Italien del V – Positano, en lunchrepris & den sista solnedgången

Hej på er! Idag åker jag tillbaka till Stockholm efter en sista semestertripp till Umeå. Har verkligen försökt att vila de här sista dagarna, för nu känns det som att när vårt flyg landar på Arlanda så landar det också rakt tillbaka i verkligheten. Imorgon börjar jag jobba, och Magnus med, fast på ett nytt jobb. Med kontorstider och lediga helger, så för första gången kommer vi att vara synkade i vår ledighet. Känns fint och bra. Ser väldigt mycket fram emot den här hösten.

Tänkte att vi kollar på den näst sista dagen i Italien. Har en del bilder kvar, både därifrån, från vår Skånetripp och några dagar här i Sommarstockholm, men jag tänker att vi lika gärna kan låta sommaren få hänga kvar lite, trots att jag börjar jobba imorgon. För än är det inte höst, trots allas hemkomst från festivaler, Gotland och semesterresor och gud vet vad. Vi har fortfarande några veckors värme och sol kvar innan löven börjar falla och kylan återvänder.

I alla fall, efter frukost (croissant och espresso som vanligt) hoppade vi på vår moppe igen och gav oss ut på vägarna. Vi insåg ju vilken lyx det var att kunna åka var som helst, så vi hade bestämt oss för att förlänga hyrandet ytterligare en dag.

Efter lite felkörning och ev någon trafikförseelse (hehe), började vi åka tvärsöver Sorrentohalvön för att utforska kusten på andra sidan. En knapp halvtimme senare byttes kringelkrokiga bergsvägar mot havsutsikt.

Och strax efter det var vi framme vid Amalfi drive, den bilväg som går längs Amalfikusten.

Var helt mållös av utsikten, som vid varje krök blev mer och mer häpnadsväckande. På riktigt, hur kan ett land se ut så här?

Har nog aldrig åkt på en vackrare väg, och inte heller på en mer obehaglig. Snäva kurvor, bergsväggar åt ena sidan och gassande sol från det öppna havet åt den andra. Kändes lite som att det var bäddat för en olycka, och mycket riktigt, på grund av ovan nämnda, plus oljig asfalt och en hård inbromsning av bilen framför oss, resulterade resan i lite skrapsår, både på moppe och ben.

Så lite skärrade, men ändå rätt okej, nådde vi till slut fram till utflyktens mål – Positano.

Det vill säga den kanske mest vykortiga staden av alla städer, med färgglada hus som klättrade upp på bergsväggarna.

Vi parkerade moppen och började vandra ner mot stranden i den 30-gradiga värmen.

Som var knökfull men såklart väldigt idyllisk. Blev liksom helt matt över hur vackert allt var.

Vi slog oss ned på brännheta småstenar, badade lite och läste. Jag var inne på bok nummer två för semestern, Ett litet liv, som några av er kommenterat att jag borde sparat till sist men som jag inte kunde hålla mig ifrån. Så fruktansvärt stark bok, fick då och då ta pauser för att ens liksom orka ta in allt.

Sedan, efter några timmar, när det började närma sig lunchtid, kände vi att vi upplevt det vi velat av Positano. Det kändes ju mångt och mycket som lite av en kuliss, som när en väl sett det så har en sett det som går att se. Så vi vandrade upp för trapporna tillbaka till där vår moppe stod parkerad.

Och så började vi försöka leta oss uppåt de slingrande smala vägarna upp.

Tills människorna på stranden var små som myror och vi kom upp på Amalfi drive igen.

Sedan lämnade vi Amalfikusten och vände vi tillbaka mot Sorrento.

En stund senare var vi tillbaka i vår favorithamn igen, Marina Grande.

Och slog oss ned på O’Puledrone (igen) för att äta lunch.

Brukar sällan gå tillbaka till samma ställe två gånger på en och samma semester, men varken jag eller Magnus hade kunnat släppa vongolen vi ätit vår första kväll, så ännu en sådan fick det bli.

