men det kändes som att det gick att andas lite lättare efteråt i alla fall.

Jag har funderat en del på det här med sorg de senaste dagarna. Lite om att det ibland känns som att när en sörjer så bär en automatiskt på andras sorg. Rent rationellt vet en ju att all sorg är olik den andra, men emotionellt känns det ibland som att det finns så mycket som sorgen borde vara. Jag går inte omkring och är ledsen hela tiden, och emellanåt känns det som att andra tycker att jag inte är så ledsen som en ska vara. Eller tror att jag egentligen är mer ledsen än vad jag ger sken av men inte låter det komma fram. Samtidigt vet jag ju att jag sörjer. Det visar sig på flera olika sätt. Jag är så himla himla trött hela tiden, har en lägre stresstålighet och väldigt enkla saker känns ofta som väldigt jobbiga. Jag har mail som ligger och jäser i inkorgen, messengermeddelanden är lästa men förblir obesvarade och en handduk som har legat på badrumsgolvet sedan i torsdags.

Igår tog jag mig i alla fall tid till att läsa igenom alla kommentarer ni lämnat här de senaste veckorna och försökte besvara en del. Ni är så många kloka som läser den här bloggen och jag uppskattar varenda en av er. Jag är också glad att jag har så många människor i min närhet som låter mig känna som jag känner. Som låter mig jobba om jag vill, vara glad om jag är det och ledsen om jag är det. Som låter livet ticka vidare när det behöver ticka vidare och stanna när det behövs.

Slutet.

Vi hade hoppats att våren skulle hinna komma men istället yrade snön utanför, som en påminnelse om att allt skett för tidigt. De år som skulle bli blev till månader som blev till veckor som blev till dagar och så slutligen timmar. I torsdags tog min mamma sitt sista andetag, på dagen 55 år gammal men fortfarande alldeles för ung. Kvar är en oändlig sorg och hon är borta. Borta, men för alltid kvar i våra hjärtan.