I’m still a mod, I’ll always be a mod, you can bury me a mod – Paul Weller

Subkulturer definieras kortfattat som mindre grupper av människor vilka upplever samhörighet inom gruppen och åtskillnad gentemot andra människor genom att de delar liknande kultursmak, exempelvis gällande mode eller musik. Ett varumärke som haft en betydelsefull roll för de båda och som funnits med genom en mängd olika subkulturer är Dr. Martens. Tillsammans ska vi i en serie om fyra delar dyka lite djupare i fyra subkulturer. Först ut är Mods där vi pratar med Sven och Daniel Hallberg om musik, genredöden och subkulturernas överlevnadschanser.

Den här artikeln är sponsrad av Dr. Martens

Vi ses klockan nio en lördag-morgon mitt i november. Det är tidigt och kallt, men himlen är blå och dagen härlig. Daniel ringer mig för att lokalisera dem i det industriliknande området i Västberga där studion vi ska fota i ligger. De anländer och hälsar glatt på alla och vi börjar direkt sätta igång med hår och styling.

Daniel Hallberg jobbar som AD på reklambyrån King, men är kanske mer välkänd från sina ironiska filmer på Instagram. Eller kanske som PR-konsulten i Ruben Östlunds The Square. Sven Hallberg, Daniels pappa, är en radioprofil och jobbar bland annat med Mix megapol, Rockklassiker och NRJ. Sven hade kunnat komma undan även utan styling i sin blå Fred Perry jacka och slitna docs. Modkulturen kom första gången under sent 50-tal i London. Subkulturen som fokuserar på musik och mode startade med en mindre grupp välklädda engelsmän som kallades för modernister då de lyssnade på modern jazz. Den spred sig överallt i Storbritannien, men tog sig genom det större genombrottet under 70-talet också till andra länder och finns än idag kvar. Jag frågar Sven hur allt började för honom.

– Jag tror inte att jag personligen hade definierat modkulturen som något för mig förrän långt senare än dess första starka genomslag på 70-talet. Jag kom i kontakt med kulturen tidigare på olika sätt, bland annat genom “acid jazz” som kom i slutet av 80-talet och är sprunget ur en modkultur. Med denna musiksen, och även med personer som modikonen Paul Weller, spred sig modkulturen ännu mer. Jag jobbade tidigt under 90-tal på Z-TV och fick ett samarbete med Nitty Gritty som var en modbutik i gamla stan. De sålde bara mod-relaterade prylar. Jag minns att de sålde en massa Dr. Martens till alla turistande finnar. Jag fick en kostym därifrån som var en av de senare, smala kostymerna. Det gick ju från lösa kostymer till de väldigt tighta och jag började känna in den stilen.

Daniel – kavaj: stylistens privata, byxor: vintage Canali, skjorta och slips: Eton, skor: Dr.Martens 3-eye shoe 1461 Black
Sven – kavaj och byxa: Svens privata, skjorta: Eton, skor: Dr.Martens Adrian Loafer

Jag fann mig själv i det. Jag gillar att köra scooter, gillar soul och gillar klädstilen.

Sven fortsätter och berättar om ett tydligt minne av hur intresset verkligen började.
– Jag var på en musikgala i Tullinge som heter Lollipop. Jag var backstage där med en massa skivbolag och så kom en kille som hette Fredrik Ekander. Han är supermod och kom inglidande på sin vespa som var full med kråm, strålkastare och speglar. Han var klädd i kostym och jag blev helt tagen. Han är verkligen THE mod-father i Stockholm och var en klassisk 70-tals mods. På den tiden tror jag att han var på Sony Music i London faktiskt, men han har varit mycket i Sverige också. När jag såg han och hans stil när han kom körandes såg jag helheten och tänkte att det var så jävla snyggt. “Det där är ju jag!”, tänkte jag. Jag gillar att köra scooter, gillar soul och gillar klädstilen. För mig har det handlat om att hitta en grundgarderob, eller en grundstil på något sätt. Även om det senare har färgat av sig på exempelvis val av möbler och dylikt också.

