Radar möter YOHIO

Igår såg den svenska tevepubliken YOHIO gå direkt till final i Melodifestivalen. I Japan är han redan en rutinerad artist. Radar fick en exklusiv intervju med YOHIO där han berättar om att växa upp i Sundsvall, hur det känns att bli erbjuden skivkontrakt efter japanska V-Rock festival, hur han plockar ihop sin stil och att han är en blyg kille som hellre är hemma med en film än träffar nya människor.

YOHIO är typexemplet på att ett nischat intresse kan ge en oväntad payoff. Under lördagens framförande av Heartbreak Hotel kontrasterade musik och röst till den svenska mediebild av YOHIO som framför allt fokuserat på att han bär klänning. Kontrasten mellan den norrländska stämman och v-rock-estetiken är också framträdande i samtalet där YOHIO ger intrycket att vara en trygg artist med kontroll över sin karriär. Naturligtvis börjar vi med Melodifestivalen och jag måste fråga varför.

– De ringde och frågade och jag tänkte att ”det blir perfekt det”. Jag vill pröva det här på den svenska publiken och då var Melodifestivalen ett bra forum. Heartbreak Hotel är en lagom poprockig låt och så hittade jag killarna i det här bandet jag har med mig. Jag har ju mitt andra band jag spelar i också, Seremedy. Men de jag hade med mig i lördags är ett annat band jag har hittat som jag också signat managementkontrakt med. Jag tror att jag har en idé om vad jag vill hitta för svensk publik och jag tror att det kan funka. Jag såg väl min chans.

– Både Heartbreak Hotel och min senaste singel Our Story är ju mina första låtar på engelska medan tidigare låtar varit på japanska. Förutom det är de nog ganska typiska för min musik som har någon slags rock och metal som grund. Därifrån tycker jag om att sväva ut. Jag gillar att skriva verser, där kan man vara konstig. Berätta en historia. Refrängen har mer formkrav på sig. Sedan finns det förstås både pop- och jazzinslag på mitt album som kommer.

Visual rock, eller visual kei, som genre kännetecknas väl av just det, att den är musikaliskt spretig?

– Precis, visual rock är en japansk musikgenre som egentligen inte hålls samman av någon särskild musik utan av den visuella stilen. Den bottnar väl i glamrock men har sedan tagit sig specifika japanska uttryck och skaffat sig egna koder. Jag har alltid varit intresserad av Japan och när jag blir intresserad av någonting går jag totalt upp i det. Jag läste böcker om samurajer och så småningom hittade jag visual rock, youtubade, hängde på forum, pluggade på. Jag upptäckte band som jag gillade och började läsa om mina idoler. Bandmedlemmarna till Seremedy hittade jag på Bilddagboken 2008 och märkligt nog bodde vi i samma stad. Det kryllar inte direkt av killar som vill börja spela visual rock i Sundsvall.

Därefter gick det fort. Seremedy hamnade ganska snart på japanska V-Rock, en festival för just visual rock, och YOHIO som annars är bandets gitarrist blev ombedd att spela någonting solo. Japanska Universal såg spelningen och ville skriva kontrakt efteråt.

– Jag var ju inte sångare då men i efterhand var det som om jag omedvetet hade förberett mig genom att börja sjunga mer och mer. Jag hade pluggat japanska ganska länge och bestämde mig för att sätta mig själv på prov genom att skriva en låttext på japanska. Det är den som sedan blev Without Wings.

Du är 17 år nu. Jag tror att många som läser det tänker att det måste gått väldigt snabbt att bli så stor i Japan som du är nu?

–  Jag fattar fortfarande inte att det gått så här snabbt. Det var ett antal omständigheter som gjorde att det bara hände. Lite förvånad är jag nog också att skivbolaget ville satsa så snabbt men allting fungerar helt annorlunda i Japan.

Din familj har gott om musiker också, har det hjälpt dig?

– Min pappa, min farbror och faktiskt farfar också är gitarrister och rockmusiker av olika slag. Min morfar var skådis och vi har en massa kyrkomusiker i släkten men jag vet egentligen inte om det påverkat mitt musikintresse. Jag började spela piano när jag var kanske 6-7 år. Sedan hörde jag en låt med DragonForce på radion som jag gillade och bad pappa lära mig spela den, det var väl min ingång till metal.

När det skrivits om dig i svensk media har det ju fokuserats väldigt mycket på att du bär klänning. Om vi bortser från det och istället pratar om din stil, hur tänker du kring den?

– Det där har stört mig att det blivit sådant fokus på det. Jag är inte en klänning. Jag väljer scenkläder utifrån låten och till Without Wings passade det bra. I Melodifestivalen har jag ju inte klänning. Det funkar inte att göra manliga moves eller stå med benet på monitorn när man har klänning. Jag hämtar inspirationen till mina kläder i den japanska populärkulturella estetiken men jag försöker inte vara japan. Jag är jättestolt över att vara svensk. Jag är ju en viking, det säger jag i alla japanska intervjuer, jag är från Norrland.

Berätta om Sundsvall?

– När jag växte upp ville jag bara därifrån såklart. Det är otroligt mycket jante. Om Sverige är mycket jante så är det extra mycket där. Ingen sticker ut och ingen är annorlunda. Nu är det förstås annorlunda och folk är plötsligt mycket trevligare mot mig. Jag bodde i Stockholm en kort period men trivdes aldrig riktigt. Nu är Sundsvall rätt bra ändå, särskilt efter att ha rest mycket och varit flera omgångar i Japan. Jag är väldigt blyg. Jag är inte ute och träffar nya människor liksom utan är hellre hemma med en film. Den här personen är någon jag blir när jag sätter på mig sminket och solglasögonen, så är jag inte hemma. Jag har fått öva mig.

Du har också en rätt tydlig bild av vad du vill och inte vill med innehållet i din musik?

– Absolut. Jag vill ha poetiska texter om saker som betyder någonting. Jag hatar att sexet är så utbrett i musiken idag. Nästan alla låtar handlar om sex och alkohol. Det räcker med att jag står och tittar på senaste hits for kids-skivan på macken så är det fullt av sånt. Det har blivit värre också bara på några år. Tolvåringar som börjar dricka och röka. Min idealiska publik är 9-10 år. Det är den målgruppen jag vill åt, innan de blivit förstörda och börjat med all skit. Jag vill vara ett alternativ, visa på något annat än röka och supa.

Samtalet slutar med en diskussion om att navigera i japansk populärkultur men också om det ceremoniella japanska samhället. YOHIO berättar om hur man bäst surfar runt för att leta sig fram till sitt eget japanska favoritband men också om hur man stegvis tar till sig alla de oskrivna regler men behöver för att interagera med människor i Japan. Till slut kommer vi fram till att han egentligen bara har ett råd att ge.

– Åk dit för fan!

YOHIO tävlar i Melodifestivalens final 9 mars i Friends Arena. Albumet släpps i vår i både Sverige och Japan.