Intervju: Duvchi

Ny duv-frisyr ska odlas, en skiva ska göras klar och skivbolag ska signas – det är mycket nu, för Jens ”Duvchi” Duvsjö.

– De senaste veckorna har det exploderat i form av vilka slags människor som hör av sig och vill ha tag på mig, säger han.

Men det är inte resultatet av någon lång längtan om att bli artist som fått Jens, att efter år i branschen, för första gången släppa något eget.

– Jag har aldrig drömt om att bli artist. När jag var tolv kanske, men inte sen. Jag har producerat och skrivit musik skitlänge men aldrig till mig själv.

Det var istället något annat som fick Jens att skriva låten Turtleduvs som sedan P3 utsåg till årets bästa låt.

– Det blev så turbulent i mitt kärleksliv att jag kunde inte låta bli att sjunga om det. Det var därför jag gjorde låtarna och det gör att det finns en slags uppriktighet i det, berättar han.

Foto: Isabelle Minou
Foto: Isabelle Minou

– När P3 gick ut med att Turtleduvs är årets bästa låt tänkte jag: det sjuka är ju att den här låten skrevs för att jag behövde få ur mig någonting, det var liksom bara en effekt av vad som hände i mitt liv. Det hade varit annorlunda om jag redan varit signad till något stort bolag och ansträngt mig för att göra en hitlåt, att det hade funnits muskler bakom. Men nu var det ju bara jag. I mitt vardagsrum. Det är ju romantiskt samtidigt som det är heartbreaking med tanke på vad låten handlar om.

Turtleduvs kan dels beskrivas som en hitig poplåt, dels en sorglig sång om en ex-flickvän men också något Jens kopplar till en nästintill andlig upplevelse.

– Jag var i ett ”blessed state of mind” när jag skrev Turtleduvs. Jag kände mig uppfylld när jag gjorde det. Det är sjukt men jag kommer aldrig att glömma den känslan, det var som att Gud var närvarande trots att jag inte är religiös. Vilket var stort.

När Jens växte upp valde han My Little Ponies framför Action Figures. I hans lägenhet finns bara en liten plasthäst kvar från den tiden och flertalet duvor i olika former har istället brett ut sig.

– Vi har alltid haft duv-grejer hemma när jag växte upp som en rolig grej eftersom efternamnet är Duvsjö.

Fåglarna och efternamnet har alltså båda blivit kvar och även inspirerat till artistnamnet Duvchi som går att översättas till ”fågelenergi” på kinesiska. Också musikgenren som Duvchi spelar går naturligtvis att koppla till fågeln.

– Duvpop är en egen genre. Som en hybrid av klassisk musik och typ J Dilla och ASAP Rocky. Sen ligger även melankolin där som en blöt trasa, säger Jens.

– Jag kanaliserar väldigt mycket i min musik. Jag är melankoliskt lagd och har väldigt lätt att falla in i dippar eftersom jag tänker väldigt mycket. Och så tycker jag om svärta och i musik. När det känns!

Foto: Isabelle Minou
Foto: Isabelle Minou

I Jens lägenhet blandas den klassiska musiken i bakgrunden med Lorentz röst från Lorentz & M.Sakarias ur datorns högtalare. Själv vill han inte att göra skillnad på de olika musikgenrerna som inspirerar honom. Han ser det som en styrka att han inte lägger någon vikt vid vad som är såkallad ”finkultur” och ”fulkultur”.

– Jag ser inte skillnad på klassisk musik och pop. Jag skiter i det där, det är inte relevant. Det handlar om, oavsett genre, att den som skriver musiken är helt besatt av musik. När man inte kan leva utan musik är det enda gången som det blir riktigt bra.

Besattheten gör dock Jens musikskaparprocess till en form av tyst självplågeri.

– Det är en jobbig process för att jag är så hård mot mig själv. Det är för att jag tycker att mycket som görs är skit och jag är så hård mot musik. Jag sitter och hatar mig själv ganska länge när jag gör musik och sen när jag blir nöjd har jag en kort stund av att älska mig själv. Sen går jag tillbaka till att hata mig själv, säger han men tillägger:

– Jag tror att det är ganska sunt.

Foto: Isabelle Minou
Foto: Isabelle Minou

Den självkritiska sidan gör att det kan dröja innan Duvchis album släpps.

– Det handlar om att det ska vara väldigt, väldigt bra. Om det inte är det så släpper jag det inte. Men jag tror att skivan blir klar till i höst.

Innan dess lär vi i alla fall kunna lyssna till fler singlar. Nästa att släppa blir White Lines eller Whole Life Tour. Men innan beslutet om vilken av dem som ska släppas först måste Jens välja skivbolag, något han är aningen stressad inför.

– Det är jobbigt att inte ha tagit beslutet ännu men jag vet att det är bättre att tänka över det ordentligt innan jag bestämmer mig.

Det är som sagt mycket nu för Jens. Att Duvchi blivit hypead och att folk drar i honom från olika håll är dock inte det han bryr sig mest om.

– Jag agerar inte så mycket på att Duvchi blivit en stor grej utan jag vill mest bara göra musik. Det låter ju väldigt fint att säga så, men det är sant. Jag tycker helt enkelt bara att det är jävligt skönt att göra bra musik. Det är det som driver mig.