Jonas Holm träffar Say Lou Lou

Amerikanska Black Book Magazine har beskrivit deras musik som ”hypnotic re-imagining of ABBA:s dark side run through a chill wave filter” och brittiska The Guardian har utsett dem till band of the day med motiveringen ”cherish the misery”.

Saint Lou Lou, som numera kallar sig Say Lou Lou, bekräftar att det ja, det handlar om ångest. Men Miranda och Elektra Kilbey berättar också om en uppväxt någonstans mellan Sverige och Australien, om att de aldrig köper kläder, om den oväntade hypen med singeln ”Maybe You” och om dynamiken de har som tvillingar. De har precis missat en planerad USA-turné tillsammans med Urban Cone på grund av visumproblem. Varken Miranda eller Elektra är dock särskilt besvikna utan snarare nöjda med att mellanlanda i Stockholm ett tag före vårens Europaturné. De dricker cidrale och beskriver varandra.

– Elektra är envis, bossig, smart och brutalt ärlig. Hon är den hårda av oss.

– Det stämmer väl, antar jag. I så fall är Miranda den snälla. Hon är lojal, vitsig, känslig och jävligt smart såklart.

När började ni jobba på saker tillsammans, kreativt?
– Det har vi nog alltid gjort. Vår största dröm när vi var små var att bli vuxna. Vi lekte vuxna, sjöng och pratade som vuxna. Det var vårt projekt. Så här i efterhand var det säkert en längtan efter ett eget liv att bestämma över. Efter de där möjligheterna som syns men fortfarande är utom räckhåll när man växer upp.

Say Lou Lou fick under 2012 ett genombrott både med singeln Maybe You och genom diverse uppmärksammade modefotograferingar. Själva menar de att både musiken och modet hände mest av en slump.

– Vi hade ingen masterplan för det här. Vi började göra musik för att vi hade folk omkring oss som gjorde det. Vi råkade träffa Addeboy som är producent och tyckte att vi skulle prova några låtar. Samma sak med modebilderna. Det var ett gäng bekanta till oss, stylist och fotograf, som behövde bilder till sin portfolio. Senare träffade vi Janne Kask (tidigare frontman i nittiotalsbandet Brainpool) som betytt otroligt mycket för vårt sound. Maybe You är mycket Janne Kask och faktiskt det låt som vi själva gjort minst på.

Efter att ha lagts ut på Soundcloud och vandrat runt en kort tid på ett gäng bloggar hittade Maybe You snabbt lyssnare i både Storbritannien och USA. Förra året gjorde Say Lou Lou livedebut på Popaganda och sent i höstas spelade de tillsammans med El Perro Del Mar i London.

– Det vi upptäckte snabbt där var hur mycket man har gratis bara genom att vara svensk. Vi upplevs ligga i framkant och det gör vi nog faktiskt också. I London kändes det ibland som att allting lång fem år efter på något sätt.

Foto: Isabelle Minou
Foto: Isabelle Minou

Beskrivningarna av er musik, i The Guardian till exempel, som mörk och ångestfylld. Känner ni igen er?
– Ja, det är mörker och det är oss. Det är inget jävla on the dancefloor, liksom. Men nu jobbar vi faktiskt med en del material som kanske inte är dans men åtminstone ligger över 120 BPM. Vi jobbar också väldigt mycket med våra röster. Hur de kontrasterar och hur vi kan bygga lager med dem. Vi börjar nog få en idé om vad vi vill vara. Vi vill göra seriös pop i en genre som uppfattas som oseriös. Därför är väl den här liknelsen vid ABBA inte så dålig. De gjorde seriös pop.

Influenser och inspirationskällor pryder också duons hemsida där vi fastnar i ett samtal kring ett foto på David Bowie från filmen Christiane F från 1981.

– Det är vår favoritfilm. Det finns en videokedja i Australien, Video Easy, som specialiserar sig på gammal film och där hittade vi den och blev helt besatta. Det var då vi förstod den mörka sidan av Bowie. Vi hade hört Life On Mars och det där när vi växte upp men det kändes så teatraliskt. När han gör entré mot slutet av den filmen däremot är det mörkt och episkt. Vi har ju varit helt besatta av modet i den filmen också. Eller ett antimode är det väl kanske snarare. Vi såg ju ut precis som huvudrollen, Christiane F, under lång tid.

Och det är har blivit en del av er stil nu, eller hur? En del sent 70-tal?
– Absolut men det roliga är att vi aldrig planerade någon image när vi släppte singeln och började ta de här modebilderna. Det blev det vi råkade ha på oss. Vi köper exempelvis aldrig kläder utan lånar, byter till oss. Så har det alltid varit, mest för att vi inte har några pengar. Låna, ge bort och ta är vår inställning till kläder.

Jag fick också en spellista med så udda val som George Harrisons The Ballad of Sir Frankie Crisp från hans första soloalbum. Vart hittar ni er musik liksom?
– Ärligt talat är vi jättedåligt insatta. Vi fattar till exempel inte bloggar och följer inga. Vi lyssnar mycket på det vi växta upp med och inte särskilt mycket nytt. Hela det sena 90-talet har vi till exempel lyssnat in oss på i efterhand.  Dansmusik har vi börjat upptäcka först nu. Samtidigt vill vi väl vara med på vad som händer.

– Jag tycker nästan det är ett ansvar att exempelvis lyssna in sig på den man ska jobba med. Det är respektlöst annars, men där är ju Spotify ett bra verktyg, säger Miranda.

Vi pratar också en del om Sverige och Australien. Miranda och Elektra är födda i Sydney men uppväxta i Sverige. Under hela sitt liv har de regelbundet flugit till pappan i Sydney och de gör fortfarande Australienresor.

– Sydney är som en neverending vacation medan det är mer jobb och allvar här hemma. I Australien definieras man inte alls genom sitt jobb som man ju gör här. Folk är så otroligt mycket mer avslappnade och har kanske inte heller några gränser för vad som är realistiskt och inte. Man blir rastlös av det efter ett tag. Det blir helt enkelt för slappt. Det är väl lite så att när vi är här saknar vi Australien och när vi är där längtar vi hem hit.

Say Lou Lou är väldigt mycket ett vi. Miranda och Elektra har ett nästan övernaturligt sätt att läsa av varandra och kommunicera utan ord. Under intervjun fyller de i varandras meningar och sporrar varandras tänkande framåt. När vi går runt i ett snöigt Humlegården under gatlyktor som för tankarna till Narnia frågar jag hur de ser på tvillingskap och dualitet.

– Det finns en dynamik i allt vi gör, absolut. Ljus och mörker. Det finns i vår musik, i våra bilder, texter och inte minst hur vi är som personer. Det är klart att man skulle kunna använda det som en imagegrej och några kommer säkert att framställa det på det sättet också. De snygga tvillingarna, de smarta tvillingarna och så vidare. Det går väl att hitta på sådana vinklar men samtidigt är vi ju tvillingar. Vi har den speciella grejen tillsammans.

Say Lou Lou – Maybe You