Shitkid: Jag är skitungen som leder alla andra

60-talet övergår i 70-tal och punken gör sig sedd. Den är något helt annat än tighta kostymer. Punken beskrivs som en snabbfotad, lite mer aggressiv form av rock, men har framförallt kommit att skrivas in i historieböckerna för sin anti-kommersialism och hyllning till personlig samt kreativ frihet. Man ska göra saker själv och stå upp mot systemet. Man ska vara en skitunge, precis som Åsa Söderqvist, aka Shitkid. Åsa gör trummaskinspunk, spelar bara på bassträngen och är den coolaste personen hon vet. Det här är den andra subkulturella djupdykningen vi gör i samarbete med Dr. Martens.

Den här artikeln är sponsrad av Dr. Martens

Vi ses första advent och samtalar om den djupdykning vi gör i olika subkulturer och om Åsas musik. Trots att första intrycket av henne känns både lugnt, nästintill blygt är hennes svar spetsiga och hennes beteende framför kameran allt annat än det förstnämnda. Åsa är skitungen som vuxit upp i Kramfors och som tagit delar av musikvärlden med storm med sin simpla punk. I juni släppte hon skivan Fish, i fredags singeln “Oh Me I’m Never” och i januari kommer ytterligare en EP. Snabbt går det. Jag frågar Åsa om hon betraktar sin musik som punk.
– Ja det gör jag. Trummaskinspunk eller proseccopunk, även om jag också ofta kallar den för grunge-pop. Alla kallar den dock punk och min musik är ju helt klart influerad av punk. Det kändes som att Sven och Daniel som var med i artikeln innan hade stenkoll på subkulturen mod, men jag vet inte sådär jättemycket om punk egentligen. Jag har tänkt att punk är hårdare än vad min musik är, men samtidigt har Ebba Grön också ballader. Jag kanske bara ska gå med på att kalla mig punk helt enkelt.

Kavaj: stylistens privata, tyllklänning: Humana Sverige, kedjor, skärp och halsband: stylistens privata, skor: Dr. Martens 1B99 14-Eye Boot.

Jag tror inte att jag hade orkat vara Shitkid utan feminismen de senaste åren och nu får vi till och med makt att säga ifrån på riktigt.

Vi pratar om gränsdragningar inom musikgenres och hur hårfin den ofta är. Vad gör att en artist tillhör en viss musikstil– är det bara själva musiken eller också hur personen ifråga lever sitt liv? Jag och Åsa samtalar om vad punk innebär och historiskt har betytt: anti-kommersialism, anti-etablissemang och en utbredd do-it-yourself-attityd. Åsa säger att det antagligen främst är på grund av den som många väljer att kalla hennes musik för punk.

Hur känner du inför den klassificeringen av dig och din musik?
– Jag tycker inte att det är en konstig kategorisering. Det blir givetvis ett punkigt sätt att göra musik på i och med att jag inte har lagt ner massa studiotid på min musik utan gör det mesta hemma. Jag förstår att folk säger det, och det är jag ändå glad över. Även om jag kanske inte från början såg på min egen musik som punkig.

Och vad gäller punken som förespråkare av individuell frihet, sexualitet och anti etablissemanget. Hur ställer du dig till detta?
– Jag ställer mig tydligt på FÖR-sidan haha.

Jag fortsätter den konversationen och frågar Åsa vad hon är trött på och hon svarar att hon är väldigt trött på patriarkatet .“Vem kunde tro att jag, förutom att vara arg varje dag också skulle vara så glad över allt metoo-ande? Jag känner mig extremt stärkt för tillfället av allt det som händer nu”. Åsa fortsätter och berättar att hon inte trodde att man kunde nå en högre styrka kvinnor emellan då hon anser att det redan funnits ett starkt systerskap, men att det som händer nu ju tyder på motsatsen.
– Jag tror inte att jag hade orkat vara Shitkid utan feminismen de senaste åren och nu får vi till och med makt att säga ifrån på riktigt, så att det betyder någonting. Ett tillfälle att sparka opassande folk från sina positioner  och förlöjliga de som förlöjligat oss. Jag är såklart fortfarande arg och trött på det. Ledsen över alla historier som kommit upp och trött på att det ska behövas så mycket för att man ska bli förstådd. Men det händer något nu i alla fall.

När man läser andra intervjuer med Åsa framstår hon som en person med tydliga preferenser och det blir tydligt att hon gärna vill att musiken låter hemmaproducerad, och inte alltför perfekt. Jag frågar henne om det för henne om det trots detta är viktigt att ha kontroll över musiken och hur den låter. Åsa svarar att det inte är superviktigt och berättar om när hon en gång skulle spela in i en studio, men sa nej till allting efter en hel vecka på grund av att det inte blev samma känsla som när hon spelade in hemma. “Sådant är jag ganska petig med, men annars lämnar jag ofta bort mina låtar i slutet av processen så att någon får mixa dem. Tidigare har Simon skelett mixat, men till ”This is it” så gjorde Luke Reilly istället det. Jag vet ju oftast hur jag vill att det ska låta, men många gånger vill jag bara bli klar också. Så det är en avvägning”.

