Borta hos Strage

För ett tag sedan var Radar på Depeche Mode-konsert tillsammans med Fredrik Strage, Tella Viv och Dolores Haze i samarbete med Neuw Denim. Kort därefter blev vi bjudna hem till Fredrik Strage. Vår gästskribent Hugo Blomqvist, som av vänner länge kallats “Strauge”, besökte Fredrik en tisdag för en intervju. Detta är hans text från det dubbelsinniga mötet.

Den här artikeln är sponsrad av NEUW.

Ibland är man utanför sitt element, det händer oftast när det finns en uppgift som man aldrig stått inför. En uppgift som inblandar något man egentligen inte har kompetens att genomföra, som samtidigt rör något man inte har någon aning om. Exempel: att bistå världens bästa kirurg med en bypassoperation, eller att intervjua Fredrik Strage om Depeche Mode.

Jag har nu gett mig på det senare. Det är inte mer än passande då jag har under många år fått höra att jag både ser ut och låter som Fredrik. Jag ska inte ljuga och säga att jag tvekade det minsta inför det, men när jag klev in i Fredriks hem för att ställa frågor om Depeche Mode, kändes det ändå nervöst.

Vi gick hem till Fredrik efter jobbet. Jag såg mig omkring och försökte lagra så många mentala bilder som möjligt. En hårddisk som gick på högvarv. Skivsamlingen, de många teckningarna som vittnade om ett stort intresse för Dolly Style från någon av familjens medlemmar och slutligen de många Depeche Mode-referenser. Efter ett kort mellanmål med Fredriks son var det dags. Dags för en intervju om något jag kan väldigt lite om, med en person som kan allt.

Låt oss börja. Depeche Mode, hur var konserten på Friends?
– Den var bra. Det var bättre än när de var här sist. På något vis kändes helheten mindre än summan av delarna den här gången. För om jag zoomar in på olika ögonblick hittar jag massor av små detaljer som jag tyckte var fantastiska. Massor av låtar som jag velat höra länge, och första timmen var framförallt bra. Här tar ett Fredrik ett djupt andetag och blicken går från mig till ett avlägset hörn i rummet. Sen var finalen kanske lite väl flåsig. ”Kom igen nu allihopa!”. Det var för arenakonsert-hurtigt för att jag skulle bli berörd. Jag är väldigt trött på deras stora hits och ännu tröttare på Personal Jesus.

Fredrik skrattar och fortsätter att berätta att han är trött på Dave Gahans sätt att sjunga Personal Jesus. Att han inte sjunger Personal Jesus, utan snarare “Pussynal” Jesus. Det märks att det är något Fredrik ägnat en hel del tankar. 
– Jag vet inte varför han gör det. Jag har till och med gått igenom gamla liveinspelningar med Depeche Mode för att försöka ta reda på när det faktiskt började. Det började redan på 90-talet, runt 97, 98. Jag stör mig på det, men jag vet inte varför. Han har ju faktiskt rätt att uttala det hur han vill.

Avslutade de med Personal Jesus?
– Ja och med “I feel you”. Dessutom hade bandet bestämt sig för att göra en cover på David Bowies ”Heroes”. Jag begriper inte varför de ska göra en cover av en extremt uttjatad Bowie-låt när de har en sådan otrolig sångkatalog själva. Jag tror att David Gahan blev väldigt ledsen när Bowie dog. Det var också första låten Gahan sjöng när han träffade resten av medlemmarna i Depeche Mode. Det känns lite som att de knyter ihop säcken, nästan som ett tecken på att de ska lägga av tycker jag. Men jag begriper det ändå inte. Om de gillar Bowie så kan de hitta en mer intressant låt.

Konserten var väldigt publiktillvänd, och det är klart att alla som var där älskade det. Alla jag pratade med sa ”Åh det var inte så bra i början men det blev ändå bra sedan när alla hits kom”. Fredrik skakar på huvudet. Det är femtonde gången jag ser dem. De har så många fantastiska låtar som aldrig spelats live men Depeche Mode är väldigt fantasilösa. De tar inga risker alls när de planerar sina låtlistor.

Alla kläder från Neuw, skor från Dr.Martens

Under konserten hade Neuw sett till att vi hade möjlighet att ge bort en meet-and-greet plats, vilken i slutändan tillföll Fredriks vän, den så kallade “Depeche-Andreas”. Konserten på Friends blev hans 25e konsert med Depeche Mode. Fredrik berättar att Andreas, supernervöst men bestämt, klampade fram till Dave Gahan och utbrast: “You’re my soul brother!!!!”

