120 battements par minute

Godmorgon!

Om exakt fem dagar lämnar jag jobbet och går på fyra veckor semester (japp har blivit en sån där medelålders person vars största hobby är att räkna ned dagarna till semestern tydligen). Kommer hur som helst bli helt fantastiskt tror jag, och det liksom pirrar i kroppen när jag tänker allt roligt jag och Magnus kommer att hinna med. På lördag morgon tar vi tåget upp till Sundsvall över dagen för att fira studenter för min tremening som är hemma från Australien, och på söndag åker vi ju som sagt till Italien en vecka. Utöver det har inte så mycket hänt när det kommer till semesterplaner sedan jag skrev detta inlägg för någon månad sedan, men tänker samtidigt att det är lite lyxigt att inte behöva planera datum helt exakt. Vi kommer ju liksom att ha tid till allt ändå. Och det är just tid jag ser mest fram emot. Tid att läsa, kanske baka bröd eller något annat mysigt, upptäcka nya badstränder runt om i Stockholm och så klart åka en vända till Umeå.

Än är jag dock inte där, men kanske någon av er. Så tänkte på att passa på att tipsa om en himla bra film att se en regnig sommardag som jag såg förra veckan. Nämligen denna – 120 BPM. 

I 120 BPM får vi följa en grupp AIDS-aktivister i gruppen ACT UP som lever i Paris på det tidiga 90-talet. Den franska regeringen har lovat att hjälpa offren för HIV och AIDS men arbetet är långsamt, nedprioriterat och många av de sjuka känner att regeringen censurerar krisens omfattning. När det kommer fram att medicinföretaget Melton Pharm undanhåller resultaten från forskningen om ny HIV-medicin för att kunna offentliggöra dem på en internationell konferens det kommande året bestämmer sig gruppen för att genomföra en aktion på företagets kontor. 

Trots att aktionen, och de flesta av deras andra aktioner, för det mesta väcker allmänhetens sympatier brottas de också med hur de ska bedriva sin aktivism. Att skapa reaktioner utan att alienera, att upprätthålla en positiv känsla kring kampen mot HIV men samtidigt understryka allvaret i att deras vänner och älskade dör.

Jag älskade verkligen den här filmen. Dels för att det är en av de mest realistiska filmer jag sett, där betraktaren får se sånt som sällan visas på den vita duken, som exempelvis vad som händer med en kropp efter döden, eller det lite obekväma ögonblicket efter sex som ofta klipps bort. Men också för att den vågar vara politiskt. Som alltid med filmer som rör AIDS-vågen på 80- och 90-talet är det smärtsamt att se hur unga HBTQ-människor påverkades av att dem de älskade dog, en efter en, utan att de som satt på makten gjorde något. Till skillnad från exempelvis Torka aldrig tårar utan handskar lyfter också denna film fram andra utsatta, och ofta bortglömda, som narkomaner och prostituerade, samt verkligen understryker politikernas och storföretagens skuld till att så många dog.

Framförallt visar också filmen på makten i fysisk mobilisering. Genom att genomföra aktioner, demonstrera och tåga på gator och torg lyckades grupper som ACT UP vända folkopinionen, driva fram forskning kring nya läkemedel i kampen mot HIV. Kanske finns något av lära av idag, när mycket aktivism består av tomma ord om kärlek istället för att konfrontera de verkliga hoten som rasismen, sexismen och HBTQ-hatet i vårt samhälle. Att vi kanske vågar sticka ut hakan mer åt dem som bär skuld, som SD själva och de partier som validerar deras agenda, även om det kanske skaver och skapar dålig stämning.

Hur som helst en väldigt sevärd film!

2 torsdagstips

Häromdagen såg jag en sån himla bra och intressant dokumentär som jag var tvungen att tipsa om – nämligen We Margiela! 

We Margiela handlar om det mytomspunna modehuset Maison Martin Margiela som grundades i slutet av 80-talet av Jenny Meirens och Martin Margiela och hur de, i en tid då mode handlade om glamour och lyx, förändrade modevärlden med visningar på undergroundklubbar med streetcastade modeller, omarbetade vintageplagg och dekonstruerade siluetter. 

