Märkesväskans förfall

Inget plagg eller accessoar har präglat 2000-talet såsom it-väskan har gjort. Det ultimata vittnet om prestige och pengar har haft ett inflytande sällan skådat inom modebranschen, och kunde över en natt sätta både modehus och stilförebilder på kartan. Där skoindustrin genomgick en kraftfull metamorfos och etablerade sig som en oberoende kategori inom lyxkonsumption, restaurerade och förnyade it-väskorna hela modehus image och dragningskraft, främst bland unga kvinnor.

Så kallade it-girls blev fixstjärnorna inom såväl skvallerpressen som modeindustrin, allt som oftast igenkänningsbara endast genom sin signaturväska svängandes över armen. Rika arvtagerskor, såpastjärnor och skådespelerskor associerades frekvent med ett väskmärke och deras status förhöjde den av väskan. På många sätt blev dessa it-girls storhetstid relaterade till den av väskorna.

Det sena 90-talet och tidiga 2000-talet har dominerats av accessoarer och kändisarna som de namngavs efter. I likhet med 80- och 90-talets supermodeller dominerades modevärlden av personer som endast med tyngden av sina förnamn kunde göra en väska ikonisk. För att passa modevärldens kärnande tempo lanserades nya nästan varje säsong av modehus såsom Gucci, Chloé, Mulberry, Fendi och Christian Dior. Chloé’s “The Paddington”, Dior’s “Sadle Bag” och Fendi’s “Baguette” manade till total väskhysteri bland konsumenter, och gav upphov till internetfenomen såsom Avelle.com, där manin kunde få fullt utlopp trots en stram budget genom att helt enkelt hyra den senaste och trendigaste väskan.

Vid 2008 började dock begäret märkbart mattas av. Det rapporterades i maj 2011 att konceptet “it-bags” var nu officiellt ute. Trots detta har märkesväskan som betydelsefull statussymbol fortsatt att ha ett stort inflytande och präglat 2000-talets sinnebild för framgång och rikedom. Även om den knappast har omgetts av samma ikonoklastiska frenesi har den hittills motstått alla anstormningar och trendskiftningar och varit kanske det enda elementet i en kvinnas garderob som faktiskt gynnats av ekonomiska kriser. Ju mindre spenderingskapital, desto bättre anledning att investera i en klassisk väska.

Och ingen annan it-väska var väl mer symbolen för tidlöshet än alla deras urmoder; Hermès’ ”Birkin”.  Namngiven efter skådespelerskan och sångerskan Jane Birkin, var den ämnad att bli lika ikonisk som sin namne. Sedan hypen kring den hett eftertraktade väskan fullkomligt exploderade på 90-talet, mycket tack vare teveserien Sex and The City, har den behållit sin position som märkesväskan nummer ett. Med en prislapp på tiotusentals kronor och länge ryktad om att ha en väntelista på ca 6 år, var den lika ouppnåelig som den var ha-begärlig. D.v.s. tills april 2010, då Hermès annonserade att väntelistan var avskaffad, och var därför mer eller mindre tillgänglig för alla. Detta var helt enkelt ett resultat av hög efterfrågan; majoriteten av lyxkonsumenter, de med de ekonomiska resurserna för att fylla hela garderober med ”Birkin”-väskor, finns idag i Asien- och de är många. I Hong Kong och Singapore är en “Birkin” vardagsmat, den erectiemedicijn.com är precis överallt och räckvidden varierar från den klassiska modellen till alla regnbågens otänkbara färger, från strutsskinn till krokodil och kristallutsmyckningar.

Bild: modnique.com
Bild: modnique.com

Men vad blir konsekvenserna av att en känt svåråtkomlig lyxprodukt såsom ”Birkin” blir en vanlig syn i länder där antalet potentiella kunder är väl över hundramiljoner-strecket? Hermès är fortfarande sinnebilden för den ultimata symbolen för status  och reserverad för endast de lyckliga få- men hur många lyckliga få kan det egentligen finnas på samma yta? Många menar på att ”Birkin” har blivit en aningens demodé. Aldrig speciellt populär bland de yngre är den för alltid associerad med en stramare lyx, på gott och ont. Trots att den burits av många är ofta ansiktet som ligger nära till hands det av Victoria Beckham- knappast en kvinna vars stil anammar nyckelord som ’avslappnad’. It-väskorna har i sig genomgått en transformering tack vare designers som Stella McCartney och Alexander Wang, som båda har bidragit med att omdefiniera betydelsen av både material och åtkomst. Båda märkena erbjuder en tillbakalutad lyx till lägre priser.

