Intervju: Jonathan Johansson

”Jag vet att jag inte vet någonting, men jag väljer att tro på vissa saker”

Det finns något befriande över ett samtal med någon som låter saker ta sin tid och som vågar ta saker på allvar. Så är den Jonathan Johansson som jag möter för att prata om höstens avslutande spelningar, om hans båda verk En hand i himlen och Klagomuren, om en tredje platta och om den roll han just nu spelar i Dracula på Uppsala Stadsteater.

Platsen råkar vara Kulturhuset och valet är hans men som så många av livets slumpartade händelser som tycks falla på plats i ett större mönster heter de inledande låtarna på senaste albumet just Stockholm och Centrum. När vi sätter oss ner vid ett bord på högsta våningen väntar vi först på att en blåsorkester som spelar uppe vid rulltrappan ska tystna. Jonathan Johansson har haft vad han själv lugnt beskriver som en bra dag där han hämtat ut semesterbilder från en Italienresa. Nästa dag kommer han att stå på scen som Jonathan Parker i Martin Lyngbos uppsättning av Dracula på Uppsala Stadsteater, ett projekt som han också skrivit musiken till. Eftersom det är hans teaterdebut känns det naturligt att fråga hur man förbereder sig för en roll utan tidigare skådespelarerfarenhet.

jonathan_johansson_f_Jana_Eriksson_1200px_5

– Jag läste boken och såg Coppolas film. Där har Keanu Reaves rollen och eftersom han är världens sämsta och mest uttryckslösa skådespelare kände jag att inte direkt hade en enorm rollprestation att tävla emot. Sedan är ju övriga ensemblen erfarna och vi pratar mycket skådespeleri. Jag tror att det var lite av idén med det här projektet, att vi kommer in med musiken och de med skådespeleriet och så möts vi någonstans. Det var danske regissören Lyngbo som hittade mig, min musik spelas en del i Danmark.

Du har ju stått på scen i liknande sammanhang tidigare, jag tänker på The Knifes opera Tomorrow, in a year. Är det skönt att framträda som en del i någon annans projekt?
– Precis, vi gjorde den och åkte iväg och spelade några veckor här och var i Europa samtidigt som jag höll på med min musik. Men det är skönt, absolut. När jag gör en konsert med mitt namn på affischen hänger allt på mig. Det här är mer resultatet av en grupp som jobbar tillsammans, det är spännande. På ett annat sätt.

Jonathan Johansson har ett visst motstånd till att diskutera innebörden av sina texter. När jag föreslår att Centrum från senaste skivan handlar om ambitioner och tröst ger han mig ett pokerface som spricker halvvägs. Vi går över till att prata om hans egna ambitioner istället. Exempelvis om han alltid velat bli musiker.

– Nej, jag har varit tonåring och tjugo-någonting och förvirrad och vilse som alla andra. I vem jag skulle vara och vad jag skulle göra. Någonstans har jag väl alltid vetat att jag ville skriva och jag gjorde väl det också, en del texter. Noveller. Började försöka skriva låtar.

jonathan_johansson_f_Jana_Eriksson_1200px_4

Den oron, är den borta nu?
– Oron finns kvar och den behövs ju också, som en drivkraft. Men det är okej idag. Jag har blivit mer avslappnad med mig själv. Med vem jag är, hur jag uppfattas av andra. Det är nog den avgörande skillnaden.

Artisten Jonathan Johansson är egentligen två. Tillsammans med Johan Eckeborn har han gjort de senaste två albumet i ett samarbete där Johan Eckeborn producerar och Jonathan skriver texterna. Musiken växer fram någonstans däremellan.

– Processen kan se ganska olika ut. Just nu skriver jag på en lång, episk låt där jag har en massa verser men ingen refräng. Det brukar han kunna komma med. När jag skriver börjar det ofta med meningar, tankar, fraser. Ibland växer flera fragment med olika teman samman till en låt vilket gör att en låt egentligen handlar om flera olika saker. Att skriva låtar är det svåraste man kan göra och jag jobbar oerhört hårt med det, att sätta ord på tankar och inspirationsmaterial och sammanfoga delar till en helhet. Det tar lång tid. Vi kommer att göra en tredje platta tillsammans, men jag kan inte säga mer än så.

jonathan_johansson_f_Jana_Eriksson_1200px

Hur förhåller sig senaste Klagomuren till föregående En hand i himlen?