Så intressant att få veta mer om en av modevärldens mest anonyma ikoner, plus om kvinnan och affärspartnern vid han sida som gjorde allt möjligt. Finns att se på SVT Play här, men bara i ungefär en vecka till så skynda skynda innan det är för sent!

En annan kul grej är att jag blivit intervjuad av bostadsbolaget Blooc. Det var fina Franziska som tipsade om mig och jag pratar inredning, karriär och hur jag tror att framtidens bostadsmarknad kommer se ut! Finns att läsa här!

2 x dokumentärstips

Tänkte tipsa om 2 bra dokumentärer jag sett på sistone.

The Death and Life of Marsha P. Johnson
En av de mest intressenta dokumentärer jag sett på senare tid är denna, om transaktivisten Marsha P. Johnsons liv och död. I dokumentären får vi följa hennes vän, aktivisten Victoria Cruz, när hon försöker ta reda på vad som hände Johnson timmarna innan hennes kropp mystiskt dök upp i Hudsonfloden en morgon i början på 1990-talet. Ett fall som polisen avskrev som självmord men som av människor i hennes närhet misstänkte var mord.

Vad många inte vet är att Johnson var en av den moderna priderörelserna grundare, då hon och hennes vän Silvia Rivera stod i frontlinjen när HBTQ-samhället slog tillbaka mot polisens trakasserier vid Stonewall i New York 1969.

Senare, när Priderörelsen växte, togs den också över av vita medelklassbögar som kastade ut transpersoner ur kampen för sin egen normalisering och precis som så många gånger i Pridehistorien övergavs de som behövde rörelsen mest. Himla bra dokumentär i alla fall, om än väldigt tung, om en person (eller egentligen två med Rivera inräknat) som gav sitt liv åt HBTQ-kampen men som aldrig fick något tillbaka. Finns att se på Netflix här!

Born Rich: A Documentary on Children of the Insanely Rich
En gammal kollega till mig tipsade i somras om den här dokumentären om en grupp rika New York-kids. Dokumentären är filmad av en av deras kompisar (tänk er school project-aktigt försök till dokumentär med cringy voice over och svepande filmingar) men är ändå väldigt intressant inblick i en verklighet så långt bortom ens egen. I och med att den som filmar är en av de egna får en komma väldigt nära inpå personerna som dokumentären kretsar kring. En av dessa är en ung Ivanka Trump, vilket ju såklart är extra intressant just nu. Finns att se här!

2 tisdagstips

Häromveckan såg jag dokumentären The first monday in May som handlar om arbetet fram till Metgalan och utställningen China; through the looking glass på The Met år 2015. I dokumentären från vi följa Anna Wintour och Andrew Bolton från idéstadiet fram tills utställningens premiär i maj, varvat med historien kring Metropolitanmuseets kostyminstitut och den ständigt återkommande diskussionen kring huruvida mode är konst eller inte.

Dokumentären tar också upp frågan om orientalism, västvärldens syn på öst och kulturell appropriering och visar smärtsamt tydligt hur mycket modevärlden har kvar att jobba på inom dessa områden. Det är tråkigt att se hur en sådan makthavare inom mode som Anna Wintours faktiskt är inte alls reflekterar över modets roll i rasistiska strukturer utan bara viftar bort med ord som ”fantasier” och ”drömmar”. Tyvärr tycker jag att just denna fråga får alldeles för liten plats i The first monday in May, men väldigt intressant dokumentär oavsett. Finns att se på SVT Play, men bara i 3 dagar till, så skynda skynda!

Tips nummer två ramlade jag över för några veckor sedan, innan serietsunamin med Orange is the new black och House of cards tog över Netflix, nämligen detta guldkorn till serie – Dear white people. I denna briljanta serie avverkas och utmanas frågor om rasism och fördomar på löpande band och som tittare får en följa en grupp svarta studenter vid ett Ivy League-universitet och hur de navigerar genom sin vardag. Lärorik utan att vara uppläxande, oerhört viktig och bitvis tung, men bra och i vissa fall ögonöppnande som ger en större förståelse för hur det är att vara svart i USA. Tycker att alla borde se den. Finns på Netflix!

SparaSpara