Plötsligt känns den extensivt hypade ”Birkin” helt ur sin tid och dess hysteriska prissättning och exklusiva lista lämnar en fadd smak. Inte minst när man bevittnar de naturliga verkningar som följer av ett sådant svärmeri för vad som faktiskt bara är en väska. I Hong Kong har second hand butiken Milan Station specialiserat sig på lyxprodukter och skyltfönstret belamras av ”Birkins” och ”Kellys”, en annan favoritmodell av Hermès. Butiken har ett mer omfattande lager av ”Birkins” än vad Hermès-butiker själva har, och kunder som säljer sina väskor till butiker som Milan Station gör det till 50 ibland upp till 100 % mer än ursprungspris. Det finns tillräckligt med efterfrågan fortfarande, och för en adderad kostnad är många mer än villiga att ta för att slippa väntningstiden. Åtkomsten blir därmed inget problem, och allt fler ansett som mindre fashionabla personer kan ses bära den. När en del kvinnor väljer att bära sina till middagsbjudningar och större fester, vet man att någonting gått snett.

Eftersom ”Birkin” nu har blivit en så vanlig syn, väljer nu fler och fler kvinnor att istället fokusera på exklusiva och exotiska skinn, istället för ett specifikt märke eller modell. Detta märks allt mer- tecken på att accessoarers forna betydelse håller på att mattas av har börjat dyka upp allt oftare. I en tid då lyxkonsumtion får en helt annan innebörd när den på många sätt koncentreras på en världsdel med mer rikedom per capita än Europa och USA kombinerat, omdefinieras gamla regler snabbt.

Under Louis Vuittons senaste höstvisning i Paris var det för många det mest slående hans hommage till stora showdesigners såsom Alexander McQueen och John Galliano. Mindre uppmärksammat, men desto mer uppenbart vid en närmare titt, var väskorna som naturligtvis medföljde modellerna nedför catwalken. Kollektionen var inspirerad av tågresor och bärare i uniform ackompanjerade varje modell bärarandes hennes väskor som om det vore bagage. Om man nu är det minsta bekant med huset Louis Vuitton så vet man att fokus på visningarna inte ligger på kläderna; de ligger naturligtvis på brödfödan, accessoarerna som varje kvartal genererar en saftig vinst för märket. Därför var det underligt hur de så uppenbart och strategiskt hade placerats separat från modellen. Naturligtvis var det strategiskt; vem kunde undgå att leta efter dem med blicken och dra slutsatsen att Marc Jacobs därmed försökte sända ett tydligt budskap. Även deras design och kvalité förvånade; i jordnära nyanser och läder, med tydliga referenser till kappsäckar och annat bagage var de långt ifrån vad man vanligtvis är van att se från Louis Vuitton med Marc i spetsen.

Accessoarer såsom väskor blir en förlängning beroende av klädsel snarare än att vara i centrum av den. Fokus låg alltså på kläderna, något som märkts tydligt på flera håll hos designers som Hussein Chalayan och Comme des Garcons för att nämna två exempel. Marknaden har genomgått ett skifte; märkeshysteri har saktat ned betydligt sedan den fick vind under 80-talet. Ironiskt nog har den marknad som på många sätt demolerat exklusiviteten av väskor som ”Birkin” också bidragit till att utmana de gamla logotypsjättarna att förnya sig och omdefiniera betydelsen av märkesvaror, branding och lyx. Att fokus flyttas till kläderna har betydelse; det kan betyda att en era av större känsla för passform, detaljer och omsorgsfull tillverkning. För första gången sedan 60-talet går vi förhoppningsvis mot en era där exklusivitet definieras av kvalité snarare än av märkesvärdet.

 

Beata Rosenberg