Magnus

När du klampade in i mitt liv hade jag haft mitt jobbigaste år dittills. Jag hade gått ut gymnasiet och på samma sätt som många andra behövt hitta en riktning för livet, samtidigt som jag också slutligen behövt inse att jag var homosexuell. Efter 19 år av att försöka ändra mig själv, trycka undan och gömma kom jag till en punkt där jag insåg att det inte gick längre. Att det enda jag kunde göra var att tillåta mig själv att leva fullt ut när det också var det svåraste någonsin. Det är svårt att förklara för andra hur det är att så hårt och innerligt vilja förändra något som är så oföränderligt i en, och vad det också innebär för ens självkänsla att under så lång tid försöka. Det är också svårt att förklara lättnaden i att till slut acceptera sig själv, men samtidigt behöva känna en sorg över allt man missat på vägen dit. Alla år av första kärlekar, tonårsförälskelser och möjligheter att få älska och bli älskad. Allt som många tar för givet men som kändes förlorat för mig. 

Men så kom du in i mitt liv. Det var trevande, klumpigt, fantastiskt och fruktansvärt ångestladdat som en förälskelse alltid är. En sommar av att magen pirrade till varje gång mobilen plingade till och att varje dag nästan somna på vid skrivbordet på mitt sommarjobb efter av alla ljusa nätter som vi spenderat cyklande runt Nydalasjön våra första veckor tillsammans. Jag har nog aldrig varit så trött men inte heller så fylld av liv. 

Sedan den sommaren har det nu gått fyra år. Fyra år som inneburit månader av distans, drömmar som uppfyllts och krossats, vår första lägenhet tillsammans, en flytt till en ny stad och förlorandet av en förälder. Vi har upptäckt världen tillsammans. Du har inspirerat mig varje dag till att bli en bättre människa för dig, och du har fått mig att tro på mig själv när jag gjort det som minst. Vi har vuxit tillsammans och vi har burit varandra genom det som varit svårt. Ibland har kärleken som väcktes den där sommaren för fyra år sedan sinat och ibland har den varit starkare än någonsin. I fyra år har det varit vi, och förhoppningsvis blir det också vi i 100 år till.

24 år + jag i Rum Hemma

Godmorgon! Idag fyller jag 24 år.

Känns helt knäppt faktiskt, men konstigt nog har jag inte den minsta tillstymmelse till åldersnoja i kroppen. Kanske är det för att jag de senaste månaderna tänkt att jag i år fyller 24, vilket innebär att jag nästan är 25, och då är man i princip 28, vilket gör att min faktiska ålder på 24 känns som ingenting. Hehe.

Så istället tänkte jag att jag helt enkelt ska maxa det positiva i att få fylla år, och att få göra det en dag som idag då det spås bli hela 27 grader varmt ute här i Stockholm. Som om det vore full blown högsommar. Tror inte att det kan bli bättre faktiskt.

Men, det var inte bara för att förkunna min födelsedag som jag ville kika in här. Jag ville nämligen visa detta också – att jag är med i det senaste numret av Rum Hemma! Kul ju, att se sig själv i print så där.

Jag tipsar om en favoritpodd, mina bästa gratisnöjen, dolda och tämligen värdelösa talanger samt vad jag (förhoppningsvis) gör om tio år. Finns att läsa där man köper tidningar!

Nu ska jag iväg till jobbet, hoppas ni får en fin onsdag!

Torsdagstankar

Hej på er! 

Ursäkta för den rätt sparsamma uppdateringen här på sistone, men det har varit fullt upp på många fronter. I helgen var jag och Magnus på en blixtvisit i norr där vi hann hälsa på vår kompis Enya och hennes nykomna hundvalp, gå på 25-årsfest med mellanstadietema och framförallt gå på min systersons dop. Det var supermysigt, men som alltid när man flänger runt går tiden fort och nu lagom till helgen börjar jag äntligen komma ikapp. Några roliga saker som händer idag är att jag ska förbi på pressevent för Uniqlos lansering här i Sverige i höst och förhoppningsvis träffa Malin ikväll för första gången på alldeles för länge.