Sedan hoppade vi på moppen igen.

Och åkte till stranden. Samma som dagen innan, fast denna gång skippade vi lagunen och lade oss direkt på klipporna vid havet.

Vi solade och badade, hoppade lite från klipporna och läste.

Flyttade runt lite då och då för att anpassa oss efter solen och skuggorna den lämnade efter sig när den förflyttade sig över himlen.

Och så fortskred resten av eftermiddagen. Med korta avbrott för bad och utforskande av de vassa klipporna såklart.

Vilket resulterade både skrapsår och saltigt hår.

Hade kunnat stanna där för evigt, men vår moppe skulle lämnas igen och vi skulle äta middag, så vi föste ihop vårt pick och pack och lämnade klipporna.

Och så åkte vi tillbaka på den slingriga vägarna mot Sorrento en sista gång.

När vi var tillbaka i lägenheten stod solen lågt på himlen.

Och ljuset låg gyllene över havet. Vi var tvungna att stå kvar ett tag och titta, försöka fånga ett mentalt utsnitt att spara till de mörka vintermånaderna.

Sedan gick vi en trapp ned till restaurangen i samma hus som vår lägenhet som vi fått rekommenderade, men som serverade överkokt gnocchi till mig och äggstannig pasta till Magnus. Trist.

Men fin utsikt hade de i alla fall, med panoramafönster ut över marinan.

Men det hade ju vi också, så vi gick upp och satte oss på vår balkong. Dukade upp parmesan, oliver och lemonad.

Och spelade vändtia.

Tills solen gått ner och vi nästan somnat sittande. Slut på italiendag.

Fler inlägg från Italien
Italien del I – Väntan, vyer & livets vongole
Italien del II – En torsdag som började taffligt men som slutade på topp
Italien del III – Slingrande vägar & skymda stenstränder
Italien del IV – Fiordo di Crapolla, tusen trappsteg & en tryffelpasta

Med Amanda på Vina

Hej! Jag kom på häromdagen att jag hade ett inlägg som låg i utkasthögen från tidigare i somras, då Amanda var i Stockholm över helgen och vi träffades på Vina.

Hon var nyss hemkommen från nästan ett halvår i Australien, och vi hade massor att catcha upp på. Bland annat att hon sökt utbildning i höst, grafisk design i Malmö och som hon nu kommit in på. Så himla kul att hon, Saga (som redan bor där) och vår kompis Nellie (som också kommit in på en utbildning) från och med i höst kommer att bo i Malmö, en av mina absoluta favoritstäder.

Vi delade på en flaska vin och en snacksbricka med ostar, chark och oliver och snackade om Australien, Stockholm, hur mycket vi vill åka till Japan och om framtiden. Att plugga och hur en hittar det en vill göra i livet, och om det ens är möjligt att veta. Amanda alltså, kanske den klokaste människan jag vet. Känner mig alltid så mycket smartare och gladare när jag träffat henne.

Men så blev det kväll, och Amanda skulle tillbaka till släktingen hon bodde hos och vi begav oss hemåt. Och med det så var den Julikvällen slut.

En semesterfredag i Österlen – sol, bad & sommarmat

Vi pausar Italieninläggen lite och kollar på något annat semestrigt –  nämligen förra fredagen, då vi var i Skåne! På Mirandas lantställe, mitt bland rapsfälten i Österlen.

Hej från en morgontrött Magnus, som precis som jag vaknat halv sex på morgonen för att hinna med morgonflyget ner.

Och hej från Tussi, som mestadels levde livet bland rapsen men som då och då tittade fram och hälsade på oss.

När vi ätit frukost var det dags att carpa soldagen, den första på typ hela sommaren berättade Miranda och Mattias, som varit i Skåne hela semestern. Så vi hoppade in i bilen, åkte förbi fler rapsfält och vetefält och gårdar och gods.