– Han lovebombade dem så hårt att alla i bandet blev smått generade. Till saken hör också att Depeche Mode är ganska korta medan Andreas är nästan två meter lång. Det såg roligt ut när han kramade Martin Gore på bilden.

Fredrik fortsätter och beskriver att Andreas befann sig i någon slags extatisk koma efter idolträffen. Först satte han sig på en stol och grät ut lite. Sedan försökte Fredrik och hans vänner få kontakt med honom, men utan framgång.

Fredrik tillsammans med Depeche-Andreas framför Depeche Modes första skivomslag. Bilden är tagen av Krichan Wihlborg.

– Vi hade “golden circle”-biljetter, och dessutom skjuts med buss in till stan igen. Jag försökte berätta det för honom men han kopplade inte. Jag hade också berättat för honom att han kunde ta pendeln, och han visste var pendeln gick ifrån. Han hade ett extremt känslosvall och kunde inte greppa att han hade ett busskort. Det slutade med att han tog en taxi för 600 kronor in till stan. Nu mår han dock bra.

I den stämningen blir jag påmind om min ålder. Jag känner mig väldigt trött, gammal och förbrukad.

Hur är det med ditt egna Depeche-intresse?
– För mig är Depeche Mode det där nyckelbandet som alla mina vänner gillade under högstadiet och i gymnasiet. Alla gillade Depeche Mode. När jag går på konserterna nu är det lika mycket klassåterträff som konsert. I fredags träffade jag Johan från Nässjö, vi gick i samma klass 1979 till 1981 och vi har egentligen inte setts sedan dess. Massor av gamla klasskompisar som jag bara ser på Depeche Modes konserter dyker upp. Vi blir som 40-talister som går på Rolling Stones. I den stämningen blir jag påmind om min ålder. Jag känner mig väldigt trött, gammal och förbrukad. Kanske är det därför jag anstränger mig för att vara kritisk och inte så lättköpt när jag ser Depeche. Men även jag står där några stunder och skriker ”Åh världens bästa band!” men jag försöker ändå tänka att det är lite väl trött. De är ju närmare 60 än 50 nu. Men fine. De är väldigt bra med tanke på hur dåliga andra band är när de hållit på så länge.

Fredrik berättar att Depeche Mode inte var de första artisterna han älskade, men att det var bandet som fick störst inflytande på honom och hans yrkesval.
– Första gången jag såg dem var 1988 på Hovet med ett hårt syntband som förband: Nitzer Ebb, som vi nästan trodde var någon sorts fascister. Det var egentligen så jag kom igång med mitt skrivande. Det var genom fanzinet [tidning av fans för fans] ”New Life”, döpt efter Depeche Modes andra singel.  Redaktören där startade senare tidningen Pop, Sebastian Stebe hette han. Hade det inte varit för fanzinet så hade jag inte kommit in på Pop och om det inte varit för Pop hade jag inte gjort det gör idag. Det är märkligt hur sådana ögonblick kan avgöra, när du ser något som du bara måste bli en del av för att det är så coolt.

Är det rättvist att få kalla dig Depechenörd?

– Ja det tror jag väl, säger Fredrik och pausar en stund. Jag antar det. Depechenörd för mig är däremot de som har 126 exemplar av ett album, en person som kan ta fram CD-skivorna och visa hur plasten längst in skiljer sig mellan olika utgåvor. Det tycker jag är nördnivå. Depeche-Andreas är däremot annorlunda. Han är en mer känslosam nörd. Han stör sig på samlarnördarna. För de kan inte svara på vilken deras favoritlåt är på en viss skiva. För dem handlar inte längre om kärleken till musiken utan olika nyanser av plast.

Fredrik fortsätter och säger att han antar att han har ett väldigt nördigt intresse i det mesta. Han säger att något som kan irritera honom är när hans Depechevänner säger att de inte tyckte om senaste skivan först, men att de älskade den efter att ha lyssnat på den 30 gånger. Han ställer sig upp och fortsätter

– De säger alltid “det är skönt att Depeche Mode fortfarande levererar, det görs ingen bra musik nuförtiden”. Det görs ju mer bra musik idag än förut, och folk som påstår något annat är fullkomligt ute och cyklar. Det är bara lite svårare att hitta den.

Hur hittar du ny musik?

– Jag läser väldigt många musikmagasin på nätet. Det finns sajter för allt. Jag brukar också titta på YouTube och klicka mig vidare. Det folk i min ålder menar när det säger att det inte görs lika bra musik nuförtiden, så syftar de oftast på bra fullängdsalbum. Det kan jag hålla med om, jag har svårare att hitta fulländade album nu än förr. Albumtänket har försvunnit. Jag tycker inte att albumen komponeras lika snyggt längre, men jag hittar fortfarande fantastiska singlar.

