INTERVJU: Fink

Vad gör man om man får betalt för att resa jorden runt och DJ:a, festa och efter sju år upptäcker att man slutat älska det man håller på med? Vad gör man av känslan att man hellre skulle vara en roadie som bär turnébagaget än gör ytterligare ett gig eller en platta med dansmusik? Fink råkade hamna på en konsert som gav livet en ny riktning. Om han har dragit en slutsats så är det att hata pengar. Det lämnar vägen öppen för kreativitet.

Fink är numera en trio men också artistnamn och alter ego för Fin Greenall som är musiker, DJ, låtskrivare och producent från Brighton. Under nittiotalet experimenterade han med ambient techno inspirerad av The Orb, Moby och Aphex Twin och hans karriär började ta fart när han 1997 skrev kontrakt med triphopiga labeln Ninja Tunes. Efter att ha blandat DJ-set med egna inspelningar och att producera andra under sju års tid började Fink känna sig desillusionerad av dansmusiken och det resulterade i att han började spela in flera akustiska album som singer-songwriter. Perfect Darkness från 2011 är det senaste och har följts av en 73 spelningar lång turné.

Perfect Darkness är vid första lyssningen lättillgänglig chillout med grooves och folkinslag som fungerar utmärkt en morgon på tunnelbanan men vid andra eller tredje blir det tydligt att det också är en resa in i personen Fink. En reflekterande person som verkar ha fått modet och tryggheten att ta ett steg tillbaka och betrakta vardagen med lite distans. Fink håller med, för honom är det meditation att vara kreativ non-stop.

– Mitt inre lugn kommer från att jag får hålla på med det jag älskar. Mycket tack vare att jag har kontrakt med en indie-label och därför inte har så stor press på mig. Och att jag lärde mig att hata pengar, det lämnar vägen öppen för kreativitet, säger Fink.

Jämfört med Finks föregående album känns också sången på Perfect Darkness just säkrare och mer direkt. Själv tror han att det beror på att turnerandet lärt honom att låta rösten ta plats, att han försökte vara mindre fixerad vid att vara cool och istället lita på sin talang och att låtarna den här gången jammades fram tillsammans med bandet. Texterna skrev han senare och han berättar att han har både lägenheten i Brighton och sin mobil full med texter som förr eller senare kan passa till en låt. Låtarna på plattan känns också typiskt brittiska.

– Åtminstone europeiska. Det är för att jag är ganska medveten om att alltid vara mig själv. Jag visste att de här låtarna skulle ha ett långt liv och om jag skulle försöka vara någon annan varje kväll vi spelade skulle det döda mig långsamt. Var dig själv så blir livet så mycket lättare, det är när man försöker något annat som det blir helt utmattande, säger Fink.

I mitten av 00-talet kände Fink att han tröttnat dansmusiken och på att DJ:a. Det kändes som att han hade gjort det lite för länge.

– Det var väl DJ-kulturens heydays, antar jag. Jag hade ett helt hus med vinylskivor, ringande öron och pajade njurar. Att få betalt för att festa är fantastiskt så länge man vill det men den stunden man upptäcker att man inte gör det längre är det tufft, säger han.

En konsert där Radiohead spelade OK Computer i sin helhet och Beck gjorde Sea Change akustiskt blev en vändpunkt för Fink. När Spice Girls poserade som DJ’s i sin senaste video och han själv började avundas roadien som bar turnébagaget kände han att hela DJ-rollen hade blivit en kliché. Istället vände han sig till den akustiska musiken. Fink blev singer-songwriter och har egentligen aldrig ångrat sig.

Vi pratar en del om den genre som kanske mer än någon annan kommit att symbolisera Ninja Tunes och det elektroniska engelska nittiotalet -triphopen. En genre som ofta betraktats som hopplös av musikjournalister men som nu upplever en renässans i både Kalifornien och London.

– Jag ser triphopen lite som ett museiföremål idag. Det är svårt att tänka sig att det någonsin var avantgarde. Jag tyckte det var genialiskt men idag känns det som det mer reflekterade en släng av ADD hos hela Xbox-generationen.

Med lite perspektiv tror Fink att triphopen kom ur ett behov att vara en del av hiphoprevolutionen. Men eftersom det inte fanns några amerikanska rappare i England fick de istället göra hela grejen utan rap.

fink

En annan sida av Fink har länge varit den som låtskrivare och producent åt andra. Då försöker han lägga lite av sina egna ambitioner åt sidan och istället bli en verktygslåda för en annan artists kreativitet. Ett exempel på detta är låtarna han gjorde tillsammans med Amy Winehouse och som först nu getts ut på albumet Lioness efter hennes död. Hennes produktionsteam behövde någon som kunde göra lite beats utan för mycket tjafs och hon dök upp en dag när hon slutat plugga. Det blev fyra låtar tillsammans.

– Jag är rätt stolt över det, att jag aldrig använt henne som en sedelpress utan att låtarna ges ut först nu. Jag sa till henne då att hon kunde vinna lika många grammys som Lauryn Hill och vi hade väl rätt allihopa. Hon var en ärlig talang i den annars ganska talanglösa brittiska musikindustrin, säger Fink.

Fink DJ:ar inte längre men han hade under fem år ett radioprogram som presenterade ny musik. Det egna turnerandet blev dock till sist omöjligt att kombinera med sändningarna och idag kan han sakna det. Mest för att han som han säger älskar fånig indierock exakt lika mycket som när han var 16. Just radion är också något som vi återkommer till när jag frågar om hans egna influenser.

– Jag lyssnade på John Peels radioprogram. Det gjorde alla som inte växte upp i London, säger Fink.

I bandet idag är medlemmarnas referenser breda och olika. Från speed metal till ambient deepstep. Fink älskar fortfarande sin elektroniska musik som han beskriver som det perfekta motgiftet till sina senare folkinfluenser. Inspirationskällor under hela hans karriär har varit det hypnotiska i den afrikanska musiken, Aphex Twins självförtroende och ljudbilden hos tidiga The Cure. Januari är Fin Greenalls bästa månad, då har han ett nytt musikår framför sig.

Även om ljudbilden i studion är viktig är det omedelbarheten i livespelningarna som ger den största kicken eftersom man får omedelbar respons. Studiomaterialet får man oftast inte reaktioner på förrän efter fyra månader. När man spelar live får man det direkt.

– Det är publikens reaktion, både på låtarna och på att du är där och gör dem live som är en sådan rush. Det är en så ärlig relation, säger Fink.

Bandet är nu i slutet av en lång turné som följts av en specialdesignad ljusshow av 59 Productions (som bland annat gjort ljusshower för isländska Jónsi) och i början av maj spelade de på Nalen i Stockholm.

– Människorna var underbara men lokalen var rätt märklig, lite som ett ställe man har en bröllopsmottagning på. Med ett ljudsystem i samma klass. Göteborg var tvärtom. En gammal jazzklubb, en solig söndagskväll. Vi kommer definitivt tillbaka.

Dessutom spelar Fink på Hultsfredsfestivalen i juni. Efter det följer Indien, USA och Kina.

Perfect Darkness då? Vad är det perfekta mörkret?

– Det är det där ögonblicket precis innan du drunknar. När du funnit ro i det kalla och tysta mörkret. Den stillheten. Det där ögonblicket av glädje man kan upptäcka i saker som verkar trista men egentligen är själva anledningen att leva.

Jonas Holm

Foto: Tommy N. Lance