Jag minns att jag såg er på Gagnef och tyckte att ni var så oerhört balla! Jag tänker att de som har sett er live får ännu tydligare uppfattning om dig och er som punk genom den attityd ni har när ni spelar?
– Ja, det håller jag med om! Det har varit så nice, och var ju lite det som var tvunget till att hända eftersom jag beslutade att vi skulle heta Shitkid. Då kan det inte vara mjäkigt och snällt. Det har varit så bra att jag har haft Greta och Linda som velat spela med mig, och vi har alla egentligen bara velat festa. Vi har alla tyckt att det som har varit mest roligt med att spela är att vi fått gratis bubbel.

Det är därför det är proseccopunk?
– Ja exakt! Vi har alltid en flaska på scenen. Det är ju bäst, man blir fullast snabbast på det.

Kavaj och shorts: Our Legacy, pins och halsband: stylistens privata, skor: Dr. Martens 8761 BXB 10-Eye Boot.

Dessutom kan man också spela låtarna även om man är full!

Vi pratar vidare om Greta och Linda som också är två av Åsas bästa vänner. Hon säger att det fungerar då hon har så simpel gitarr i sina låtar och då de är lätta för i princip vem som helst att lära sig. Då kan hon spela med bara sina bästisar. “Jag spelar egentligen bara på bassträngen och förutom det använder vi också trummaskin, vilket gör att allt blir väldigt simpelt. Mina låtar består också av typ max tre ackord. Sedan är det lite synthslingor som bara ligger och loopas, så vi har rätt lätt att få ihop ett band. Dessutom kan man också spela låtarna även om man är full!

Det känns som en solklar förutsättning för proseccopunk. Jag frågar Åsa om hon tänker något speciellt när hon skriver låtarna, i och med punkens historia av att vilja vara politisk.
– Det blir alltid vad det blir bara. Ibland är det en händelse som har hänt precis nyligen jag jackar in i, eller små saker som en kompis har sagt. Ofta blandar jag och det är sällan en hel låt handlar om en sak. Ibland handlar de inte om någonting och är bara blaj. Jag brukar oftast börja med musiken, jag är inte så bra på att sitta och skriva text. Oftast improviserar jag bara när jag sjunger in det och ändrar lite i efterhand om några ord var för töntiga. Det gör ju att det faktiskt oftast bara är ordbajs.

Byxor och t-shirt: Our Legacy, smycken och strumpor: stylistens privata, skärp: Humana Sverige, skor: Dr. Martens Jadon Boot

Jag vill bara ha mer alltid. Är det så fel?

När stylisten börjar bli klar med Åsas hår och smink säger hon att hon ser ut som Glenn Danzig. Jag måste googla, men håller till viss del med “det är för att vi båda har fyrkantiga käkar”, säger hon och berättar att hon liknats vid honom flertalet gånger. ”Han är skitstor, biffig och bråkar alltid med folk.”

Är du en bråkig person?
– Det händer ju aldrig att jag bråkar, även om jag ibland kanske skulle vilja. Bara vakter kanske, de är så dumma.

Vi pratar på om folk vi liknar och kommer så småningom mer tydligt in på dagens tema, subkulturer. Jag frågar Åsa vad hon generellt känner inför ordet subkultur och om det är något eftersträvansvärt?
– Såklart! Man önskar ju att man var en subkultur haha. Jag vill skapa en superstor subkultur/fanskara som kallar sig Shitkids, precis som Justin Bieber har sina Belibers. Det är goals alltså! Jag är THE Shitkid som leder alla andra. Jag hade ju dock behövt någon lite mer galen stil för att den subkulturen skulle märkas eftersom jag bara har tråkiga kläder.

Vad är det som är soft med tanken på att ha en fanclub – drivs du av att bli känd?
– Ja haha. Ju kändare man blir desto mer skada kan man väl åstadkomma. Det är lite tråkigt att min musik är så smal bara. Jag har ju en tanke om att en dag ha ett band och spela in en ”riktig” skiva. Då ska jag bli känd och mer mainstream. Jag har märkt att ganska många blir provocerade av att jag säger att jag vill bli känd. Som att de tänker jag gör detta för att bli känd inte för att jag älskar musik. Men jag gör det för att jag älskar det, alltid gjort och för att det är kul. Jag tycker att det vore kul att bli känd för ju då får jag ju gå på ännu fler fester, träffa fler folk och spela på STÖRRE scener. Jag vill bara ha mer alltid. Är det så fel?