Modkulturen är ju tydligt förenad med musik, vad lyssnar du på?
– Jag lyssnar mycket på soul och har gjort det sedan jag började lyssna i början på 70-talet. Det var en kompis som introducerade det för mig. Fram till 70-talet fanns det ju bara P1, P2 och P3 och där spelades ingen svart musik, ingen disco eller soul. Därför hittade vi musiken på Radio Luxemburg eller på diskotek och började lyssna på The Temptations, Marvin Gave och så vidare. Den musiken har jag haft med mig hela tiden. Om man ska beskriva den musik som förknippats med modkulturen är det nog svart musik, eller vita engelsmän som försökte spela svart musik. Exempelvis Small Faces, The Beatles och The Kinks, de försökte göra covers på svart musik som då blev någon slags pop.

Fasching brukar ha en del Northern Soul kvällar, men jag frågar Sven om det finns några andra scener kvar för modkulturen i Stockholm idag. Han berättar att han själv körde lite modklubbar tidigare. Han spelade en hel del på en som hette 5:15, vilket från början är en The Who-låt. De körde klubben på lite olika ställen under ca 2–3 år. Sven fortsätter och säger att det fanns, och i viss utsträckning fortfarande finns, en scen som främst består av medelålders män, men också givetvis en del kvinnor som tidigare har varit mods och behållit stilen. Till viss del fylldes det på av 25-åringar, men Sven säger att de numer är väldigt få. När man har en modsklubb i Stockholm kommer också skinheads, scooterboys och annat folk från andra kringkulturer. Sven är snabb på att inflika “alltså riktiga skinheads, sköna. Inga nazister!”.

Daniel – kavaj: stylistens privata, skjorta och slips: Eton

fan, det här är en rätt döende kultur

Jag har också läst att det finns en vespaklubb kvar i Stockholm med regelbundna träffar?
– Ja det finns. Vi hade en som hette Stockholm Mods Scooter Club. Det var för ca fyra år sedan. Vi höll på med den i typ fem år, körde scooter och hade klubbar. Vi gjorde utflykter till Gotland och det snackades alltid om en resa till Brighton som aldrig blev av. Det finns också andra nu. Jag var på en scooter-träff nu i våras och när jag gick där och kollade på alla medelålders gubbar i för trånga Ben Sherman-skjortor med kulmage kände jag att fan, det här är en rätt döende kultur. Det kändes inte så skönt. Jag vet inte om jag vill vara en del av det där nu, gå omkring och sparka på däck och tala om de goda tiderna som varit. Jag gillar inte när saker och ting blir begränsade, eller när de stannar i utveckling.

Det känns ju till viss del som att det har gjort det, även om det finns några krigare kvar?
– Ja men de finns ju, framförallt i England som har varit någon sorts avstamp, eller plattform för modkulturen. Miles Kane ser jävligt bra ut och gör lite ny musik. Går man in på related artists på Spotify ser man att det ändå finns en modkultur kvar. Det jag tycker är så roligt med subkulturer är när det blir elitistiskt och när subtila symboler gör att man kan läsa av varandra. 99% har kanske exempelvis inte har en aning om vad det är för märke på en t-shirt, men det skiter man givetvis i. De gånger det faktiskt händer att någon känner till det uppstår en gemenskap och en känsla av tillhörighet. Det sa faktiskt Henrik Schyffert till mig på Strix television en gång “jag är så jävla impad av att du går omkring i kläder som ingen på det här företag har en aning om vad det är för något, men du går omkring och är nöjd!”.

Daniel – kostym: Ritz Second Hand, Skjorta och slips: Eton. Sven – kostym, solglasögon och klocka: modellens egna, skjorta: Eton.

När man generellt tycker att alla som inte är mainstream – läs tråkiga – och som inte konsumerar vanlig falcon-öl är hipsters blir jag irriterad.

Vissa kritiker hävdar att hipsterismen innebär slutet på alla subkulturer som vi tidigare känt till dem, då alla olika subkulturella genres har förpassats in under benämningen hipster av rent slarv. Jag frågar Daniel och Sven vad de tror om det. Daniel svarar snabbt att han ändå förstår den tanken och att han är trött på det slarvet. Att alla som försöker anstränga sig plötsligt har kommit att kallas för hipster. Han menar att man kastar ur sig att en 20-åring med 60-tals frisyr bara är en hipster på Söder eller dylikt, och att detta endast kommer av okunskap och bristande engagemang.