Annars går den mesta av tankeverksamheten jag har över just nu till att klura på vad för nytt köksbord vi ska investera i. Sedan vi köpte våra nya stolar har det blivit tydligt att vår gamla trotjänare till bord blivit alldeles för litet men jag är så kluven gällande vad annat som skulle passa. Har varit inne på att försöka hitta någon annan lite större och ljusare sliten klaffbordsskiva likt den vi har, men är samtidigt sugen på något nytt. Bordsskivor i travertin tycker jag är så väldigt fint, likaså mörk marmor (som fina Franziskas fantastiska matbord), men undrar om det inte blir lite för hårt här hemma och att vi istället borde satsa på ett i furu? Har sett fina på nätauktioner som inte är allt för dyra, och jag älskar verkligen Sofia Woods nya rejäla köksbord i massiv furu som hon köpt på auktion och slipat och behandlat själv. Borde kanske gå att göra en budgetvariant på? Finns många billiga furubord runt om på Blocket och liknande som skulle kunna bli riktigt fina med lite sandpappersjobb och olja. Samtidigt är man ju lite rädd att den gulnar och man hamnar i fjällstugelooken. Någon som har erfarenhet av furumöbler som kan komma med input? All hjälp är välkommen!

Nu måste jag äta klart min frukost och kila iväg till jobbet. Ha en fin dag!

Om att vara tillräcklig

Godmorgon!

Just nu sitter jag och äter frukost framför datorn medan jag skriver detta. Om några minuter landar Magnus på Arlanda, och när han är tillbaka inne i stan ska vi mötas upp på en mack, hyra en skåpbil och köra till Solna för att hämta nya köksstolar som jag spontanköpt på Blocket i helgen. Det känns skönt att Magnus är tillbaka och kan hålla mig sällskap igen. De senaste dagarna har jag dock försökt att på riktigt ta vara på att vara ensam eftersom jag sällan är det numera. Jag har legat i soffan i morgonrock medan förmiddagen övergått till eftermiddag och kväll, jag har ätit ostmackor till lunch och middag och jag har facetimeat i fyra timmar med Amanda i New York. Men framförallt har jag låtit mig själv få stanna upp och tänka.

Jag tror det är bra att ifrågasätta sig själv då och då. Inte ifrågasätta som i att peta i sina känslor och tvinga fram problem som man så ofta gör, utan snarare granska sig själv och sin livssituation. Ifrågasätta det stora ekorrhjul man själv och alla omkring en är inne och fundera vad som faktiskt får en att må bra. Ofta kan jag känna en sådan hatkärlek till denna stad jag valt att bo i, där man själv och så många runt omkring alltid ska prestera, stressa över någon slags karriär och hela tiden försöka göra rätt för sin framtid. De senaste två åren då jag bott här har jag mött så många personer som åstadkommit så mycket men som ändå mår dåligt och har ångest över att hinna göra allt de planerat för sig själva. Folk som i tidiga 20-årsåldern är art directors, fotografer, stylister och pr-personer men som ändå går omkring med en känsla av att inte göra nog. Det är så ofta jag själv trillar dit och känner ett tryck över bröstet när jag tänker på framtiden och på andra har åstadkommit och vad jag själv vill åstadkomma. Men samtidigt vill jag inte vill ha det så längre. När min mamma blev sjuk förra våren sade hon att trots att hon önskat att få uppleva mer, som att få barnbarn, pensionera sig och umgås mer med oss, så kände hon att det hon fått uppleva räckte för henne. Att hon var tacksam för det som blev. Jag vill också känna, och tillåta mig själv att känna, att om detta är allt det blir av mig så är det tillräckligt. Jag vill inte behöva prestera och längta efter något annat som kommer sen. Jag vill låta mig själv känna att det som är mitt liv nu faktiskt är nog. Att jag får tillbringa mitt liv med någon jag älskar och ha massor av fina människor omkring som får mig att må bra. Att få resa då och då. Att få bo i en lägenhet jag älskar och att jag får möjlighet att ha tiden till att skapa sådant som jag vill. Att känna att det är tillräckligt, för mig.