Den kinesiska modekonsumtionen

Kinas modekonsumtion kan knappast beskrivas som något annat en intensiv och snabbt växande explosion. I landet flockat av flaggskeppsbutiker är ingenting för utsvävande eller extremt ifråga om lyx, får uttrycket ”power branding” en helt ny innebörd. Loggans makt är sedan länge den prevalent skinande symbolen för Kinas modeindustri, med Europeiska jättar såsom Prada, Chanel och Louis Vuitton i täten. Inhemska förmågor har haft väldigt lite ifråga om kaliber att mäta sig med dem, och tidigare har de haft närmast obefintligt stöd från såväl Öst som Väst, där vi nästan uteslutande associerar asiatiskt mode med Japan.

20084_LV_12-07_Shanghai_Store-Copy

Kinesernas förkärlek för loggornas tjusning är naturligtvis dess direkta koppling till status och den uppenbara rikedomen som hör till dem. De är också en kuslig påminnelse om uniformens makt som fortfarande i skuggan av Folkrepubliken Kina håller ett hårt och ifrånkomligt grepp om kulturlivet och har tidigare haft ett tydligt intryck på modet. Därmed kan den kinesiska marknadens motvillighet att ta till sig inhemska designers, och deras ivrighet att anamma västerländska, grunda sig i en vilja att distansera sig från ett svunnet Kina innan ekonomiska boomen.

Shanghai Louis Vuitton Maison Store Opening Cocktail Party_0720

Men den nya eliten i Kina är inte längre nödvändigtvis politisk. Den är anknuten till de växande industrierna och fastighetsmarknaden, och denna grupp representerar ca 10 procent av befolkningen- och de vill ha något nytt. Den rika minoriteten konsumerar lyx i sådan frenetisk takt att marknaden förväntas växa med hela 18 procent, och bli världens största 2015. Det är en smula oväntat att det skulle vara överklassen som kastar ett ljus på Kinas mer eller mindre okända unga designers. Men marknaden för kommersialiserad lyx börjar bli mättad, och allt fler letar efter ett nytt uttryck, så istället för att investera i en massproducerad produkt såsom en Gucci-väska finns det en hunger för unik couture och urban avant garde. Detta är trots allt ett land med en rik och teatralisk dräkthistoria.

image-20100906-cm42li1b5cguq2bm4vto

Hong Huang, mediepersonlighet och outtröttlig främjare av kinesisk design, menar att det finns hopp för Kinas modeindustri. Hon har öppnat en konceptbutik i Beijing’s exklusiva shoppingdistrikt Sanlitun Village, BNC (Brand New China) med målet att belysa nya talanger, men har tagit det ett steg längre genom att utveckla en egen linje för butiken och anställa en nykläckt ESMOD student, Xiang Yaodong, som creative director. Ett samarbete med ESMOD har resulterat i ”Designer for BNC”- där klasskamrater till Yaodong får chansen att skapa en egen gäst-kollektion.

Ett problem som oetablerade kinesiska designers möter är en i jämförelse med Japan och Väst omogen industri. Det finns helt enkelt ingen kinesisk motsvarighet till Rei Kawakubo eller Yohji Yamamoto som kan leda vägen utomlands, och mycket lite motsvarande stöd till de potentiella talanger som finns. Men även detta håller sakta men säkert på att förändras, i takt med Kias ökade inflytande och självförtroende. China In Paris är en kollaboration mellan China National Garment Association och French Couture Federation och anordnat av dess ordförande Didier Grumbach som ämnar uppmärksamma kinesiska designers. En handfull flygs in till Paris och presenteras inför industrifolk och den samlade Paris-pressen på China in Paris Cocktail Party. Syftet är inte bara att introducera dem till Paris utan även till inhemska investerare i Paris på jakt efter mindre kända designers. En sådan är industrimagnaten William Zhao av COPAIS Industrial Group, som planerar att öppna en kedja av butiker som säljer just nyupptäckta och mindre etablerade talanger, något som i större och mer påkostade butikssammanhang är närmast unikt.

Evenemang som detta blir ett sätt att öppna dörren till Paris och introducera kinesiska designers till den internationella marknaden, vilket annars kan vara mycket svårt. De få utvalda är oerhört begåvade och ambitiösa, och de vill mäta sig med konkurrensen utomlands. De tillhör en ny generation kreatörer, som vill bort från det ”Sino-sterotypiska” influenserna som tidigare dominerat de få kinesiska märken som faktiskt lyckats göra sig ett namn i de västerländska modestäderna. Designers såsom Shiatzy Chen och Vivienne Tam influeras starkt av kinesisk kultur och historia, och inkorporerar inslag som porslinsmönster, broderat siden och den arketypiska Qipo-klänningen i sina kollektioner. Nya förmågor såsom Vega Zaishi Wang, Xander Zhou, Qui Hao och Uma Wang vill uppskattas som designers utan någon särskild anknytning till sin kinesiska identitet. Det mest uppmärksammade exemplet är nog Masha Ma, som började med att förevisa sin kollektion på just China In Paris, men för två år sedan valde att gå sin egen väg eftersom hon ville bli sedd som designer, inte nödvändigtvis som en kinesisk sådan. Som före detta studerande på Central Saint Martins i London har hon visat på London Fashion Week under tre säsonger, tills hon nyligen blev inbjuden till Paris Fashion Week, där hon nu gjorde sin hyllade debut. Hon är känd för sina skulpturala siluetter och omisskännliga cool, men även för användande av exklusiva material och utsökta behandlingar som ett sätt att motverka sitt lands associering med lägre kvalitativa varor; ”Jag vill bidra till en förändrad bild av det låggradiga ’Made In China’, säger hon, ”Jag tror att det är ett lättillgängligt mål”.

Text: Beata Rosenberg