Hela vägen hit, till stranden!

Sandhammaren närmare bestämt. Att det ens kan finnas så här fina platser i Sverige?

Vi slog oss ned vid en dyn i den ljumna sanden.

The hostess with the mostess – Miranda!

Och Magnus, som var semestersnygg som vanlig.

Sedan spenderade vi hela förmiddagen i solen. Solade, badade, kollade på folk som flög drake (så himla filmiskt ändå) och byggde små stilleben i sanden av torkad tång och drivved.

Magnus och Mattias spelade strandtennis, och så pratade vi om att hur sjukt det är att Sverige har så många olika fantastiska miljöer och landskap, från Skånes rapsfält och stränder, till Gotlands klippor och de norrländska skogarna. Hade vi bara haft ett varmare och mer stabilt väder hade vi nog aldrig behövt åka någon annanstans på semestern sa Mattias, och så är det nog.

Efter några timmar gick jag och Magnus på en liten upptäcksfärd, mest för att värma oss lite efter att ha badat i det iskalla vattnet och dropptorkat i de svala vindarna några gånger för mycket.

Vi gick bland knähögt gräs, livbojar och folk som låg och solade i vindskyddade gropar. Sade hela tiden “har du sett Magnus?” och “hur fint??”.

Sedan vände vi ner mot stranden och promenerade tillbaka igen.

För klockan var dags för lunch, så vi hoppade in i bilen igen.

Och åkte till Fritidsbaren.

Vi satte oss uppe på deras balkong och väntade in mat.

Vissa mer hangry än andra:)

Jag åt en silltallrik, för det gör en tyvärr alldeles för sällan. Min bästa variant är med aubergine-sill och senapsås, som jag bloggat om här!

Och sedan hoppade vi in bilen igen och åkte in till Ystad för göra lite ärenden. Mattias skulle köpa ny sommarbok t ex.

Och jag passade på att kolla runt bland de färgglada husen i de små gränderna i stan.

När vi kom tillbaka hade kvällsljuset börjat lägga sig över huset om landskapet runtomkring, och allt var om möjligt ännu finare än tidigare. Kände liksom att hela min själ bara njöt.

Min skånepåg <3

Och sedan, medan Mirandas morbror och hans sambo gjorde i ordning middag spelade vi dart och kubb med Mirandas småkusiner och försökte locka in Tusse och Tiger från rapsfälten.

En glad kubbsegrare.

Och när solen börjat klättra ännu lägre ner på himlen och det börjat bli kyligt i luften, gick vi in och hjälpte till att göra i ordning.

Och så dukade vi upp i vardagsrummet. Mirandas morbrors sambo hade gjort så himla goda zucchinibiffar, med morot och fetaost, som jag tänkt ge mig i kast med att återskapa själv. Delar med mig av recept om jag lyckas!

Sedan åt vi middag, pratade och spelade sällskapsspel resten av kvällen, medan solen gick ned bortom rapsfälten i horisonten.

Slut på en himla bra fredag i Österlen.

Italien del IV – Fiordo di Crapolla, tusen trappsteg & en tryffelpasta

Vi fortsätter med fredagen i Italien. Efter att vi lämnat strandstopp nummer två för dagen, hoppade vi på moppen och gav oss ut på de slingriga bergsvägarna igen.

Denna gång till byn Torca, där vi parkerade moppen utanför en liten kiosk och började följa skyltarna mot dagens tredje strand.

Som tur var hade solen börjat leta sig från himlen, men det var ändå varmt, och efter ca 20 minuters promenad lämnade vi husen bakom oss och fick syn på havet. Långt där nere låg den, Fiordo di Crapolla.

“Vad har du tvingat med mig på?”

Vi fortsatte vandra. Ned för steniga stigar.

Och över porlande bäckar.

Och till slut kom vi ut ur skogen och såg havet framför oss.

Och efter att vi rundat den sista kröken…

… Möttes vi av detta!