Vad tycker du om vår samtid kopplat till subkulturer?
– Jag tänker att det finns för lite närvaro av subkulturer. Det hade varit kul med en emo-våg igen eller något, fast som ändå vore något helt annat. Typ folk som har läppstift på näsan eller något. Jag hade lätt tillhört den kulturen, det hade passat mig så bra!

Läderkavaj: Our Legacy, tröja: Shitkid merch, byxor, skärp och kedjor: stylistens privata, skor: Dr. Martens Jadon Boot

Åsa har vuxit upp i Kramfors och sedan bott i Härnösand, Göteborg och numer Stockholm. Jag frågar henne hur hon trivs här. Åsa svarar att hon trivs jättebra, men att hon inte tror att hon trivs mer eller mindre någonstans. “Det finns många fördelar med Göteborg också, men vädret är bättre i Stockholm”. Åsa fortsätter att berätta om uppväxten i Kramfors och flytten till Härnösand.
– Jag flyttade till Härnösand först när jag skulle börja gymnasiet. Jag sökte in till musikskola där men ville mest flytta hemifrån, från Kramfors. Jag gillar Härnösand jättemycket. Man kunde gå alltid hem till sina kompisar på en kvart, vilket gjorde det lite lättare att hänga. I Stockholm bor jag ju i Bromma vilket kan vara lite drygt och långt från stan.

Åsa fortsätter och säger att växa upp i Kramfors väl var som det var och att hon inte hade så mycket att jämföra med på den tiden. Hon berättar att hon var ganska blyg och rädd för folk, men säger att många människor ju var rätt läskiga när man var barn. Enligt Åsa fanns det inte särskilt mycket att göra i Kramfors, och det fanns mer i Härnösand även om det inte fanns särskilt mycket där heller.

Tror du städer har olika förutsättningar för subkulturer att få fäste, eller generellt för kreativitet att skapas?
– Jaa det tycker jag nog. Jag kan tänka mig att det är lättare i en stor stad där det finns flera likasinnade och därför mer inspiration att hämta. Men det känns ändå som att subkulturella grupper är viktiga i småstäder, och att man får ”vara med” typ. Det fanns ändå ganska många i Kramfors som försökte sticka ut på olika vis, och de flesta av oss var väl emo. Jag hade turen att min syrra och min kompis också ville ”vara” det.

Topp: stylistens privata.

Efter 4 timmar av Ebba Grön, Imperiet, Makthaverskan och andra band som avlöst varandra, ombyten och punkigt, men förvånansvärt naturlig poserande av Åsa är det dags att runda av.

Vilka musiker har influerat dig mest?
– Jag har många influenser. Jag är ett stort fan av White Stripes och vill gärna låta som dem. Jag har också lyssnat en hel del på punkband som Ebba Grön, Imperiet och sådär. Mest har det varit svensk punk dock, inte så många av de större internationella banden. Sedan har jag lyssnat mycket på band som folk skulle säga är punk precis som de säger att jag är punk, mer rockig musik i alla dess former. Det som brukar kallas för pop-punk har jag också lyssnat en del på, exempelvis Green Day, även om det är mer mainstream. Jag gillar det mesta mainstream och lyssnar nog mest på pop. Jag såg nyligen en spelning av Vero som jag blev inspirerad av. De var coola och asbra! Jag såg också nyligen Matriarkatets sista spelning tillsammans. Skulle jag vara med i ett punkband hade det varit med dem.

Du släpper ep i januari – din andra under ett års tid! Är planen att erövra världen?
– Det ska jag. Jag ska bli känd som världens snabbaste låtskrivare.

Som sista fråga frågar jag henne vem som är den coolaste personen hon vet. Åsa tänker en kort stund och svarar sedan “hmm fan svårt… Jag måste nog svara Åsa Söderqvist på den. Jag är ju trots allt Shitkid!”. Och tur är väl det, både för oss och Sverige i stort! Lyssna på alla Åsas låtar här, följ henne på Instagram här. Näst på tur är Grunge, men mer om det nästa vecka.

Denna artikeln har publicerats i samarbete med Dr. Martens. Skorna i artikeln finns att köpa online på Shock.seDr. Martens 1B99 14-Eye Boot,  Dr. Martens Jadon Boot Dr. Martens 8761 BXB 10-Eye Boot och hos Dr. Martens egna flaggskeppsbutik på Katarina Bangata i Stockholm.

TACK till vårt fantastiska team:

Foto: Patricia Reyes / Acne Photography
Styling: Robin Douglas Westling
Assistent, styling: Kajsa Svensson
Hår och smink: Sara Eriksson
Text, koncept & produktionsledning: Hanna Bergström
AD: Mattias Alfborger

Stort tack också till James & Perra Studios.