– Det är svårt att säga hur de förhåller sig men det finns helt klart gemensamma beröringspunkter. En hand i himlen är tillkommen mer som en helhet. När jag skrev den ville jag göra ett album som handlar om människors relationer till varandra och människans relation till Gud. Titeln Klagomuren satte vi först när allt var klart. Det kändes som det fanns någonting som höll låtarna samman.

Jag tänker generellt mycket på album som en helhet när jag gör dem. Jag vill se varje album som ett verk.

Din egen relation till Gud, hur är den idag?
– Alltså, jag är ju ett frikyrkobarn och jag tror på Gud. För mig är det en deprimerande tanke att Gud inte skulle finnas. Sedan har jag haft långa tvivlande perioder där jag funderat mycket på detta. Kämpat med det liksom med mycket annat i livet. Vem jag är. Jag vet egentligen inte om jag kommit fram till så många sanningar. Det jag kommit fram till att jag vet är att jag inte vet någonting men jag väljer att tro på vissa saker.

Ett annat tema på En hand i himlen är 80-talsestetiken. Där finns också en cover på Tears For Fears Everybody wants to rule the world, varför valde du den?
– Mot slutet så förstod vi ju att vi hade gjort en 80-talsgrej. Ljudbilden, de analoga syntarna, estetiken. Det hade varit för enkelt att välja något av Depeche Mode eller The Cure som jag annars är ett stort fan av så vi youtubade oss fram till någonting från den eran som jag inte hade lyssnat på. Jag gillade låten och skrev en svensk text. Men den åttiotalsgrejen känns ganska gjord nu, både av mig och andra. Jag vet inte vad som kommer härnäst. Vad är nästa grej?

Jag är inte på det klara med det heller. Lyssnar du mycket på dina samtida?
– Jag vet inte riktigt vilka man kan säga är mina samtida, jag tänker inte i termer om genrer. Vem gör det egentligen? Jag antar att man skulle kunna placera exempelvis Krunegård i samma fack men jag lyssnar mer bakåt. Ibland tänker jag att jag ska sätta mig ner och lyssna på svensk pop som den ser ut just nu.

Du har jobbat en del på ett härbärge här i Stockholm också, gör du det fortfarande?
– Inte nu under den senaste turnén och pjäsen i Uppsala men jag ska tillbaka dit för första gången på ett halvår nu snart. Det är bra med rutiner, det är skönt att få några slags konturer på sitt liv när man arbetar kreativt. Men det har aldrig varit en välgörenhetsgrej. Jag var fattig och behövde ett kneg.

jonathan_johansson_f_Jana_Eriksson_1200px_3

Jag vill ta upp Aldrig ensam igen eftersom det är en låt som har en särskild betydelse för mig personligen…
– Det verkar den ha för alla som vill prata om den och det är också därför jag försöker undvika att förklara mina texter. Jag har hittat på alla möjliga svar och förklaringar i tidigare intervjuer men jag kan väl säga att jag skrev den om min relation till Gud. Samtidigt är det väl något väldigt allmänmänskligt, att när allt kommer omkring är vi så förbannat ensamma. De enklaste fraserna som jag ofta försöker stryka därför att de helt enkelt är cheesy, ”kärleken kommer tillbaka” är en annan sådan rad, verkar vara de som betyder mest för folk som lyssnar.

Sista låten på din senaste är ”Min ljusaste röst”. Du har en tänjbar röst, har du jobbat dig till den?
– Den är ett resultat av arbetet vi gjorde med Tomorrow, in a year. Där fick jag sjunga mörkt men också väldigt ljust och den processen fick mig att upptäcka nya sidor av min röst. Man hör det ganska väl på soundtracket. Där finns också en duett mellan mig och Karin Dreijer, det är jag stolt över, säger Jonathan Johansson.

Innan jag går talar vi om Jonathans Roskildespelning i somras. Samtidigt som Bruce Springsteen spelade på stora scenen gjorde Jonathan Johansson en konsert framför en mycket liten men hängiven publik. Stämningen var magisk.

– Det var inte kul att få det där spelschemat, jag ringde faktiskt och skrek på min bokare. Men vi bestämde oss för att göra något speciellt, bara en sådan sak som att vi hade confetti liksom. Det blev sommarens bästa spelning, tack för att ni gick dit.

Jonathan Johansson spelar sina avslutande spelningar, med gästartister 7 november på Södra Teatern i Stockholm och 14 november på Stora Teatern i Göteborg.

Dracula spelas på Uppsala Stadsteater till och med 11 december.

Foto: Jana Eriksson