– Det jag tycker är förargligt med hipsterstämpeln är att det har fått en negativ klang och blivit ett skällsord. Jag tycker att definition av hipster ju egentligen är positiv: någon som är nyfiken på utveckling och något som vill testa nya grejer. Någon som vill föra kulturer framåt, eller alternativt hylla tidigare kulturer. Jag förstår att man kan driva med det, allra helst med det arketypiska eller schablonmässiga som för mig är en Brooklyn-hipster som kör fixie, har sotarmössa och mustasch. Om man ska vara noga är det väl egentligen det som är en hipster. Den stilen är så daterad och ointressant. Man bor i någon Brooklynlägenhet som kostar minst 3000 USD i månaden, åker runt och tror att man är del av en kultur, har ett hopplöst indieband och är konstnärlig av sig. Det är kul att skoja om såklart, men när man generellt tycker att alla som inte är mainstream – läs tråkiga – och som inte konsumerar vanlig falcon-öl är hipsters blir jag irriterad. När man tycker att det är helt fruktansvärt att man ska vara nyfiken på en ny öl eller nya band, det finns något så oerhört tråkigt över det.

Sven hoppar in igen och förklarar att det ju är exakt det han menar. Han säger att det finns något så drastiskt i att stanna upp, som han menar att det har blivit lite med modscenen även fastän delar av den finns kvar. ”Man pratar bara om att det var bättre förr och blickar tillbaka istället för att föra den framåt och intressera sig för utvecklingen.” Han pausar en kort stund innan han fortsätter och säger att han alltid har tänkt att mode och musik hänger ihop.
– Som musiken ser ut idag finns det ju nästan inga genres längre. Unga människor, eller de som konsumerar musik i störst utsträckning idag skiter ju i genres – de kanske inte ens vet vilken genre de lyssnar på. Och när det inte finns någon genre finns det inte heller någon community, och de här symbolerna vi pratade om tidigare försvinner. Jag var kallad Discobög under 70-talet. Det var så jävla viktigt att sätta etikett på människor då, men det var också det som formade kulturerna i stor utsträckning.

Tror du att det har minskat?
– Jag tror inte det finns i samma utsträckning. Det hänger ihop med stilar och stilkulturer. Det är inte lika genrebaserat längre, varken i musik eller andra uttryck. För mig var det ju exempelvis så att jag när jag väl började ringa in modstilen också började leta efter klubbar i Stockholm eller andra sammanhang där det fanns. Jag kollade på bilder de la upp från fester som varit och började på så sätt ringa in hur folk såg ut, vad de gjorde, vilka klubbar de var på och började då förstå vad det handlade om. Allting föll på plats för mig och jag blev en del av den kulturen, även om detta var först på 90-talet. Idag är det andra saker som människor vill uttrycka med kläder. Välfärd, hur rik man är eller annat. Kläder skickar givetvis fortfarande ut signaler, men subkulturerna har nog spelat ut sin roll.

Daniel – kostym: Ritz Second Hand, skjorta: Eton, skor: Dr.Martens 3-eye shoe 1461 Black

Vad tänker du om ordet subkultur Daniel? Är subkulturerna på väg att död ut?
– Jag tycker absolut att subkulturer fortfarande finns och att nya föds hela tiden, men att det går väldigt fort för dem att kommersialiseras. Det kanske är där skillnaden ligger gentemot 60- och 70-talet. Saker spreds långsammare då. För bara ett par år sedan föddes en subkultur runt att man skulle filma sig själv när man spelade TV-spel. Det var helt bisarrt för dem som såg det då, men växte sedan till en miljardindustri, eller miljonindustri åtminstone – exempelvis Twitch. En annan är den när folk i Atlanta började rappa att de bodde i trap-houses där de kokade crack för att sälja. När de blev som störst inom droghandeln var de tvungna att tvätta sina pengar genom att släppa slarvig musik. Följaktligen var de tvungna att köpa sin egen musik för att få pengarna tvättade. Det var väl en subkultur i sin rätta bemärkelse på något sätt som nu sedan har vuxit till att bli den absolut största, mest kommersiella hiphop-scenen. Det gick på ca 4 år.

