INTERVJU: Linda Molin

Lina Molins karriär som skådespelerska började när hon fick huvudrollen i filmen Apflickorna från 2011. Rollen innebar en drastisk förändring av hennes liv. Helt plötsligt hade den unga ekonomistudenten som var på väg ut på tågluff, istället ändrat riktning mot en karriär inom filmbranschen.

Radar ställde ett gäng frågor till ett av Sveriges nyaste stjärnskott inom film.

Filmen ”Bitchkram” har nu gått på bio i en månad och mötts av mycket positiv kritik. Du blev även nominerad till priset Viasat Film Rising Star. Hur känns alltihop?
– Man är ganska avgränsad från all uppmärksamhet, jag har ju mitt liv och pluggar som alla andra. Men det är jävligt kul! Jag tyckte också att det var väldigt kul med Rising Star-nomineringen eftersom jag fick uppmärksamhet för min personliga insats. All annan uppskattning har ju varit riktad till filmen.

Hur kom du först i kontakt med skådespelaryrket?
– Jag pluggade tidigare ekonomi och tänkte aldrig något kring skådespeleri. Jag var väl med i teateruppsättningar i skolan när jag var mindre men inte mer än någon annan direkt. Jag hade aldrig något brinnande intresse för skådespeleri, ingen dröm om att vilja bli skådespelerska när jag var liten.

– Från början kom jag istället in i branschen för att jag behövde pengar. Jag skulle ut och tågluffa och sökte statistroller för att spara ihop pengar. Sedan visade sig att jag istället kom att söka en huvudroll. Jag tror att få sjuttonåriga tjejer skulle tacka nej till chansen att bli filmstjärna och det gjorde inte jag heller. Men jag trodde inte då att jag skulle få rollen och fortsatte att planera tågluffen. Min väska var packad när de ringde och sa att jag hade fått rollen. Jag började gråta för att jag blev tvungen att välja mellan rollen och resan, ett verkligt i-landsproblem haha.

På vilket sätt har du förändras från då du fick rollen som Cassandra i Apflickorna till nu när du har spelat Kristin i Bitchkram?
– Jag har definitivt utvecklats. Jag hamnade i processen med Bitchkram direkt efter Apflickorna. Jag blev inkastad i sammanhangen och blev tilldelad rollen som skådespelerska ganska abrupt, men tog rollen bra. Jag hade ingen annan riktig dröm i livet då och tänkte att det kanske är det här jag ska göra. Min framtid har helt förändrats och också tankarna kring vad jag vill göra.

Vad var det svåraste med att spela Kristin?
– Kristin är en osympatisk människa men man ska ändå följa henne i filmen och då måste man tycka om henne och kunna sympatisera med henne. Jag var den som skulle göra det möjligt och det var svårt. Att spela den väldigt extrema och tyckande personen som Kristin är och samtidigt vara mänsklig i det hon gör var det svåraste.

Kunde du känna igen dig i henne på något sätt?
– Ja, hon drivs ju av samma känslor som många drivs av. Känslan att man måste prestera och uppnå saker med sig själv i sitt liv, den pressen. Jag kan känna att jag har samma krav på mig själv. Sen tycker jag att det är väldigt fint att vänskapen får ta största platsen i filmen, istället för relationen till killar. Vänskapen är det viktigaste, Kristin strävar mer efter en sortens kärlek. Hon vill vara trygg.

Vad håller du på med just nu?
– Jag pluggar teoretisk teater. Det är skitkul! Sen håller jag också på att spela in en spansk/rumänsk/svensk långfilm som heter ”Nightfall in India”. Vi har gjort klart första inspelningsperioden av tre men nu är det lagt lite på is på grund av oroligheterna i Spanien.

Vad har du för tankar inför framtiden?
– Jag vill jobba med film för det är världens roligaste bransch. Men det finns också så mycket inom ramen för filmbranschen som jag kan tänka mig att jobba med. Jag gillar att skriva. Just nu flyter jag bara med och låter mig inspireras av andra i branschen.

Text: Johanna Gafvelin
Foto: Carla Orrego Veliz