Liksom ärligt? Italien? Vad görs? Kan ha varit det vackraste jag sett.

Vi fortsatte vandra, nu utan skydd från träden så i direkt solljus. 700 trappsteg kvar hintade en liten målad sten om.

Hela tiden hörde vi rasslet av ödlor som sprang och gömde sig i gräset efter att ha legat och värmt sig på stenarna vi vandrade över.

Efter en stund åkte tröjorna av.

Men vi blev ändå varmare och varmare.

Till slut passerade vi dock en krök och fick äntligen lite skugga.

Åt ena hållet låg berget som vi nyss vandrat på men som nu skymde solen.

Och åt andra hållet låg stranden som vi äntligen var framme vid.

Var så slut av värmen samt 1000+ trappsteg att jag skakade, och varannan bild jag tog blev helt suddig.

Men! Vi var framme! Vid stranden, med runda och mjuka stenar och med hus insprängda i berget som är kvarlevor från den gamla romerska fiskeby som en gång låg här.

Vi skyndade att hoppa i vattnet, som var kristallklart och svalt.

Och sedan satt vi vid strandkanten och tittade ut mot havet, där båtar då och då passerade.

Och upp mot klipporna som tornade upp bakom oss.

Var helt tom på ord. Så fruktansvärt vackert bara. Och helt folktomt förutom oss, ett engelskt par och en italiensk fiskare som kom snorklande in från havet och klev upp och satte sig vid en av stugorna.

Sedan badade vi lite till, för att undkomma getingarna som börjat cirkulera kring oss, men lyckades bränna mig på en manet vilket kändes som ett sign att vi skulle börja bege oss tillbaka.

Så vi packade ihop våra grejer.

Vinkade hejdå till stranden.

Och vandrade upp för stigen igen.

Vi stannade till vid kapellet som låg vid stigens början.

Och kollade lite på utsikten och pratade om hur nice det hade varit att ha en yatch här. Allt för att skjuta upp själva vandringen tillbaka.

Men till slut var det dags, så vi började. Solen hade försvunnit bakom bergen, så var inte lika fruktansvärt varmt som på vägen ned, men krävdes ändå någon vilopaus.

Och en till.

Och en till.

Men till slut kom vi fram till kröken som vi passerat på vägen ner och som innebar att det nu bara vara skogsstigar kvar.

Och så gick vi och gick vi. I tystnad. Det enda som hördes var ljudet av vårt flåsande, syrsorna i gräset runtomkring och den italienska radion från huset uppe på kullen som dånade ut över dalen.

Och till slut nådde vi bebyggelse igen, lagom till att solen stod som lägst och kastade ett gyllene ljus över citronträden och vinrankorna runtomkring oss. Förstår ej hur ett land kan vara så vackert.

Efter att vi köpt vatten på kiosken där vi parkerat vår moppe (och hon som jobbat där frågat oss om vi kommit från Crapolla. “I can see that” sade hon) började vi den långa vägen över berget tillbaka till Sorrento igen.

Passerade helt sjuka vyer på vägen, över kusten och Capri i havet utanför.

Och sedan var vi framme i Sorrento, där solen precis var på väg ned och där badstränderna stängt igen för dagen.

Och så satte vi oss på en restaurang, med intorkat svett och möra i kroppen.

Och köpte in friterade zucchiniblommor och Caprese, som Magnus (aka caprese-expert) utnämnde till resans bästa. Han åt minst en varje dag så om någon borde veta så är det ju han.

Och så avslutade vi kvällen med varsin tryffelpasta, med så mycket tryffel att pastan knappt syntes därunder. Bra avslut på en bra dag.

Fler inlägg från Italien
Italien del I – Väntan, vyer & livets vongole
Italien del II – En torsdag som började taffligt men som slutade på topp
Italien del III – Slingrande vägar & skymda stenstränder
Italien del V – Positano, en lunchrepris & den sista solnedgången