Tror du att sociala medier har bidragit i det?
– Ja absolut, men också främst företagen som vill kapitalisera på det. I Atlanta-exemplet var det ju skivbolagen som såg hur mycket fans Young Thug hade. Det var ju kanske sociala medier som från början ledde den stora mängden fans, men så fort företagen ser att det finns en stor fanskara finns det pengar och då är det inte längre subkulturellt. Den kurvan går ju väldigt fort.

Vi blir avbrutna av att det är dags för nästa fotografering. Cornelia som fotograferar har tidigare regisserat dem att spela luftinstrument och nu ska vi gå ut. Det är vanligt att människor som inte superofta står framför en kamera blir stela, men Sven och Daniel är raka motsatsen. De rör sig konstant, sjunger med och hittar på egna idéer. Vi lyssnar under dagen på bland annat Beatles och The Who för rätt stämning. Strax ska de byta om och vi kan återgå till samtalet. Jag frågar Daniel lite om hans filmer och hur det började. Det var bara knappt ett år sedan han började lägga upp dem och snabbt fick han många följare.

Har du någon prestationsångest kring dina filmer, och försöker du utvärdera varför vissa går bättre än andra?
– Nej, egentligen inte. Jag har nog mer prestationsångest över att inte lägga upp alltför sällan. I början var jag superstressad och försökte lägga upp en i veckan, men det är helt omöjligt när man har heltidsjobb och något typ av liv utanför jobbet. Nu för tiden har jag börjat tillåta mig själv att bara lägga upp en gång i månaden eller en gång varannan vecka. Och vad gäller utvärdering tycker jag såklart att det är fascinerande när de får jättemycket kommentarer och visningar. Den näst senaste jag la upp har nästan fått 200.000 visningar. Det som är intressant med det är att jag inte har någon som helst aning om vad som kommer att fungera och inte fungera. Jag försöker vara efterklok och förstå varför, men det är alltid bara en efterhandskonstruktion.

Daniel – T-shirt och hängslen: modellens egna, byxor: vintage Canali, skor: Dr.Martens 3-eye shoe 1461 Black


Du gillar populärkulturella trender?
– Ja, jag är nyfiken på sådant där. Om det kommer en app eller annat som miljontals människor ladder ner (exempelvis Pokémon go) vill jag veta vad the fuss is about. Detsamma gäller när det exempelvis kommer ett nytt format på snapchat eller när det kommer en ny pokébowl. Det är kul att veta varför en så stor grupp människor dras till något. Typ som när Justin Bieber kom och gick från kristen helylle till lite mer poppig och recensenthyllad. Plötsligt var han störst i USA och även om jag inte gillar hans musik ville jag veta mer. I sådana lägen måste jag lyssna genom hela skivan från första till sista låten för att helt enkelt veta vad det är, även om jag nödvändigtvis inte ändrar uppfattning.

Vad lyssnar du på för musik då?
– På Spotify kan du ju få sanningen! Om jag skulle svarat innan jag visste vad sanningen är, vad jag tror att jag lyssnar på, skulle jag svarat att jag lyssnar mycket på texttunga författare så som Dylan, Hellström och sådär. Men sanningen enligt Spotify i och med att de sitter på mina streams, är att jag lyssnar till 99% på hiphop. Exempelvis Migos, Young Thug, Gucci Mane.

Lite kontrasterande ändå?
– Ja, det är spännande ur en psykologisk aspekt. Jag går runt och ser mig själv som en person som lyssnar på rock, men egentligen är en sådan som bara lyssnar på A$AP Mob. När jag DJ:ar spelar jag mest disco och house, mer bestämt Boilerroom-kategorierna av house. Det vet jag att det är sant, utan att jag ljuger för mig själv. Jag springer rätt mycket och då lyssnar jag alltid på Boilerroom-mixtapes eller så.

Daniel fortsätter och säger att det nog var rätt subkulturellt förut, men att det inte är det längre i och med att Studio Barnhus-typen av musik nu är nästan lika stor som Avichii-scenen internationellt sett.
“Det är nästan löjligt hur Boilerroom-scenen kan vara så kreddig när de är typ lika stora. Den är ju så extremt stor.”