Om vi går tillbaka till Depeche – har du något minne eller fakta som inte så många känner till?

– Det nördigaste jag har gjort är att jag blev kär i en tjej bara för att hon hade samma strumpbyxor som Martin Gore hade när Depeche spelade på Hovet 1988. Om du googlar det så ser du att han hade ett par svartvitrandiga strumpbyxor med breda ränder, ett par Dr. Martens och kedjor över bar överkropp. Hon i skolan hade exakt samma strumpbyxor.

Ledde det till något?

– Nej. Hon gillade Marie Fredriksson och jag fattar inte varför. Det var en ren slump att hon hade samma strumpbyxor. Nu i efterhand kan man fråga sig hur jag kunde känna attraktion till någon som gillar Marie Fredriksson, det är ju helt onaturligt. Det ledde absolut ingenstans.

Om man då befinnner sig på andra sidan spektrumet, från dig sett, till Depeche Mode. Var börjar man någonstans? Inte Post-Alan Wilder antar jag? (Alan Wilder var keyboardist och arrangör i bandet, men hoppade av i mitten på nittiotalet). 

– Faktum är att jag ändå tror att jag skulle börja med ett Post-Alan Wilder album, ”Ultra”. Jag tycker inte att det är den bästa skivan, men just nu är den 20 år gammal, och saker som är 20 år gamla brukar kännas rätt nya. Det är någon trendmekanism som får 20-åriga saker att kännas aktuella igen. Nu är albumet exakt 20 år gammalt och trots att det inte innehåller de bästa Depeche-låtarna så har det ett sound som känns nytt och fräscht.

Så man kan passa på att lyssna på det nu, iförd chokers? 

Fredrik skrattar och svarar
– Precis! Albumet innehåller en ballad som heter ”The bottom line” som är en av mina absoluta favoriter. Där Martin Gore verkligen, för en gångs skull, lyckades skriva något som var lika bra som Leonard Cohen, som är hans absoluta idol.

Har du något absolut Depeche-favoritalbum och låt? Tänk dig öde ö-scenariot, vilket album skulle det bli?

– Jag är rädd att det inte skulle bli ett Depeche Mode album, säger han och skrattar. Dom är jätteviktiga men inte nödvändigtvis mitt favoritband. De är däremot bandet som jag följt med störst intresse under längst tid. Om jag bara får ta med ett Depeche Album så skulle jag ta med ‘Black Celebration’ och om det var en låt så skulle jag välja ‘Photographic’ eller ‘Fly on the windscreen’.

Om det inte var Depeche då?

– Det album som har påverkat mig mest är Velvet Undergrounds första album med Andy Warhol-bananen på. Den hörde jag för första gången i trean på gymnasiet. Det är en väldigt gnisslig och samtidigt harmonisk skiva som handlar om väldigt mörka saker. Den skivan är nu snart 50 år gammal.

Han forsätter och säger att om det inte var den så hade det varit antingen en Best Of-skiva med Nancy Sinatra och Lee Hazlewood, som han också är helt fäst vid. Eller The Shangri-Las, en klassisk girlgroup från 60-talet. “Jag älskar popmusik som är förrädiskt sockersöt!”, säger Fredrik och vi konstaterar att det antagligen är därför som både Little Jinder och Dolly Style rankas högt hos honom.

Om vi lämnar Depeche och avslutar med något helt annat; du har ju gått och blivit en del av Poddsverige. Hur är det där?

– Jag är häpen att någon överhuvudtaget lyssnar. Jag var antagligen sist i hela världen med att starta en podcast. Jag var sist på Twitter och sist på Facebook också. Jag trodde inte att det skulle vara kul att vara där [Poddsverige]. Jag är rätt nöjd med det, och eftersom vi har jobbat med Lejon Media har vi haft mycket duktiga fotografer här. Det blir väldigt snyggt med de här svartvita bilderna. Det har varit överraskande roligt och jag fortsätter gärna!

Med det avslutades intervjun med en pratstund om allt och inget samt ett par bilder för att föreviga mitt andra ögonblick med honom. Han vars avbild några tycker att jag är skapad efter. Det var en ära att vara borta hos Strage. Strauge out.

Det här är den tredje delen i en serie av fyra tillsammans med Neuw Denim.

Foto: Sara Dehlin
Text: Hugo Blomqvist
Produktionsledning och redaktör: Hanna Bergström