Sven – parkas: solglasögon, kostym och skjorta: modellens privata, skor: Dr.Martens 8-eye boot 1460 Black. Daniel – parkas och mössa: Our Legacy, läderjacka: L’Homme Rouge, polotröja: Oscar Jacobson, kostymbyxor (del av kostym): Oscar Jacobson, skor: Dr.Martens 3-eye shoe 1461 Black

Jag har alltid tyckt om att träffa mina vänners föräldar, helt enkelt av anledningen att man så tydligt brukar kunna se delar av anledningen till att de blivit dem de är. Jag frågar Daniel och Sven hur de påverkas av varandra. Daniel svarar snabbt att Sven haft stor inflytande på honom ur många aspekter, men mycket vad gäller musik och populärkultur.
D: Svens modstil har definitivt inspirerat mig under uppväxten. När jag var typ tretton år och upptäckte Håkan Hellström såg jag att han hade samma patchade parkas med vita jeans som stilikonerna farsan ramat in på väggarna hemma, Paul Weller eller Charlie Watts  till exempel.
S: Input och inspiration till ny musik blir lite lidande sedan barnen har flyttat hemifrån, och det blir lite tråkigare. Tom, Daniels bror, gillar hardcorde hiphop, och hård techno. Det har jag lite svårt att lyssna på. Han är rätt begränsad i sin genre. Det blir hophop eller den där dansmusiken. Daniel och jag har lite mer utbyte där.
D: Minimal techno. Extremt hård, Berghains hårdaste DJs, säger Daniel och imiterar med olika ljud ungefär hur det låter.

Sven fortsätter och berättar om när Tom kom till deras sommarställe och tog med sig en cd-spelare, discobelysning och bara skivor med hård techno. Vi börjar prata om musik i allmänhet och Daniel börjar prata om album och det faktum att albumlyssnandet ju helt har förändrats. Sven inflikar att de nu på Radioplay håller på att göra en serie om Betales där de gör ett avsnitt per album.
– Det blir så tydligt att albumen var så otroligt betydelsefulla på 60-talet. Ofta var de ett helt koncept liksom, vilket också gjorde dem till sådana tydliga markörer för olika subkulturer. Hela albumgrejen är ju borta idag, lite på tal om det vi pratade om tidigare. Ingen känner knappt ens till namn på album. Det är få artister som har den förmånen att ha en fanbase som köper allt man gör, som exempelvis Håkan. Han är lite unik i det i Sverige.

Ändå är musikkritiker kvar vid tanken om att man recensserar ett helt album, och tanken om hur musik skapas är väl någonstans också kvar vid det i och med att de flesta fortfarande släpper album eller EPs?
S: Allting handlar ju egentligen om distributionsform. Från början var det bara en låt, i och med att det var det enda man fick plats med på en skiva. Då var det singlar och låtar man köpte, ungefär så som vi lyssnar idag. Sedan kom formatet för flera låtar, 6 på den ena sidan och 6 på den andra. Det blev formatet för en LP. Sedan kom 70-talet som var experimentiellt. Då sket man i att göra låtar som var 3.30 minuter och gjorde istälet låtar som var 12 minuter. Då är det plötsligt det som styr det konstnärliga arbetet. Det är någon som har sagt till mig någon gång att det egentligen är tekniken som i högsta grad styr konstnrligt utövande, vare sig det gäller musik eller annan konst.
D: Det syns ju nu med Spotify – att allting styrs av skivbolagens algoritmer. Spotify pushar låtar på listor och skivbolagen slåss för att hamna på den listan, det bekräftar ju den tanken. De sitter på mycket makt, och att ha med dem tidigt vid ett låtsläpp har börjat bli en hygienfaktor.

Det ligger så mycket relationsbyggande bakom den musik vi tror att vi slummässigt hör.
D: Exakt, och därför är det som lyssnare så mycket skönare att vara naiv i hur musikbranschen fungerar och I sitt lyssnande. Så fort man vet lite om hur det fungerar kan man börja ana att nya låtar är skrivna som hooks och att man ska gilla dem efter 3 sekunder.
S :Det är väldigt ickespännande när det blir vetenskapligt på det sättet.
D: och även vad gäller smalare artister hör man att de har skivbolagen på sig som styr dem i deras arbete, till viss mån. Jag lyssnade på en intervju med Action Bronson, en rappare från Brooklyn tror jag. Han har ganska smalt hiphop-sound, men i intervjun satt han i studion med sin producent och man hör honom säga “det här beatet är asnice, men vi kommer aldrig att få igenom det på skivbolaget, det kommer inte gå”. Det finns alltid i bakgrunden, vad gäller hur musiken låter, ordningen på plattan osv. Har man lärt sig att andra låten ofta ska vara hitten präglar det såklart lyssnandet.

Sven – piké: Fred Perry, byxor: modellens privata, skor: Dr.Martens 8-eye boot 1460 Black. Daniel – parkas: stylistens privata, byxor: vintage Yves Saint Laurent, skor: Dr.Martens 3-eye shoe 1461 Black
Sven – solglasögon: modellens privata, piké: Fred Perry.

Sven fortsätter och säger att det ju är därför det blir vanligare att artisterna har sina egna skivbolag, för att de helt enkelt vill återta hundraprocentig kontroll över hur musiken släpps och låter. Han berättar att det åtminstone förut fanns en skitbra dokumentär på Youtube om George Michael som kom precis när han dog och som han själv varit producent för. Dokumentären handlar om hur skivbolagen inte alls pratar samma språk som artisten. “Han hade en väldigt tydlig plan för sig själv och hur han ville utvecklas, och hans skivbolag ville inte alls gå i samma spår. Det liknar ju det som Prince var med om, så det är ju inget nytt det här med att skivbolagen har agendor. Tjäna pengar ställs i kontrast mot någon typ av konstnärlig frihet. Inte sällan hör man artister säga att den där låten som blev en superhit inte ens var tänkt att vara med från början, men att någon på skivbolaget tyckte det. Ibland finns det kanske ändå en poäng i att lyssna på skivbolaget. Förutsatt att man vill ha en superhit då.” Daniel replikerar och anser att man också ofta hör det motsatta, alltså om artister som har slagits för låtar som skivbolagen inte har velat ha med, och att de låtarna först långt senare blir stora hittar, som i exemplet med Journey’s låt Don’t stop Believeig som blev en hit tjugo år senare först när den var med i Sopranos.

Avslutningsvis kommer vi in på poddar, som ju är en tydligt markör för vår samtid, och hur det påverkar radiolyssnandet. Sven som ju jobbar inom branschen säger att han för nu inte tror att radion är så hotad av poddarna.
– När jag gör fokusgrupper säger människor ofta att de har på radion för sällskapets skull, att det känns som att någon är i brakgrunden. Om det bara hade gäller musiken hade man ju lika gärna kunnat lyssna på Spotify, men det är också något mer. Jag tycker att poddar är med som krönikor som man kan lyssna på istället för att läsa. Det är snarare ett fördjupande format för krönikor på väldigt många olika teman. Man trodde att TV skulle döda radio, men det har aldrig sålts så mycket hörlurar som nu. Det vi däremot ser är att ungdomar under 25 inte nås av radio idag, där har vi en utmaning. Distributionsformen kommer att vara helt avgörande framåt. Den dagen bilar levereras utan radioapparater har vi ett stort problem, och det är tyvärr inte jättelångt borta. Utmaningen blir att nå ut med samma information till en stor mängd skara, och inte dela upp oss ännu mer. Man blir så otroligt individualistisk av möjligheten att skräddarsy allt.

Bara tiden kan avgöra. Om 100 år ser vi kanske alla exakt likadana ut, eller så har vi alltför individualistiska intressen för att över huvud taget kunna vara del av en subkultur. Nu fortsätter vi betrakta subkulturer, och näst på tur är Punken.

Denna artikeln har publicerats i samarbete med Dr. Martens. Skorna i artikeln finns att köpa du online på Karltex.seDr.Martens 8-eye boot 1460 Black, Dr.Martens 3-eye shoe 1461 Black Dr.Martens Adrian Loafer och hos Dr. Martens egna flaggskeppsbutik på Katarina Bangata i Stockholm.

Stort tack till vårt fantastiska team! 

Foto: Cornelia Wahlberg /ADAMSKY
Assistent, foto: Matilda Engström
Styling: Robin Douglas Westling
Assistent, styling: Linnea Palmer
Hår: Angelica Beckman /MikasLooks
Smink: Mirja Andersson 
Text och produktionsledning: Hanna Bergström
AD: Mattias Alfborger

Tack också till Studio Droem för studio!